Man kan lika gärna leva

Som en kran av liv.

Så känns morgonens första fix. När mobilen väcker mig klockan fem känns det som om jag ryckts upp ur dödsriket och stapplar bort till drogskåpet där jag förvarar kortisonet. Sedan börjar livet långsamt sippra in och jag blir förhållandevis normal … tills jag efter några timmar måste ta nästa fix. Och så håller det på. Dag efter dag.

Throbbing Gristles Genesis P-Orridge hade exakt samma sjukdom som jag. Till och med av samma orsak: kortisonbehandlad astma som gick åt helvete och pajade kroppens egen produktion av stresshormonet kortisol, vilket är lika livsnödvändigt som insulin.

I en intervju med Juliane Liebert 2013 sa Genesis P-Orridge: ”So now we have to take them every day to stay alive. We call them Stay-Alive-Pills. Which is interesting because it means every day it’s a choice to stay. A real choice.”

Sedan gjorde han livet för alla i sin närhet till ett helvete eftersom ingen fick utsätta honom för stress och hans kortisolbrist utlöste raseriutbrott då han kastade ut sin ”lifeline” genom fönstret så hans flickvän Cosey Fanni Tutti var tvungen att rusa till akuten för att hämta nytt kortison.

När jag står framför konstnären Carsten Höllers enorma pillerhög, Pill clock, (på CFHILL i Kungsträdgården) slås jag av hur verket inte får avsedd effekt hos mig. Jag får ingen tvångsmässig lust att ta en grabbnäve rödvita piller och svälja dem med vatten från den närliggande fontänen. För att se om någon av dem innehåller cyanid. För att se om jag äntligen dör.

Jag tittar på den ständigt växande pillerhögen och hör den framlidne Genesis P-Orridge ord: ”So every single day is a blessing and a bonus. There is this sufi saying which is ’Lead every day as if it’s your last, and that’s the day your life will be judged upon’. So that’s what we decided to do.”

Carsten Höllers Pill Clock är livet. Ditt och mitt. Och är det inte futtigt så är det fittigt.

Man kan lika gärna leva. Som Dorothy Parker skrev.