”Gott nytt år! Hälsar Ann-Marie och Jan”

En helt fantastisk bild. Det får avsluta mitt år. Klockan är 23.50 här i Thailand, tio minuter kvar till nyåret, men jag och Amanda ligger redan i sängen. Vi går och lägger oss. Vi hatar nyår, den dystraste av alla högtider.

Bara tre dagar kvar i Thailand och Sverige börjar långsamt rycka tillbaka mig. Kan redan känna isvind i nacken, klockan är 07.50 och jag vandrar nerför Engelbrektsgatan på väg till jobbet. Men det ska bli en rolig vår. Jag släpper min andra bok om två veckor. Jag är stolt över den, har med mig manuset hit till Thailand och när jag läser kan jag ibland mumla ”det där var bra” för mig själv. Som morfar, som på ålderns höst läste om sina egna böcker. Han var senil och inte riktigt medveten om att han hade skrivit dem en gång i tiden. Han skrev saker som ”BRILJANT” och ”LYSANDE” längs sidorna.

Har jag redan skrivit detta? HELVETE!!!

Sen fortsätter jag med Schulman Show, succéprogrammet som produceras av Hard Hat Media. Tror inte jag arbetat med ett fräschare team än med det som brorsan och Mats Dicklén leder där borta. Hard Hat gör allt rätt för tillfället. Lite avundsjuk är jag för att jag inte har procent i bolaget. Kanske blir det något till nästa löneförhandling, Mats Dicklén?

Sen ska jag börja skriva min nästa bok. Leker med en spännande idé, som tyvärr möts av visst motstånd av min förläggare. Det gör mig konfunderad. Jag har en absolut känsla av att detta är RIKTIGT BRA. Och samtidigt en oerhörd respekt för min förläggare, som naturligtvis kan det där så mycket bättre än jag. Min förläggare heter Ann-Marie Skarp och hon är ett geni. En fantastisk människa och en ypperlig yrkeskvinna. Kanske bäst i sitt slag? Dessutom gift med Jan Guillou. Ibland händer det att han lufsar in i rummet när jag och Ann-Marie har möten. Då sitter man allt rätt tyst! Då säger man inte mycket! Jag gav min roman Skynda att älska till Guillou när han var gäst i Schulman Show för ett år sedan. Jag har frågat Ann-Marie om han läst den. Nej, det har han inte. Jag har frågat detta om och om igen och alltid fått samma svar; Tyvärr inte.

Men hon lovade att hon personligen skulle ta med boken till deras julsemester och tvinga honom att läsa den. Så fick jag ett sms igår: ”Nu har Jan läst.”

Jag blev mycket exalterad. Men krävde bildbevis. Hon skulle återkomma.

Det ska jag också göra. Nu gör jag natt. Kollar kanske på ett ”The Wire” om inte Amanda är för trött. Hon hälsar förresten.

Dagen började med att vi tog lite turistbilder från vår villa.

Jag tog en rad bilder. Efter en stund frågade jag Amanda om hon kunde tänka sig att ta ner handen från huvudet, men det ville hon inte.

Den här tog jag för att skicka till brorsan Calle (vars fina blogg ni hittar på schulmania.blogspot.com). Och så skrev jag en text av typen: ”Här är jag. Hur är läget i Sveirge, din sorgliga lilla jävul!”

Sen bestämde vi oss för att gå och äta frukost. Men Charlie hittade en mopp och då blev vi fast med den en bra stund. Charlie är mycket förtjust i att städa.

Sen åt vi frukost i frukostmatsalen.

Jag älskar detta. Första koppen kaffe på morgonen, det är tidigt, solen står så lågt att strålarna liksom vinklar sig in i koppen. Den första klunken. Den är fin, den.

Sen tog vi en promenad. Jag hade en idé, jag vllle inte säga vad det var.

Min tanke: Alla boenden på det här hotellet består av villor med privata pooler. Hur ser det i så fall ut på den pool som är till för alla? Borde inte den vara tom? Just precis! Jag är ett geni! En helt tom pool, bara för oss själva!

Charlie fick en frukttallrik. Hon älskar frukt.
Listan, enligt Charlie:
Banan: :+++:
Vattenmelon: :++++:
Papaya: :++:
Mandarin: :++++:
Jordgubbar: :++++: (på gränsen till :+++++: )
Kiwi: :++:

Amanda och Charlie gick och badade och jag lade mig i en solstol. Efter en stund somnade Charlie, vilket gav mig möjlighet att skriva detta inlägg. Så. Där har vi det.

Jag tog en massage idag nere på en spa-avdelning som finns på hotellet. Det var en märklig upplevelse.

Min massös möter mig i receptionen. Det är en underdånig kvinna som niger och slår undan blicken varje gång jag tittar på henne. Hon leder mig längs en korridor. Jag ser på hennes namnskylt att hon heter Jail och frågar henne vänligt om hon är medveten om att det betyder “fängelse” på engelska. Jag tror inte hon förstår vad jag säger, hon talar mycket bruten engelska. Vi vandrar tysta vidare. Hon ber mig sedan sätta mig ner på en bänk och så böjer hon sig fram för att snöra av mina skor. Jag kan inte se varför hon skulle göra det, jag måste protestera, jag mumlar “no, no” och tar över. Förskrämt ryggar hon undan och tittar på när jag tar av mig mina skor. Jag blir konfunderad, kanske också lite illa till mods, det känns som om jag sårat henne.

