Jag springer enbart för att skryta om det på insta

Har precis avslöjat att jag tävlar med @lindaskugge om en viss sak.

Så skrev min syrra på sin instagram direkt efter att hon berättat för mig att hon i hemlighet och under en längre tid ”tävlat” med mig om att springa snabbare. Blinkningen till vår mammas uttryck ”en viss sak” gjorde naturligtvis det hela ännu roligare. När vi, som de små borgarbrackor vi är, med segelbåten varje sommar frekventerade Sandhamns brattigaste gästhamn brukade mamma jämt prata alldeles för högt.

Roligaste var den gången då hon på grund av sitt myom hade blodat ner hela jeansbaken och sa så att alla hörde att hon hade ”en viss sak”. Så nu använder vi ”en viss sak” i så många olika sammanhang vi kan. För att förgylla vardagen lite grann. Det går att applicera på precis vad som helst.

Jag som inte fungerar som människa om jag inte tävlar blev ytterst upplyft av denna för mig helt nya information. Genast hällde jag ut rosévinet i slasken på minieventet jag arrangerade i en ljus lokal på söder med utsikt över något som måste vara Stockholms mest magnifika rhododendronbuskage och öppnade det alkoholfria alternativet för att morgonen därpå kunna springa det allra fortaste jag förmådde.

Jag satte klockan på 04.45, gick upp, drog i mig ett glas filmjölk och gav mig ut och sprang innan/före klockan sex och njöt som en fullkomligt sinnessjuk person över vilka instainlägg detta skulle generera.

Hur gjorde folk innan insta? När inte incitamenten att skryta offentligt fanns? Den enda anledningen till att jag springer så ofta är för att kunna skrävla om det på sociala medier.

Och ni skulle bara veta hur jag håller på att pressa barnen att göra saker som jag kan skryta om offentligt. Jag försöker övertala dem att lära sig First aid kits Emmylou. Ni är ju musikklassbarn, ni kan sjunga i stämmor. Snälla jag måste få skryta om mina kulturellt begåvade barn! Jag måste få tävla. Annars blir jag galen.

Som tur är har jag fått normala barn, sådana som inte ansatts av tävlingsdjävulen.