Att ha ångest ger kompetens

Att vara havande med ord vars gift och rosor hon inte vågar spy ut.

Det är poeten Maria Wines ord. Dikten handlar om en mycket tyst dam, vars uppdämda tystnad och namnlösa sorg göder hennes ångest.

Jag tänker på alla mina egna ord jag aldrig vågat spy ut. Jag tänker på att jag slänger bort allt så fort det blir för bra. Sedan tänker jag att det kanske är tvärtom. Att jag kastar bort för att det är för dåligt. På att jag måste få bestämma vad som är bra eller inte. För mig.

Jag hittar Maria Wines dikt i Sofia Torvalds numera – trots att det är en biblioteksbok – rikligt hundörade Ångestgudinnan.

Sedan tänker jag på att min ångest likt Torvalds nog mynnar i att det är så mycket som hänger på mig. Men så kan man inte leva, men man gör det ändå. Jag tänker på att allt olämpligt beteende i själva verket är ångest.

Jag tänker på det som Torvald beskriver som vaksamheten inför följande dödsstund. Jag tänker på att jag alltid utgår från det värsta. Ältar. Gnäller. I ett försök att få trollen att spricka. Den som har ångest lever alltid i framtiden. Det tycker jag om. Hur svårt livet än är tycker jag om att leva i framtiden. För säkerhets skull. Allt som är för säkerhets skull tycker jag om. Av Torvald lär jag mig att jag är ångestbegåvad. Det tycker jag också om. Att vara begåvad i ångest.

Som en parafras på författaren Vigdis Hjorts ”Att vara deprimerad ger kompetens. Att förlora någon ger kompetens. Att inte ha råd ger kompetens. (–) Att vara förtryckt ger kompetens.” skriver Torvald att ha ångest ger kompetens.

Men till skillnad från Torvald kommer jag aldrig be om ursäkt, vare sig för mitt kontrollbehov eller för min ångest som gör att jag är förpassad till ett liv i framtiden. Istället sätter jag bara på min springskorna och gör som jag brukar och har för avsikt att fortsätta med. Omfamna ångesten. Och framför allt, när allt känns för jobbigt: bli bättre på att spy ut mina ord.