Att bli älskad på grund av sina svagheter

Vi delade på en jättelik löjromspizza på Stureplan. För att fira att jag inte har covid-antikroppar. Alla åt av den. Med händerna. Som ingen tvättat på flera timmar. Den var ganska god. Trots att det var första gången jag smakade löjrom. Någon annan betalade.

Vi enades om att jag är en stor jävla tårta som långsamt sänks ner från himlen. Som en fet lyxig gåva. Som bara är att ta. För den som är intresserad.

Och sedan pratade vi om systrarna Mitford, tjugotalets svar på Spice girls. Nazi spice, baby spice, sexy spice, commie spice, witty spice och lesbo spice.

Sedan sa han att jag hade aldrig träffat någon som var så ledsen som du.

Vi gick till Tre remmare. Där vi firade midsommar en gång på nittiotalet. För att vi inte hade några andra att vara med. Sedan läste vi Vi såg en grävling och jag visste inte vad jag var mest kär i, killen eller texten. Sedan försökte jag att inte börja grina inne på toan. Över att det är så värdelöst att det är så uppenbart att vi gillar varandra och att man inte bara kastar bort det.

Jag lyckades att inte skicka ett enda fyllemess. Och min underbara stränga väninna skrev jag är inte imponerad. Som svar på något fyllerant från mig om att han ju gillar mig.

Sedan pratade vi om det där som konstnären Andreas Emenius sa. Den romantiska idealismen och den verklighetsbaserade pragmatismen befinner sig egentligen konstant i ett slags dödsdans.

Någon läste högt ur Helena Granströms Understreckare där hon skriver om Michel Houellebecq som visar sina allra sämsta sidor ”i ett naivt hopp om att en gång kunna bli älskad inte trots dessa svagheter, utan på grund av dem”.

I taxin hem lyssnade jag på Underworlds Dirty epic på högsta. A velvet tongue … and designer voodoo. And I got phone sex to see me through the emptiness, in my 501s.

Jag googlade på varför Jesus kommer på kryckor.

Sedan messade jag ändå. Han svarade är det nu du ska ta mer kortison? Ja, skrev jag. Sedan somnade jag.