Cliffhangers får barn att börja läsa

”Så korsade han armarna över bröstet och tog ett steg rakt ut.”

Tolvåriga Sam i Ola Lindholms och Johan Lindqvists kapitelbok Dödens dal hoppar ut ur en drönare rätt ner i en djungel i Uganda. Det är hundrafemtio meter till marken. Han saknar fallskärm. Hur ska det gå?

Det är vad jag kallar en stark cliffhanger. Sedan fortsätter boken med en så smittande energi och charm att det är lätt att förstå varför den fina bokhandelskvinnan i Kalmar kom fram för att resolut sätta boken i handen på mig.

”Den här boken blir aldrig tråkig”, sa hon och jag passade på att köpa flera exemplar till sommarens alla besök hemma hos vänner med gulliga kids.

Jag fastnar direkt för bokens superhackare, femtonåriga Aisha med döskalleringar och tvåfärgat hår, som kan ta sig in i världens alla kameror och datasystem. Det är inte så konstigt att huvudpersonen Sam avgudar henne.

Lindholms och Lindqvists bokserie Kung Pow har allt för den ovane läsaren, rappa korta meningar, ett jäkla drag, karaktärer som får vara så där ljuvligt motsägelsefullt modiga och rädda.

Jag frågar mitt fjortonåriga favoritbarn om hur hon som läser flera böcker i månaden tror att man får barn att börja läsa. Hon tror inte alls på det som anses vara det bästa tipset, att nischade böcker om barnets specialintressen skulle förlösa bokmalen i dem. Tvång och hot om ipad-förbud tror hon inte heller på. Hon menar att det enda det hänger på är att skapa en vana. Korta lässtunder, vid samma tidpunkt varje dag. Kanske vid frukost eller mellis. Är boken dessutom lättläst och är full av cliffhangers blir det svårare att lägga den ifrån sig.

Varför måste man ens läsa? frågar jag.

För att få ett bättre ordförråd, säger hon. Dessutom triggar det fantasin och man blir mer empatisk och får större medkänsla med andra. Man börjar se på världen med en ny blick. Jag tycker att man växer som person av att läsa.

Som vanligt formulerar barnen sig bättre än oss trötta vuxna.