Sitter i hotellbaren på Hotel Knaust i Sundsvall. Har just kommit hem från mitt bokprat. Jag saknar min familj, mår alltid dåligt när jag inte är med dem, men den här stunden är ändå speciell. Jag tar en whisky och en öl, sitter här ensam i det muntra sorlet. Det är absolut något enastående med att dricka ensam. Jag älskar det här!

Främmande stad, främmande beteendekoder, jag vågar knappt tilltala någon för jag vet att risken att göra fel är stor. Jag vet inte vem som är hövding här inne, förstår inte blickarna. Jag är verkligen en främling, men jag har min whisky och jag tittar bistert ut över alla männskor, som en western-hjälte, beredd på allt, en hand på avtryckaren, men tills vidare – jag dricker min whisky med en grimas, håller mig lugn, läser blickar.

Jag tror inte ni känner till honom, men av mina närmaste vänner heter Jonas. Eftersom han är polis kallar vi honom polis-Jonas. Han tillåter mig inte att lägga upp bilder på honom i den här bloggen, han säger att han vill vara “under cover”.

Har ni tid en stund att lyssna på hans historia?

Jonas reste till Gran Canaria i början på mars. Lasta honom inte för det, biljetten var billig och det finns vackra ställen där om man vet var man ska leta. På flyget hem, den 12 mars, blev han blixtförälskad.

Hon var 25 år, kanske 30, aldrig äldre, knappast yngre. Hon var sensationellt brunbränd, bar vit stickad tröja, ljusblå jeans och Converse Allstars på fötterna. Hon reste tillsammans med sin mamma, lasta henne inte för det – en semester med mamma är ofta gratis och dessutom är det väl precis den typen av resor som för att mor och dotter kommer närmare varandra.

Jonas var förblindad av hennes skönhet.
Inte av mammans, utan av dotterns!

Han hade bara ögon för henne, ville bara titta på henne, blev förgrymmad på flygvärdinnan som kom med sin jävla vagn och skymde sikten en stund.

Han tänkte många gånger att han skulle gå och prata med henne. Men han hade inte modet. Han kunde inte förmå sig. Någon gång reste han sig upp, men avbröt just när han var framme och låtsades gå till toaletten. Ju längre resan gick desto mer frustrerad blev Jonas. Han förbannade sin feghet!

Planet landade. Resenärerna slussades som boskap till bagagebandet. Jonas positionerade sig strax bakom mamma och dotter. Det tog lång tid för väskorna att komma. Och efter många minuters inre strider slog han till – och började prata med mamman!

Hon var trevlig, berättade att de egentligen skulle åkt till Egypten, men så fick de byta när revolutionen kom. De hade bott i Puerto Rico, jodå, det var en trevlig liten by, sa hon.

Sen kom väskorna och de försvann. Jonas stod kvar och såg hur siluetten av hennes bruna hår försvann mot tullen. Och sen var hon borta.

Han har inte kunnat sluta tänka på henne. Han känner skam för att han inte vågade gå fram. Men jag ser ingen anledning. Jonas ska inte skämmas. Jonas ska vara stolt. Han är svag och svaghet är vackert.

Kan vi inte leka med tanken på att styrka är BRA och svaghet är VACKERT! I så fall är Jonas den vackraste människan på jorden. Och nu behöver han vår hjälp att ta revansch.

Har någon som läser den här bloggen en aning om vem det var som åkte med flight DK1742 från Gran Canaria, som landade på Arlanda kockan 20.40 den 12 mars? Känner ni igen det?

Den som kan laga så att Jonas får chansen att ta revansch på sig själv när det gäller den här tjejen kommer vi båda att stå i stor tacksamhetsskuld till. Snälla, hjälp polis-Jonas. Kom ihåg. Hans svaghet är inte dålig. Den är vacker.

Vet ni något, vänligen hör av er till mig på alex@schulmangruppen.se

Mycket roligt att läsa alla som skriver ”FÖRST” i kommentarsfältet.
Jag älskar tanken på att det ligger prestige i det, att det finns ett värde i att kommentera först.

Men hur är det med den som kommenterar sist?
Honom eller henne glömmer vi ofta bort.

Därför: den person som kommenterar detta inlägg SIST får min senaste bok på posten och i den kommer det finnas en i det närmaste obehaglig kärlekshälsning från mig.

När jag gick till jobbet imorse korsade jag ett övergångsställe. En bil tutade på mig, och jag vände mig om lite förgrymmad: får man inte gå över ett övergångsställe eller vad fan i helvete är det fråga om?!

Då såg jag att det var David Hellénius i bilen. Han vinkade glatt medan han körde förbi och jag vinkade tillbaka och tog ett par steg mot honom. Jag tänkte kanske att vi skulle byta några ord, men han körde bara vidare och försvann och då kände jag mig lite dum, jag befann mig liksom ”i steget” och fick snabbt vända om för att inte göra mig själv till åtlöje och så vandrade jag vidare.

