Ett Göteborgsdelirium del 1

Jag har en vän med en bil så vi åkte till Göteborg. För att lämna mitt mini-Flashback bestående av mina så kallade vänner som är i färd med att planera en intervention för mig för att jag dejtar fel kille som på facebook skriver att han ska ta livet av sig i Göteborg.

Vi fick inte tag i någon guidebok, men fyra skivor med Håkan Hellström. Det fanns en gata där alla kunde mitt namn. Vi tänkte svarta tankar på Långedalspaviljongen. Vi ramlade in på något diskotek. Sedan ramlade vi ut igen. Vi gick hand i hand vid Feskekörka. Vi såg Älvsborgsbron fortsätta i evighet.

I natt hade gud skonat Hisingen. Mina tårar på dina byxor.

Jag var ett tappat självförtroende, jag var rädd för att jag inte skulle hitta till Femte långgatan, eller Nordhemsgatan som ledde rakt in i himlen.

Kom igen, Linda, nu går vi till Femte långgatan, skrek Thomas von Brömssen.

Varför har ingen berättat att det finns en femte långgata – den som bara Thomas von Brömssen känner till och som ligger hemma hos Håkan Hellström – just när jag ska dö i Göteborg i ett delirium. Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Vi ramlade in i en taxi vars chaufför sa att det inte gick att köra till Femte långgatan för att den var enkelriktad, men att jag kan släppa av er på Andra. Eller utanför klubben på Magasinsgatan. Kör oss vart du vill, så fort du vill, sa jag. Den här staden är resten av mitt liv. Baby, vi har inget men vi har regnet. Neonskyltar på gatorna sände ljus på mig och skatorna.

Sedan ramlade vi och en handfull utvalda runt inne på Femte långgatan där matroser och åttiotals-Ebbot slogs. Och en grävling. Som gick ut i gatljusen. Som behövde lite kärlek från fel sort. Sympatier från fel håll.

Sluta drömma om det ljuva livet, du kommer aldrig vara med om det. Jag var bara inte gjord för dessa dar. Jag kunde se mitt namn i tidningsbokstäver. Men jag kunde inte tro att jag fortfarande levde. Lämna mig inte i det här skicket. Och du tog nästan död på mig, baby. Men vart skulle jag annars dö?