Du är som Bagdad Bob

Jag vinner alla krig. Skrek jag med ansiktet alldeles för nära hans och med mitt långa mästrande pekfinger mot hans öga. Det var efter att han hade konstaterat att jag inte klarar av att ha folk framför mig för att jag tävlar med alla och måste komma först och han inte kan ha folk bakom sig. Var fan ska alla människor då befinna sig? undrade han.

Det var även efter en jävligt stor räk- och havskräfttallrik på Marstrands värdshus (där alla enligt Per Hagman till sist hamnar, innan de sedan aldrig lämnar ön, utan bara blir kvar i veckor). Mat som jag naturligtvis tvingade honom att plåta mig med, så att jag kunde lägga ut det på instagram, så att mitt liv framstår som ett äventyr. Så att ingen får veta sanningen. Som är att jag i själva verket mest ligger och sover och är sur och arg och asjobbig att resa med. Att jag har så nära till gråten. Och alltid kräver bilder på tårarna. Som då jag – efter att inte ha ätit någonting alls – började böla för att det han berättade var så himla sorgligt.

Och det var efter att jag vägrat ta att kattjäveln, turistkatten Barclay som hade en egen namnskylt utanför hans favoritplats under ett träd, dumpade mig. Att den med högburet huvud istället bara trippade fram för att sätta sig så retsamt som möjligt mellan hundarna nere på kajen. Bara för att prove his fucking point. Som om den sa jag är inte rädd, jag vinner och exakt så skrek jag. Jag. Vinner. Alla. Krig.

Anorexikriget, ingen jävel skulle kunna få mig att käka, skrek jag.

Kbt-kriget, om tanten skulle tvinga mig att konfrontera X eller Y eller att jag måste kräva tillbaka nyckeln så skulle jag bara säga hej då och sluta gå i kbt.

Du tror det, du tror att du vinner alla krig, sa han. Fast du i själva verket förlorar precis alla. Du är under ständig belägring men genom att hålla händerna för öronen så tror du att du vinner. Jag deklarerar alla krig, säger du och förlorar. Du är fan som Bagdad Bob!