Jag är Pippi med OCD

Pippi. Linda. Bra.

Vem känner en bättre än barnen? Min dotter var i alla fall säker på sin sak när hon gjorde det där bokstavsarmbandet i bjärta färger till mig. Det som skulle hjälpa mig igenom en svår period i livet.

Trots att jag alltid envisas med att påstå att jag är en Annika så har mina närmaste en helt annan bild. En jobbig jävel som alltid ska göra tvärtemot. En som hatar regler. Är det rött måste jag tvångsmässigt gå över gatan.

Jag vill inte bli omtyckt. Jag vill inte ha en kärleksrelation. Att bli hatad känns mer rätt och ligger närmare till hands.

Jag vet inte vad min extrema pubbighet kommer ifrån. Vadan denna drivkraft att göra tvärtom? Varför är jag en sådan Pippi?

Jag har felaktigt trott att jag är en Annika för att jag inte står ut med Pippis kladdande och stökande. Kanske är jag bara en Pippi med OCD?

”Pippi var ett tidigt signalord för mig. Frihet. Pippi Långstrump prövar egna tankesätt. Hon säger emot. Hon skapar alternativa lösningar. Hon har större tilltro till sin egen ordning och inre värld än vad många andra har.”

Så skriver regissören Suzanne Osten i den nya boken Pippiperspektiv som ges ut för att fira 75-jubilaren.

”Även om det inte blir någon middag ska jag lägga ut en bild på insta med tolv tallrikar. För att retas. Och på min privata insta ska jag lägga ut en bild på dottern i nya frippan och skriva Molly har inte lila hår.”

Det var det sista jag sa till pandemiflingen och hans min fick mig att inse det jag vetat hela tiden. Jag ska leva själv. Och aldrig mer låta någon bestämma över mig. Aldrig kompromissa. Aldrig tona ner mig. Snarare go all in Pippi. Skruva upp volymen.

Jag funderar på att skaffa hund. Just nu lutar det åt en tax. Hundar lyder. Och hundar blir aldrig svartsjuka.

Tillsammans med min hund ska jag ge mig ut och leta. Precis som Osten skriver i Pippiboken vet man inte alltid vad man ska finna men ”sakletarens stig leder alltid vidare”. Och ”tingen vi finner på vägen är bärare av nya frågor”.

Sakletaren är fullständigt fri.