Hon leder mig in i ett rum och ber mig ta av mig kläderna och lägga mig på britsen. Hon börjar knåda mina axlar. Det är skönt, men bara flyktigt. Precis när hon hittat en punkt i nacken där man bara känner SLUTA ALDRIG, HÖR DU DET – ALDRIG!!!, så rör hon sig vidare mot andra områden. Hon liksom bara passerar med sina händer och fortsätter bort till fullständigt ointressanta ytor. Det är en smula frustrerande. Det hade väl varit vettigt om jag bara hade sagt åt henne var på min kropp hon ska fokusera – hon hade väl själv uppskattat det. Men något i mig gör att jag ligger alldeles förlamad. Hon skulle kunna hälla risgryn i munnen på mig och jag skulle inte protestera, jag skulle bara ligga där, blick stilla, och tänka: ”Jaha. Risgryn i munnen. Det är väl som det ska vara, inen idé att ifrågasätta.”

Hon utför sedan en besynnerlig typ av ansiktsmassage. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Hon trycker till på punkter i ansiktet och fingrar sig sedan vidare. Hon trycker på kind, hon trycker på panna, hon trycker på haka. Plötsligt trycker hon till på överläppen på sådant sätt att min snus trillar ut. Hon blir mycket förvånad. Hon har kanske aldrig sett snus förut. Jag blir lite förlägen, tar snusen i handen och försöker förklara: “Swedish tobacco”. Hon nickar leende, men hon är också perplex.
    “Do you want to put it back”, frågar hon försiktigt.
    “No. I can throw it away”, svarar jag och söker med blicken efter en papperskorg. Hon sträcker ut handen i en gest som säger: “Lägg den i min hand, så kastar jag den.” Jag protesterar, säger “no” och spejar i panik efter en papperskorg. Men det finns ingen. Knivit läge. Jag kan inte gärna resa mig upp, jag är ju naken. Och jag kan inte kasta snusen på golvet, det vore oförskämt mot inrättningen. Det är hopplöst, hon håller kvar den utsträckta handen och jag tvingas placera min snus där. Hon bär snabbt bort den. Jag skäms mycket.

Hon fortsätter sin massage. Långa rörelser över armarna. Så plötsligt fattar hon ett grepp om min nacke och kniper till. Det gör så ont att jag ser stjärnor. Det gör fenomenalt ont! Det vettiga hade väl varit att be henne avbryta, att säga att det gör ont. Men jag säger ingenting, jag ligger där och försöker uthärda denna sanslösa värk som strålar ända ut i tårna. Hon håller greppet länge, jag andas inte, försöker att se ut som om jag inte känner det allra minsta, men inom mig rasar stormar, inom mig ryter en sån där långsam, mörk Sagan-om-Ringen-jävulsröst  till henne. “DÅRE! SLUTA!”

Hon viskar sedan att massagen är över. Jag kan ta på mig mina kläder och gå. Jag lämnar spa.avdelningen med lite stelare muskler än när jag kom och det är ingen annans fel än mitt eget.

Tänkte bjucka på en nakenbild från uteduschen.
Vad gillar ni kroppen? Hur många plus?
Nånstans mellan :+++: och :++++: , skulle jag säga.

Jag klarade inte av Marriott. Jag vill ha UTSIKT. Jag vill ha ett vackert hav att titta på. Så jag åkte. Nu har jag hamnat på ett ställe som heter Sri Panwa. Här har vi skaffat oss en egen villa. Med en egen pool. Och en egen havsutsikt.

Här kan jag känna att det är riktigt fint. Nu ska jag inte klaga mer. Ledsen om det kommit dålig energi från bloggen. Nu är det slut med det.

Sitter i en bil på väg till nytt hotell. Charlie följer skeendena här utanför med stort intresse. Jag tror hon gillar Thailand. Det är mycket drakar överallt, mycket färger. Det finns en estetik i det här landet som passar 2-åringar bättre än oss vuxna. Charlie viskar “titta” för sig själv och pekar med krokigt finger när vi passerar de vilt leende drakarna på husknutarna.

Hur har ni det där hemma egentligen? Jag försöker hålla kontakten genom att titta på Internet. Alla sågar det nya programmet “Minuten”. Var det verkligen så dåligt? Kan jag inte tänka mig. Jag känner de som skapade programmet, de heter Mattias och Jock och jobbar i USA. De är tv-genier. En gång hade jag en tv-idé som jag försökte sälja in till dem. “Game show from hell” hette den. Ganska spännande namn, va? Vill ni höra? Har ni tid?

En VANLIG människa tror att han ska delta i en VANLIG frågesport i ett specialämne som denne kan mycket om. Säg att det handlar om Anne Franks dagbok. Han åker till studion i tron att om han lyckas svara rätt på alla frågor så vinner han 20.000 kronor eller annan blygsam vinstumma. Men han brinner för Anne Frank, han kan allt om den där dagboken, han tycker att det ska bli roligt att visa svenska folket vad han verkligen kan.

