Sluta kalla autism för en superkraft

”Jag tycker mest att allt bara är jobbigt, att jag är konstig. Jag vill inte vara konstig. Jag vill bara så gärna vara som alla andra och kunna må bra.”

De sena messen andades desperation och jag kunde inte hantera dem mer än att jag satte honom i en taxi hem till mig. Och istället för att verkligen göra något konstruktivt som möjligen skulle kunna få honom att må bättre charmades jag som vanligt av hans ”konstiga” uppenbarelse med absolut ingen packning utom kamera, ipad och ett paket cigg. Inte ens en sliten Ica-kasse med något godtyckligt i. Utan bara träningskläderna han tidigare utfört cyklingspasset i. Så särskilt nykter skulle man väl dessutom inte kunna påstå att han var. Antal terapitimmar som skulle krävas för att ta reda på varför jag går igång på Leaving Las Vegas-män får jag nog aldrig veta. Vill jag ens veta?

Som en sista förtvivlad strävan att begripa mannen började jag läsa Lina Limans Konsten att fejka arabiska – en berättelse om autism, där jag lärde mig att leva med autism inte ens bara handlar om känslan att behöva fejka arabiska utan att FÖRSTÅ arabiska.

Liman skriver: ”Att så enträget försöka leva ’som alla andra’ när man i grund och botten saknar samma förutsättningar är inte bara dömt att misslyckas. Det skapar också en perfekt jordmån för depression och ångest, utmattning och mörker.” Själv var hon flera gånger nära att mista livet.

Att jag med en egen sjukdom, där min kropps oförmåga att producera stresshormonet kortisol leder till att ”olämpligt beteende” kommer överst på listan över symptom, inte kan förstå mig på en person som kämpar med adhd och asperger gör mig så förbannat ledsen.

Det jag lärt mig av Lina Limans bok och att umgås med en autistisk person är att jag aldrig mer ska kalla adhd/asperger för en ”superkraft”, aldrig mer säga att jag har en ”släng asperger” och att jag aldrig mer ska tänka att folk bara kan ”skärpa sig”. Snarare är det jag som måste skärpa mig och på allvar acceptera att alla människor har olika förutsättningar och att det är piss att leva med olika osynliga funktionsvariationer.