Gå åt andra hållet för att hamna rätt

Det finns en särskild plats i himlen för dig som biter ihop, skriver Fredrik Apollo Asplund i Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus.

Jag blir så berörd av den lille pojken. Ett annorlunda barn, ett spretigt barn. Som redan som femåring alltid sprang långt utanför stigarna. Han var den som klättrade högst för han ville veta vad som fanns bakom nästa krök. Och nästa. Han var aldrig rädd.

Han sysslade med besvärjelser. Dansen går bra, skrev han i sin dagbok. Varje dag. För att betvinga rädslan. Han visste att orden skulle bli verklighet. För att han ville det så mycket. Han ville hitta vägen till sitt eget universum. Hans uppror handlade om att fortsätta vara fabulous. Hans helvete skapade slutligen inte bara Stockholms utan världens coolaste clubkid.

När jag läser Asplunds pappas ord börjar jag böla. ”Om du väljer en annan väg än den du tog förut, då kommer allt att gå bra.”

Hans pappa lärde honom att han om han kom vilse måste gå åt ett annat håll för att hamna rätt.

Men det är inte första gången tårarna kommer. Det sker redan på sidan åtta. När jag läser om hans mammas motto. ”En liten hämnd är ändå en hämnd.” Om att hon aldrig var tacksam, utan arg. Hon vägrade lyda och ta i hand. Hon tog sin familj och stack från den inskränkta byn.

När Asplund och jag ses kan vi inte sluta prata. Han berättar om sitt beredskapsarbete som coronastädare på Karolinska. Han berättar om cancerpatienterna och om livets skörhet. Om att behöva testa sin empati.

På frågan hur man tar reda på vad som är sin grej svarar han: ”Om det du vill göra möter motstånd så vet du att det är det du ska satsa på.”

Varför behöver man ett eget universum?

”Jag tror att vi alla behöver en plats där vi styr, där vi själva sätter reglerna, där allt är möjligt. Och kanske behövs det som allra mest i denna pandemi.”

När jag kramat Asplund hej då tänker jag att universum hittar man genom att bita ihop och aldrig ge upp.