Det han inte vet är detta: Han deltar inte i en vanlig gameshow. Han deltar i “The gameshow from hell”.  Han tror att det ska handla om att svara på frågor om Anne Frank och därmed vinna 20.000 kronor. I själva verket deltar han, utan sin vetskap, i en tävling med helt andra uppgifter där vinstsumman är EN HALV MILJON KRONOR.

Upplägget är detta. I studion sitter en stor publik, säg 700 människor. Samtliga vet om att detta inte är en frågesport om Anne Frank – detta är THE GAMESHOW FROM HELL. I studion finns kameramän, sminköser, producenter, scriptor, redaktörer, ljudnissar. Samtliga vet att detta är inte är en frågesport om Anne Frank – detta är THE GAMESHOW FROM HELL. Den enda som är ovetande är just den tävlande. När han kliver in i tv-huset, så vet han inte att redan där och då, redan när producenten står i dörren och hälsar välkommen – då har THE GAMESHOW FROM HELL redan börjat.

Det finns dolda kameror överallt. Det är som i “The Game” – alla är med på det! Det är som Truman Show – varenda liten människa i denna miljö finns till för att sätta vår tävlande på helt andra typer av prov än vad han kan ana. Det handlar inte om att kunna sin Anne Frank. Det handlar om vem man är egentligen. Vilken moral man har i kroppen. Är man bara en GOD människa, vinner man EN HALV MILJON KRONOR!

När han till exempel går in i sminket upptäcker han en 500-hundring på golvet. Tar han upp den och behåller den? Eller gör han det rätta och ser till att den hamnar hos sin ägare? I studion sitter publiken och följer allt via monitorer. Stort jubel om han varskor sminktjejen om 500-hundringen – han har kommit ett steg närmare EN HALV MILJON KRONOR!

Han stiger sedan in i studion, han tror att han ska kolla kamerapositioner, repetera, gå igenom hur programmet ska gå till. Publiken spelar med, agerar som om det rör sig om just en repetition, men så ställs han inför ytterligare ett dilemma. Programledaren för programmet, det program som den tävlande tror ska handla om Anne Frank, kommer in. Vi kan väl säga att det är Pontus Gårdinger. Han säger hälsar på den tävlande, de småpratar. Plötsligt kallar Gårdinger en i produktionen för “fittjävel” och vänder sig mot den tävlande och säger: “Vilken jävla fitta, va?” Instämmer han eller protesterar han? Han protesterar och har klarat ytterligare en uppgift. Publiken börjar plötsligt jubla. Den tävlande förstår absolut ingenting. Varför jublar publiken? Vad i helvete är det som pågår här? Han förstår ingenting, för han vet inte om att han befinner sig i THE GAMESHOW FROM HELL.

Ni ser. Han finner situationen alltmer bisarr. Allt skevar. Det blir plötsligt omänskligt hett i studion. En kameraman tar plötsligt fram ett dragspel och spelar en hambo. Allt är underligt. Hur skulle han kunna veta att han befinner sig mitt i “The gameshow from hell”.
 
Där har vi det? Vad tror ni?

Jag berättade om idén för Mattias och Jock. Jag “pitchade” den som det heter på tv-språk. DE var vänliga och tog någon anteckning. Men de hörde aldrig av sig sen.

Lite deppigt. THE GAMESHOIW FROM HELL. Jag gillar det. Det är fanimej :++++: .

Jag är tjock i halsen, andas som en pensionär. Ligger i sängen på hotellet, Amanda och Charlie sover här intill. Jag försökte det där, sova, men det gick inte. Vet inte vad det är med mig nuförtiden. Har allt svårare att somna. Ligger och grubblar för mig själv, vänder mig så att allt korvar sig, blir irriterad, rycker vilt till för att bli loss från lakanens helvetesgrepp och då vaknar Charlie. Hon är förtvivlad en stund, men somnar snart – det gör inte jag. Så då ligger jag här och knappar med er här i mörkret.

Ville just ingenting. Ville bara säga hej. Hade inte så mycket annat för mig.

Okej. God natt.

Det är svårt utan Internet att ta del av kommentarerna, och nu när jag gjort det så måste jag först säga er: Detta är inget Apollo-hotell! Jag reste endast med flygstol med Apollo. Hotellet, detta bedrövliga, hittade jag tyvärr själv. Jag har fått sms från uppmärksam Apollo-personal, som frågat om de kan göra något för att hjälpa till och svaret är tyvärr: nej, den här skiten sitter jag i på egen hand.

Alltså: ingen skugga ska falla över Apollo.

Imorgon lämnar jag hotellet, avbryter vistelsen. Jag ser fram emot det. Jag ska till ett ställa där de har en riktig balkong.

Jag ska inte tjata om den här balkongen. Men måste bara fråga er. De sa att den hade ”sea view”. Kan någon se hav här? Någonstans? Har varit här ett dygn, har fortfarande inte sett havet.