Skriv om det som gör allra ondast

Du ska skriva det som gör allra ondast. Det som är mest skamligt och pinsamt. Som om du bokstavligen hellre skulle dö än att någon läser det.

Så sa jag till en fantastiskt smart och vacker tonårstjej under en av sommarens alla middagar vi blev inbjudna till under vår Sverigeturné som till min stora lycka ännu inte är över och som jag hoppas aldrig behöver ta slut.

Eftersom hennes största dröm är att bli författare sökte hon kontakt för att få råd. Hon spände sin makalöst kolsvarta allvarliga blick i mig när jag berättade om hur jag hela livet offrat jag vet inte hur många relationer på grund av mina texter och böcker. Om sorgen det inneburit men att jag faktiskt inte haft något val. Hur mycket jag än försökt censurera mig har orden ändå tagit över och tvingat sig fram.

Det räcker inte med att vilja eller ens brinna, sa jag. Du måste våga vara helt hänsynslös – både mot dig själv och andra. Gränslösheten är ditt enda bränsle. Du måste acceptera att en författare alltid sätter ensamheten främst. Att folk antingen kommer sky eller vara rädda för dig. För att de vet att du kommer att skriva om dem.

Nu ska katastrofen från Blackeberg aka Marstrandspsykot läsa min intervjuserie som under sommaren gått i Svd kultur. Där jag återgått till att skriva på det sätt jag gjorde när jag som sjuttonåring började. Då jag skrev för att orka leva. För att inte gå till mitt ställe för att dö. För att jag helt enkelt var tvungen. Och jag är livrädd. För att jag skrivit om honom. Tämligen utlämnande. För att jag inte vill förlora honom. För att jag inte kommer stå ut med att tona ner mina texter. För att jag vet att jag alltid kommer att välja texten före honom men att jag vill ha både och.

Men jag vet att texten måste gå före allt. Även om det så innebär att man aldrig kan leva i en nära relation.

Bryr man sig om konsekvenserna av sitt skrivande är man ingen författare eller konstnär. Då måste man tyvärr välja ett annat yrke.