Att befinna sig på landets lägsta punkt
Jag hade så mycket på hjärtat. Till exempel att jag innan covid var Sveriges renaste människa. Att vara med mig är som att dejta Howard Hughes. Sedan tänkte jag skriva om containern mitt ute på ett fält i Simrishamn där någon dumpat döda grisar. Illern som lämnade den skabbiga segelbåten i Baskemölla. I Stens huvud fick jag av en läsare höra att jag ser så mycket yngre ut utan smink. Sedan tänkte jag skriva om ubåten U137 som den 27 oktober 1981 gick på grund på Torhamnaskär i det militära skyddsområdet utanför Karlskrona, och som upptäcktes av fiskarna Ingvar Svensson och Bertil Sturkman, men eftersom ingen trodde dem dröjde det två timmar innan marinen hade mannar på plats i Gåsefjärden. Fredagen 30 oktober inleddes den storvulna diplomatin. Sovjet menade att svenskarna inte fick förhöra kaptenen.
Sedan tänkte jag skriva om Margareta byxlös som låg bakom Kalmarunionen (långt innan min poddkollega Malin Wollin ledde den) och som 1388 valdes till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde” och som enligt en text jag hittade i Populärhistoria betraktades som både husfru och husbonde och följaktligen ”var en medeltida hen”. Jag messade min pappa om han hade något kul om byxlös varpå han berättade om drottning Margaretas rumpeskatt, att hon beskattade varje enskilt kreatur, räknat på djurets svans.
Men allt jag skrev i Kalmar blev bara ett platt försök till presens. Förmodligen för att jag där befann mig på landets lägsta punkt. Lägre än så här kan man inte komma, tänkte jag och här någonstans insåg jag att den brännande smärtan som anfäktade mina smalben inte alls berodde på den accelererande löpningen som nu skedde både morgon och kväll utan på att jag längtade efter mina döttrar så att värken strålade ut i hela kroppen.
Någonstans i Norrköping stannade jag för att läsa Anne Sextons vackra dikt till sin dotter Linda:
Älskling, stå stilla vid din dörr, säker på din sak, en vit sten, en bra sten –
Lika makalös som skratt ska du repa el, detta nya ting!
Sedan åkte jag hem.