Jo, jag rakade mig imorse. Kände mig naken och ful, kände mig som ett ischme, helt enkelt. Men så hände det värsta. Jag var på jobbet och skulle fixa frippan inför ett möte och upptäckte att jag missat lite. Alldeles under munnen fanns en tuss av hår. Jag stirrade häpet och äcklat på den. Insåg genast att det var lönlöst att försöka få bort den. Ett hårstrå försvinner enkelt med ett ryck, men med en tuss är det omöjligt. Man kan slita bäst man vill – en tuss försvinner inte.

Jag fick gå på mitt möte med tuss i ansiktet.

Jag blev genast så oerhört jagsvag, kände mig inte bara ful – jag kände mig dum i huvudet. Jag kunde inte möta blickar, började stamma, kunde bara prata med blicken borrad i golvet. Den där tussen förstörde allt. Jag kände nog hur de upptäckte den på mötet, hur de hela tiden förhöll sig till den, jag insåg att de skulle tala om den hela dagen sen. Vid något tillfälle ville jag avbryta och skrika: TROR NI INTE ATT JAG SER HUR NI STIRRAR!

Nu har jag tagit bort tussen.
Nu känns det lite bättre, tack så mycket som frågar.