Jag hoppas han sprider sexfilmen

Det jag bölar mest till i HBO-serien Mrs. America är systerskapet. Hur Gloria Steinem direkt efter att Betty Friedan tappar det i en direktsändning – då hon kallar biologistkärringen Phyllis Schlafly (enastående spelad av Cate Blanchett) för häxa och att hon hoppas att hon ska brännas på bål – ringer upp Friedan för att berätta att Den feminina mystiken förändrade hennes liv och att hon aldrig sagt tack. Hon säger att boken fick henne att inse att kvinnor aldrig ska nöja sig med ett halvt liv utan få en rättvis del av hela den mänskliga existensen.

Kvinnorna i Mrs. America enas om att Betty Friedan är värd att vara det hon vill, det vill säga det högsta hönset. För medan de andra i över fyrtio år famlade i mörkret så uppfann hon elden.

”Jag vet inte om jag någonsin sagt det, men din bok förändrade mitt liv”, säger Steinem och jag gråter så jag hulkar. Över livets pajighet. Över att jag inte fattar vad som är kasst för mig. Över att jag inte förtjänar mina makalösa tjejkompisar – min väninnekör – som alla till hundra procent ställer upp för mig. Som när jag nyligen genomgick en kris.

En av dem tog med mig ut på jazzklubb och brödgoffning. Bröd läker alla sår. Även dem man tillfogar sig själv. För att man är så jävla korkad att man inte lyssnar till varningssignalerna. Hon bjöd – utöver det vita mjölet – på asgarv, smart analys, damage control.

En annan kom i sin heta sjuttiotalskärra och gav av sin tid och ledsagade mig genom känslostormen och fick mig att känna mig helt säker på mitt beslut.

Om alla nakenbilder och sexfilmen säger väninnekören det enda rätta: ”Men det är ju bara BRA om han sprider den! Det är det bästa som kan hända dig, så du hettar upp din präktiga, foträta, asexuella image. Dessutom har du för att vara sextiofem bast en kropp to die for. Se det som din nya karriär.”

Jag känner mig så jävla rik. Och älskad. Jag kommer likt Betty Friedan aldrig nöja mig med ett halvt liv. Dessutom går jag igång av att tutta på elden.