Bardiskar är till för att gråtas vid

Simone de Beauvoir var ofta olycklig, drack mycket och grät berusad om nätterna vid Paris bardiskar. Fyllegråt ska inte alltid bagatelliseras, särskilt inte när det gäller en så kontrollerad person som Beauvoir.

Jag tror att Beauvoir grät för att hon aldrig fick några barn. Och Yrsa Stenius ger mig delvis rätt när hon i Makten och kvinnligheten skriver att när hon själv hade passerat barnlöshetens ”point of no return” och läste om Beauvoir och insåg att hon med Beauvoirs goda minne sysslat med ett slags självbedrägeri som ”bidrog till att jag avstod från halva mitt liv”, det vill säga att skaffa familj.

Hon använde Beauvoirs tankar till att fördriva sina kvinnodrömmar. Jag tror att även Beauvoir gick i sin egen fälla. Därför fyllegrät hon, ofta ensam, på nätterna.

Min egen gråt hade inte med barnlängtan att göra eftersom jag välsignades med en sådan talrik avkomma, utan med Robert Pattinson och den inleddes med att jag berättade om den fantastiska covid-intervjun i GQ där han under sin London-isolering istället för att gå på Batman-diet demar sin briljanta affärsidé ”pasta som man kan hålla i handen” – en anrättning som vars enorma mängd socker, ost och cornflakes får mikron att explodera och Pattinson brännskada handen. En rolig skröna som sedan raskt övergick i att jag på fullaste allvar berättade att jag likt Pattinsons vampyrkaraktär Edward Cullen brukar kunna läsa allas tankar men så upptäcker han plötsligt en dag Bella. För att det är helt tyst kring henne.

”Men jag kan inte läsa dina”, sa jag till mitt barsällskap. ”Och därför blir du så intressant. Precis som Edward som inte kan läsa Bella! Vampyren, du vet! Har du sett Twilight-filmerna?”

”Nej”, sa han bara.

Sedan, allt medan kvällen fortskred, tyckte jag mig kunna läsa en massa saker. Och det var då jag började grina.

Jag: ”Tror du bartendern såg eländet?”

Han: ”De märker allt. Bardiskar är till för att gråtas vid.”