Välj en partner som får er att skratta

”Vi ett tillfälle köpte jag en 33-centiliters Ramlösa i förhoppning om att den solitära lilla glasflaskan skulle få henne att inse hur synd det var om mig.”

Så skriver Christian Daun i en artikel om skilsmässa i Svenska Dagbladet där han skräckslaget undrar om målet med skilsmässan är att skapa ett lika stort avgrundsavstånd som episoden med mannen som i Rachel Cusks fantastiska bok Outline kör genom ett oväder i bergen och bara möts av ett iskallt: ”Jaja, jag är säker på att ni klarar er”, när han ringer ex-frun för att få lite sympati.

Christian Dauns text får mig att tänka på alla löjliga råd om hur man håller ihop. Hurtiga tips från personer som varit gifta i tio–tolv år. Kom igen när ni likt mig varit gifta i tjugofyra år. Vi som klarade det så länge är de enda som kvalificerar oss för att komma med några råd över huvud taget.

Mitt bästa tips är: Skratta. Varenda jävla dag. Så att ni kiknar.

Väljer ni en partner som får er att skratta ökar chansen att det håller länge. En annan anledning till mitt ovanligt långa äktenskap var hans imponerande styrka. Jag har aldrig träffat en starkare person. Berättelserna är lika många som fantastiska. Som när han mitt under en magsjukas spyfas spelade in en skiva. Han kräktes, spelade in sina slingor, la sig på en matta utanför studiodörren, kräktes, gick in igen.

Eller när han efter att ha spelat med något av alla sina band i någon gudsförgäten landsortshåla, drack upp logens rider, för att sedan ta första morgonbussen klockan fyra hem, hoppa av vid McDonald’s på Vasagatan för att käka frukost och sedan direkt gå och skriva 1,9 på Högskoleprovet.

Han är numera min bästa tjejkompis. Den jag kan ringa dygnet runt. Och som messar ”nej, det är du inte alls” när jag nattetid som ett jävla vrak fyllemessar från någon bardisk att jag är värdelös.

Han är den som kommer sätta kanylen med kortison i min lårmuskel om jag får addisonkris eller kräks. Min ICE-kontakt. Den jag i resten av mitt liv kommer dela barn och barnbarn med.