Tänkte på det sen. Trevligt av honom ändå, att tuta till och vinka. Han hade alla chanser att bara sitta där och förbli osedd. Men han tutade och vinkade. Men så tänkte jag på alla människor som inte gör så. Hur många gånger har jag inte gått förbi en bil där det suttit en bekant som inte givit sig till känna, ja det kan jag ju aldrig veta, men det har nog hänt både en och två gånger, fy fan vilka svin det finns ändå.

Jag ska åka till Sundvall för att prata om min bok på Bokia där uppe. Ser fram emot det. Men är också lite nervös. Det är första gången jag pratar om min nya bok live, inför gäster. Därför har jag också försökt klä mig lite fin för dagen.

Jag är ledsen för hållningen – jag var tvungen att böja mig ner lite för att få plats – jag tog bilden från datorskärmens kamera som inte går att vinkla. Jag har på mig ett par braxer från Morris och så har jag köpt en ny skjorta från Eton. Figursydd och allt!

På Eton kan man få sitt namn insytt på manschetten. Jag bad dem skriva mitt namn så stort det bara gick. Jag kanske överdrev det lite. Jag kanske borde bett dem göra det lite mindre. Ja, ni fattar att det kameran som tar spegelvända bilder – det är inte så att jag låtit dem sy in mitt namn på sådant sätt att man bara kan läsa det ur backspeglar.

Jag hade Robert Aschberg som gäst i min talkshow häromdagen och kom att tänka på en gång för länge sen när jag var publik i ett debattprogram som han ledde. Jag kan ha varit 15 år, möjligen så gammal som 18. Jag minns att de serverade öl före sändningen och att jag febrigt drack två stycken på mycket kort tid, för att det fanns och för att man fick.

Alldeles innan de skulle börja talade Aschberg till oss i publiken. Han sa att vi var en viktig del av programmet, att det var bra om vi gjorde vår röst hörd, att vi skrattade, applåderade, att vi buade om vi kände för det. Och om vi ville säga något, tillföra något i diskussionen, så var det bara att ropa.

Jag tyckte det var så spännande, möjligheten att kunna delta.

Programmet började och jag minns inte vad det handlade om, men det var ett liv och ett kiv. Aschberg styltade runt med jeans och öppen kavaj och pekade med hela handen, ibland röt han SKITSNACK och viftade bort någon stackare, ibland skrattade han så att allt stannade upp, det var som om man var tvungen att vänta ut det skrattet.

Jag satt på spänn, ville så gärna DELTA. Så kom jag på något att säga. Något rätt fiffigt. Det brann i kroppen på mig, kaninpuls i bröstkorgen, allt blev varmt, jag blossade, satt med öppen mun och följde diskussionen som ett djur, försökte hitta luckan, försökte hitta den lilla tystnad som krävdes för att jag skulle kunna kasta mig in med denna knipsluga kommentar.Jag skulle ÄGA! Väcka munterhet, förfäran och skratt! Till och med Aschberg skulle tappa hakan en liten stund!

Men luckan kom inte. Eller jag vågade inte. Inne i mig var det uppror, men jag satt tyst. Sen tog pogrammet slut. Vilken tomhet.

Det tog många timmar innan jag lugnade mer mig. Det var så mycket adrenalin, så mycket ansträngning för det där jag aldrig sa.

Läser Amandas blogg rätt ofta – klicka HÄR om om i vill läsa den – och upptäcker att hon är mycket flitig med att ta bilder på sig själv. Vid varenda inlägg finns en bild. Jag tycker att det är synd att de ligger där okommenterade. De där bilderna väcker frågor. Den här bilden, till exempel. Vad är det hon gör för något? Stretchar hon? Dansar hon? Jag vill veta vad hon gör!!

Jag försöker imitera hennes position för att försöka lista ut vad det är hon håller på med. Men jag blir inte klok på det. Jag får lite ont i ryggen och avbryter.

Kommit hem efter en lång dag. Satt med räkningar hela förmiddagen, åt en bearnaisepizza till lunch, den satte sig i svalget på mig, den fan. Kände smaken av bearnaise i många timmar, trots att jag svalde och svalde på så konstigt sätt att jag måste sett ut som ett djur. ÄCKLIGT!

Åkte till fina Hotel Diplomat och spelade in ”Har du hört den förut” – tack för era vitstips, jag valde två av dem, sen åkte jag till Maximteatern där Yourlife hade ett författarevent. Blev intervjuad av Carina Nunstedt på scen och det kändes vitaliserande, även om jag alltid efteråt känner den tomhet som man kanske känner efter onani, en del av en frågar sig: varför gjorde jag det där?

Sen åkte jag hem, jag och Amanda stekte en bit kött och precis när jag stod där och donade med salladen noterade jag att smaken av bearnaise var borta från mitt svalg, och det var ju en lycka jag kunde njuta av i två, tre minuter, för till biffen åt jag en fet bearnaise, som omedelbart satte sig i svalget mitt och jag just nu sitter jag här i soffan och harklar mig och springer till handfat och spottar och svär tyst för mig själv, men bearnaisehelvetet ligger kvar där, som en hinna av äcklighet, som en tunn, gul slöja över min existens.