Om att betala sina skulder
”Men varför skriver du att du har anorexi när du käkar precis HELA tiden?” frågar mediekvinnan den anorektiska kvällstidningskrönikören på den folktomma lunchkrogen.
”För att folk måste sluta ta saker de läser bokstavligt”, säger anorektikern och stoppar in en klyftpotatis dränkt i bea i munnen.
”Okej, vad sa Lena Andersson då?” frågar mediekvinnan.
”Att det är fel att göra slut via mail”, säger anorektikern sakligt.
”Jag visste det!” utropar mediekvinnan.
”Vänta, jag läsa upp hennes svar så att det blir rätt.” Anorektikern bläddrar bland mobilapparna. ”Okej så här skrev hon: ’Det är en alldeles för stor obalans mellan att lämna en intim relation och att göra det utan att vara på plats med sin kropp och sina sinnen, att så att säga bara skriva en lapp och meddela sig. Obalans är det vi människor reagerar särskilt starkt på. Man ska betala sina skulder, man ska göra rätt för sig, också i överförd bemärkelse.’ Och så avslutar hon med att säga att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad.”
”Där ser du, rätt åt dig!” tjuter mediekvinnan triumfatoriskt. ”Skärp dig nu för fan. Du måste sluta hålla på så där.”
”Men jag vet exakt vad jag håller på med”, säger anorektikern. ”Jag meddelar mig med lappar för att jag är en sådan som skulle bli manipulerad att försöka igen och igen och vips så har det gått två decennier. Och jag har inte tjugo år!”
”Gud vilket skitsnack”, säger mediekvinnan.
”Och angående det där att man ska behandla andra som blablabla. Om man i hela sitt liv faktiskt har levt efter den devisen men ÄNDÅ blivit behandlad som en soptunna, har man inte i själva verket bara blivit lurad då?”
Mediekvinnan reser sig. ”Jag måste tillbaka till jobbet nu.”
”Men du har ju inte ätit någonting”, säger anorektikern.
”Hinner inte!” ropar mediekvinnan på väg till cykeln.
”Då käkar jag upp din lunch”, säger anorektikern till ingen alls och tar en stor potatis i en tugga. Lite olja rinner ner för hakan.