Hur ska jag klara mig utan min slav?

Världens viktigaste jobb!

Annonsen fångande omedelbart mitt intresse och jag var hågad att hålla med. Det HÄR var verkligen världens viktigaste jobb.

Under den slagkraftiga rubriken kunde man läsa: ”Jag: författare, mamma. Du: min nya stjärna!” Sedan följde en beskrivning av vad jobbet innebar. ”Du är motorn i mitt liv. Du är superfokuserad, lyhörd, noggrann – och ger antagligen aldrig upp, inte ens när stenen ramlar ner i huvudet på dig. Du kommer veta hur jag vill ha mitt smink (–) liksom höra på mitt tonfall när jag är stressad, förtjust, irriterad på min man, trött och ankommen av skavanker som jag förgäves försöker maskera.”

Men just när jag var i färd med att tvinga dottern att söka det här jobbet slog det mig: Om hon börjar arbeta för den där andra författarmamman, vem ska då slava hemma hos mig? Vem ska dagligen utförda mina detaljerade listor av typen ”låna Amy Krouse Rosenthals Textbook – not exactly a memoir och Alan Sillitoes The Loneliness of the Long-Distance Runner, köp brun utan sol plus sminkborste, stryk vita skjortan, fota Nina Simone-skivan, leta efter skogsgrönt nagellack, byt tempus i texten om mätressen Hedvig Taube, fota vad fan som helst till instagram bara det är snyggt och jag framstår som rik, framgångsrik och smal”? För att inte tala om det dagliga hushållsarbetet som disk, tvätt, sopor, dammsuga, köpa och laga mat till fyra personer.

Pandemin har möjliggjort en enorm arbetskapacitet för mig. För att skolstängningen har lett till att jag har en – alldeles gratis – personlig assistent som lyder min minsta vink.

Hur ska jag kunna skriva tre till fyra texter om dagen om min träl börjar slava för en annan instagramberoende (och dessutom också multisjuk) bekräftelsesuktande mamma?

I samma sekund som jag raderar jobbannonsen berättar dottern att hon ska på en arbetsintervju på ett museum som öppnat igen. Jävla skitpandemi att hålla på att ebba ut! Hur ska jag klara mig utan min personliga assistent?