Att åka omkring och ta farväl av platser jag aldrig tidigare besökt handlar om att säga adjö till drömmar. Att ta farväl av kärlek. Att ta farväl av kärlek är att börja leva lite grann. Man behöver inte längre bekymra sig över att man inte varit där eller någonsin kommer att åka tillbaka. En separation inte behöver vara sorglig utan kan innebära att man delar på sig men att kärleken finns kvar. Man vågar sluta att krampaktigt hålla fast vid drömmar och förhållanden. Frigörelsen ligger i att våga uppbrottet, att inte rädas avslut. Att bara släppa och gå vidare.

Jag minns en stor hand på mitt huvud. Jag minns en förtretlig springnota i Örnsköldsvik. Jag minns att vi skulle käka middag med Pernilla Wahlgren på PA&co. För att jag vill be om ursäkt för något jag skrivit som jag ångrar. Jag minns doften av tjära vid Skeppsmalens fyr. Jag minns att jag var tvungen att hela tiden kissa i olika skrevor och visste att det var urinvägsinfektion. Jag minns ett surströmmingsmuseum mitt ute i ingenstans i Västernorrland. Jag minns sommarbilen som någonstans efter Gävle började läcka olja. Jag minns alla omkörningsfiler. Jag minns när jag inte ville ha nötter. Jag minns alla mina tillkortakommanden. Jag minns alla springturer till Underworlds Dirty epic. Jag minns ett bad i Getåravinens vattendrag. Att naken skyla sig med en handduk på en grusväg.

Jag minns ett hundöra i en bok av Geoff Dyer: ”It is like you are leaving your life behind and yet, since you are part of the life you have left behind, part of you is still there. Dying, at its best, might be something like this. Everything was a memory, and everything was still happening in some extended present, and everything was still to come.”

Jag minns Audens dikt In transit: ”Somewhere are places where we have really been, dear spaces. Of our deeds and faces, scenes we rememer. As unchanging because there we changed.”

Jag minns en dikt av Lars Norén: ”När jag tänker på människor och platser som jag längtar efter halvvägs genom sinnena ser jag bara fotografier.”

När jag tänker på den här sommaren inser jag att den är ett fotografi. Sedan reser jag vidare. Ensam.

Att vara havande med ord vars gift och rosor hon inte vågar spy ut.

Det är poeten Maria Wines ord. Dikten handlar om en mycket tyst dam, vars uppdämda tystnad och namnlösa sorg göder hennes ångest.

Jag tänker på alla mina egna ord jag aldrig vågat spy ut. Jag tänker på att jag slänger bort allt så fort det blir för bra. Sedan tänker jag att det kanske är tvärtom. Att jag kastar bort för att det är för dåligt. På att jag måste få bestämma vad som är bra eller inte. För mig.

Jag hittar Maria Wines dikt i Sofia Torvalds numera – trots att det är en biblioteksbok – rikligt hundörade Ångestgudinnan.

Sedan tänker jag på att min ångest likt Torvalds nog mynnar i att det är så mycket som hänger på mig. Men så kan man inte leva, men man gör det ändå. Jag tänker på att allt olämpligt beteende i själva verket är ångest.

Jag tänker på det som Torvald beskriver som vaksamheten inför följande dödsstund. Jag tänker på att jag alltid utgår från det värsta. Ältar. Gnäller. I ett försök att få trollen att spricka. Den som har ångest lever alltid i framtiden. Det tycker jag om. Hur svårt livet än är tycker jag om att leva i framtiden. För säkerhets skull. Allt som är för säkerhets skull tycker jag om. Av Torvald lär jag mig att jag är ångestbegåvad. Det tycker jag också om. Att vara begåvad i ångest.

Som en parafras på författaren Vigdis Hjorts ”Att vara deprimerad ger kompetens. Att förlora någon ger kompetens. Att inte ha råd ger kompetens. (–) Att vara förtryckt ger kompetens.” skriver Torvald att ha ångest ger kompetens.

Men till skillnad från Torvald kommer jag aldrig be om ursäkt, vare sig för mitt kontrollbehov eller för min ångest som gör att jag är förpassad till ett liv i framtiden. Istället sätter jag bara på min springskorna och gör som jag brukar och har för avsikt att fortsätta med. Omfamna ångesten. Och framför allt, när allt känns för jobbigt: bli bättre på att spy ut mina ord.

”När man börjar gråta när man läser någonting beror det ofta på att där finns ett ord som man visste skulle komma. Och det är ett ord som man tycker är väldigt jobbigt.”

Så säger Michel Houellebecq i filmen Kidnappningen av Michel Houellebecq. För honom är det ”pappa”. Han hade skrivit en dikt där ”pappa” återkom. Man han kunde inte fortsätta skriva eller avsluta dikten. För att han helt enkelt bröt ihop så fort han läste det. ”Jag förstod att jag var rädd för det ordet”, säger han och tittar med den där så förbannat ljuvliga lakoniska och fullständigt kraftlösa blicken på sina kidnappare som han dygnet runt festar och röker med i en av männens föräldrars hus. Sedan säger han att han inte orkar gå in på varför han har sådana problem just med det ordet, eller sin far.

