Vi såg ett marsvin

Vi körde tillbaka till Torö. Vi såg en hamster. Fast det var ett marsvin. Och de var två. Det var helt jävla perfekt väder för infraröd fotografering. Vi pratade om Hunter S. Thompsons självmordsbrev. ”No more games. No more bombs. No more walking. No more fun. No more swimming. (–) No fun – for anybody. 67. (–) Relax – this won’t hurt.” Vi lyssnade på Radio depts Strange things will happen. ”Today was a pretty day, no disappointments. No expectations on your whereabouts.” Medan männen pratade om sina coola filter läste jag om George Perecs term infra-ordinary, som han myntade i ett försök att beskriva den del av världen vi aldrig ser eller upplever. Lite som en parallell verklighet eller som infrarött ljus, tänkte jag och flyttade på mig för att inte sitta i vägen för vitbalansen. I essän An attempt at exhausting a place in Paris försökte Perec – på ett kafé i Paris – notera ”what happens when nothing happens” genom skriva ner precis allt han såg. Precis som jag på Torö. En tordyvels gömställe under ett av barn byggt stenröse på stranden. Av ytterskärgårdsvind skamfilade tallar. Fejden mellan de bofasta och hipstersurfarna. Mjölonmattan som ej fick beträdas. Mitt ansikte som inte vittnade om pissmyrornas hämnd för att jag la min orangea filt ovanpå nämnda matta utan om att jag på Torö insåg att jag de senaste tjugosex åren befunnit mig i en parallell verklighet. Nere i en Fritzl-källare. Att jag var det infraröda ljuset som bara utgjordes av dolda reflektioner, att vi levde i en värld som bestod av andra sfärer. Sedan blev jag otrevlig på koffein. Sedan skrek liemannen här får ni inte parkera. Nu är det helt svart, upprepade han bakom kameran. Han var jätterädd för hästbromsarna. Det känns som om det här är mitt livs sista sommar i livet, sa jag. Kul för mig, jag ställde in ett självmord för dig, sa han.

Det var första gången jag önskade att sommaren aldrig skulle ta slut. Den första sommaren som jag var riktigt levande.