Att kasta sig i Themsen för en man
”Om det någonsin har funnits en bok, som varit avsedd att få en man förälskad i författarinnan, tycks det mig boken är den här.”
Så skrev William Goodwin i sin anmälan av Mary Wollstonecrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige. Boken var i själva verket illa maskerade kärleksbrev till Wollstonecrafts stora kärlek Gilbert Imlay, pappa till hennes dotter Fanny.
Strax innan Sverigeresan hade Imlay gjort slut, något som ledde till ett sammanbrott då Wollstonecraft försökte ta sitt liv genom en tablettöverdos.
När hon repat sig föreslog hon att hon skulle försöka hitta det skepp fullt med silver som Imlay hade tappat bort. Hon hoppades helt frankt att Imlay skulle ta tillbaka henne om hon hittade silvret.
Som värsta sjörövarromanen. Fast djupt ofeministisk. Det var en olycklig Wollstonecraft som besökte Sverige. Hon sökte tröst i den överjordiska naturen.
Om hon hittade båten och skatten? Ja, i Norge, men skepparen påstod att silvret redan var stulet.
Och gubben då, fick hon tillbaka honom? Näpp. Trots att hon bönade och bad och förnedrade sig själv och till och med föreslog en för tiden väldigt progressiv idé om en ny sorts familj där hon själv och Imlay skulle ha ett intellektuellt samliv medan han gärna fick ligga med sin nya flickvän. När varken Imlay eller flickvännen ville dansa efter Wollstonecrafts pipa försökte hon ta livet av sig på nytt. Denna gång genom att kasta sig i Themsen.
När hon repat sig blev hon blev så smickrad av William Goodwins recension att hon gifte sig med honom! Feministiskt? Njä.
De fick en dotter och hon gifte sig i sin tur med poeten Percy Shelley och blev … ja ni gissade rätt. Hon blev DEN Mary Shelley som sedermera skrev Frankenstein.
Dottern Fanny som var med i Sverige tog livet av sig, endast tjugotvå år gammal. Wollstonecraft dog i barnsäng, trettioåtta år gammal. Percy Shelley drunknade i Toscana, tjugonio år gammal. Något som fick änkan Mary Shelley att börja skriva The journal of sorrow. Så nu måste jag nörda ner mig i den.