Min vuxna dotter nattar mig genom att spela Debussy

”Du kan stänga av nu.”

Så brukar min allra finaste och roligaste tjejkompis messa varje lördagsmorgon klockan åtta. Jag svarar med en massa skojiga emojis och bitmojis föreställande mig själv i crazy situationer. Och skriver att jag håller med om att Eric Schüldt och hans P2-program Text och musik är outhärdligt. Att han är självgod och fullständigt ointressant.

Det jag inte säger är att hans program är det enda jag klarar av att lyssna på utan att somna eller tänka på annat. Att jag verkligen försöker lyssna på dokumentärer, radiointervjuer, sommarprat och poddar men att jag helt enkelt inte står ut.

Det är så här det måste kännas för alla dem som inte klarar av att läsa längre texter, tänker jag. På samma sätt som bokstäverna bara hoppar hit och dit för dem så kan jag inte fokusera en enda minut när jag lyssnar på saker.

Utom på Eric Schüldt. Jag fucking love the guy. Jag kan inte berätta för min tjejkompis att jag till och med brukar lyssna på hans program flera gånger. Att jag är jätteintresserad av hans poesi, filosofi och personliga reflektioner. Att jag i min dagbok brukar anteckna hans vackra formuleringar. För att sedan skrupelfritt låta mig inspireras av honom till de texter och böcker jag för stunden håller på med.

Jag gör spellistor av musikstyckena han spelar. Jag läser på om kompositörerna han pratar om. Som den franska, impressionistiska tonsättaren Debussy som han vigt hela två (!) av de senaste avsnitten åt.

Jag älskar det Schüldt säger om att nyckeln till allt Debussy ville säga var att han älskade världen. Han älskade trädgårdsstolen, glaset, druvorna, osten, bordsduken, aftonvinden och den utblommade syrenen. Och han tror att Debussy visste att vi bara kan rädda det som vi älskar.

Själv är jag dessutom övertygad om att Debussy kan rädda liv. Som när min vuxna dotter varje kväll nattar mig genom att spela Debussys Clair de lune. Och min rastlösa själ får åtminstone ett par timmars sömn.