Filmens styrka är det vi aldrig får veta. Vi får aldrig veta varför han måste dricka så mycket. Vi får aldrig veta varför han knappt har kontakt med sina syskon eller föräldrar. Vi får aldrig veta mer om det öppna sår som för honom kringgärdar ordet ”pappa”. Vi får aldrig veta om han någonsin mäktade med att fullfölja dikten. Vi får aldrig veta vem som till sist löste ut honom genom att langa fram en massa cash ur en attachéväska. Vi får aldrig veta vart han sedan kör i bilen han får sin ”sin andel” av kidnappningen. Då han i 250 m/h bara bränner fram i omkörningsfilen.

Vi får heller aldrig veta vad han tänker just då. När han sitter alldeles fri i bilen. Om han tänker på sin pappa. Om han är ledsen eller glad.

De ord som brukar få mig att gråta är sådana som är behäftade med något bitterljuvt jag aldrig lyckas sätta fingret på. Ett slags moll som förgyller allt som är svårt i livet.

Det är alltid de uråldriga orden jag går igång på, som skrida, förnimma, ombesörja, dryfta, porla, föranleda, behändig, näpen.

Förmodligen handlar det om personerna som brukar nyttja dem. De vältaliga. Alla som likt mig är bokberoende.

Det här att du är ute på ett jävla korståg för att roasta småstäder är så sunkigt, sa han. Så fattigt. Hur står du ut med dig själv? Först ba säger du jag måste träna så det går att ha mig i möblerade rum, men så går det i alla fall inte. Det krävs ändå att rummet är vadderat. Nu känns det som om det lossnade något under bilen också. Jag tänker fan inte gå runt som en jävla Mark Levengood och be om ursäkt för dig i min egen födelsestad. Men det är ju som om vi är i en fucking förort till Moskva på åttiotalet, sa jag. Jag är så angelägen att komma ut men så är du bara helt hatisk och föraktfull, vad får du ut av det? frågade han. Gör du det bara för boken du håller på med? Skriver du om ditt liv eller skriver du ditt liv? Just i dag när du började på boken är det så uppenbart att du författar manuset till ditt eget liv. Det kommer gå käpprätt åt ravinen, för oss båda. Som nu senast när du skrev ut mig ur ditt liv. Huvudkraften i boken är bortom all kontroll, jag skulle kunna spela kastanjetterna i boken men aldrig dirigera, det är det dina fingrar som gör. Ja inte är det hjärnan som skriver, sa jag. Jag står där i ditt jävla orkesterdike, sa han. Från att vara din favoritmusiker till att vara helt tillintetgjord. Det här är mer självdestruktivt än att hålla på med mitt självmord, kanske var det därför jag nappade så på dig. Jag trodde inte att det gick att toppa ett självmord, men det gjorde det tydligen. Nu missade du avfarten mot Söderhamn också, för att du alltid kör i 140. I spöregn. Att åka med dig är som att köra halkbana. Inom loppet av en sekund hann jag tänka att det är nu vi dör och jag såg mitt liv passera i revy och det var inte kul. Men jag ser så kasst, sa jag. Jag ser, ska jag ta över? undrade han. Nej jag vill köra, sa jag. Jag förstår inte logiken i att den som inte ser är den som just nu kör, sa han. Vad var det som gick sönder nu när du drog i handbromsen? frågade han. Vet du att jag är så nära att bara lämna den här jävla bilen och dig just nu.

Vi körde norrut. Vi såg ett murmeldjur i vägrenen. Som vi åt av. För att vi ville ha böldpest och dö. Sedan pratade vi om självmord. Om Moa Martinsson som drog till sig självmördare. Karl Johansson som 1928 sprängde sig med dynamit. Och sedan Harry Martinsson som 1978 skar upp magen med en sax. Visste du att filosofen Empedocles tog livet av sig genom att hoppa ner i Etna, sa han. Visst tog Lena Svedberg livet av sig, frågade jag. Ja, sa han. Bra, sa jag.

Sedan sa han att det som kanske inte funkar med oss är det självdestruktiva, jag är den mest destruktiva jag vet men du är mycket värre. Du står inte ut med det snälla. Du flyr det icke olämpliga. Men samtidigt är du jättekomplex och inom loppet av en kvart utvecklade du en jättesvartsjuka. Var det någon kortisongrej eller? Och när livsinnehållet inte duger som det är höjer du insatsen. Du är livrädd för att må bra för att dina texter skulle bli kassa då. Du kommer alltid göra tvärtom. När alla om mig skrek att du skulle springa åt andra hållet sprang du rakt in. När det blir normalt drar du. Sedan sa han att jag är den äldsta han legat med. Och berättade om att det finns två portaler till helvetet. Door to hell i Turkmenistan där det på grund av det där experimentet alltid brinner. Och Krafla-vulkanen på Island där djävulen landade efter att ha blivit portad från himlen. Jag sa att om jag får önska så vill jag helst inte att du tar livet av dig när vi är på Island och jag tvingas åka hem med dig i en urna. Men tänk vilken jävla text det skulle bli, sa han. Du kanske kan DHL-a hem askan. Visste du att askan från en död väger lika mycket som en nyfödd, sa han. Vi skulle säga hej då, hur sorgligt den för stunden än må vara. Sedan vill jag så klart inte dö. Jag vill ju vara med dig så mycket jag kan. Sedan berättade jag om slutet på Houellebecq-filmen, där han sätter sig i en bil för att lägga sig i omkörningsfilen. I 250. Till klassisk musik. Allt är så stilla och vackert.