Att vara fånge hos en psykopat

”Covid-19 är som att vara fånge hos en psykopat.”

Författaren Karin Nygårds berättelse i Svd är inte det enda vittnesmålet om hur det är att ha feber i många veckor, men hon är den som drabbar mig mest. På grund av igenkänningen. Vanmäktigt beskriver hon hur hon inte vet hur hon ska må om en timme, och att folk är rädda för henne.

Själv var jag sjuk i ETT HELT ÅR. Hela 2019 är raderat för mig. Mestadels låg jag ner. När jag inte stod alldeles för nära min mamma (förlåt!) och skrek att det känns som om jag är med i fucking andra världskriget och är så skadad att jag egentligen inte kan stå upp men MÅSTE fortsätta strida för ANNARS SVÄLTER MINA BARN IHJÄL.

Vill vi veta en hemlighet? Samma dag som jag fick veta att jag inte tålde även pillersort nummer två (leverskada) fick jag det här Aftonbladet-giget. Så det var bara att för andra gången låta giftstruman ta min kropp i besittning. Första gången var när den initiala behandlingen gav mig sådan mardrömslik klåda med tillhörande utslag att jag omedelbart var tvungen att sluta och så fiffigt i flera VECKOR vänta på att det tyska licenspreparatet behagade komma (den godkända sorten var restnoterad). Bara för att få leverskada, alltså.

Utåt fick ingen veta hur fullständigt sabbad jag var – en utmattning som slår en till marken, feber, hjärtrusningar, grav ångest och tvångstankar, konstant diarré, viktras – för hey någon måste ju dra in degen.

Och det allra, allra fiffigaste är att både 2013 och 2015 är lika utraderade år för mig. Först Addisons sjukdom och ytterligare en omgång struma. Men jag börjar bli van att pressas igenom den där mangeln.

Efter att uthärdat detta klarar jag allt. Coronan som kommer när som helst nu – och det är INGET told you so här, jag VET att jag kommer att bli smittad och jag VET att jag kommer att rasa fullständigt – ska fan inte tro att den kan ta mig.

I resten av mitt liv kommer jag att leva med en psykopat. Och inte veta hur jag mår om en timme. Men vem vet, det kan kanske bli konst.