:+:
Att komma till Camilla och Martin och Lotta och Threst: :++++:
Att se deras flådiga miljonärshus som de hyrt en vecka: :++++:
Att se Charlies lycka när hon fick bada i poolen: :+++++:
Att Charlie efter en timme vägrade gå upp och jag var kall och ville äta: :++:
Att upptäcka Camillas tröja: :+++:
Att äta hemmagjord lasagne som Threst hade lagat: :++++:
Att upptäcka att Camillas och Martins barn Charlie, som är jämngammal med min Charlie, hade förfinat bordsvett medan Charlie stod på mina lår och kastade mat på bordsgrannarna: :++:
Att jämföra försäljningsstatistik mellan mina och Camillas böcker: :+:
Att åka hem med galet barn som i en timme skrek: ”BADA!”: :+:
Att Charlie till slut somnade. :++++:

Fick en idé om att gräva upp en gödselstack, kanske kunde denna yta användas som uteplats? I detta grävande hittade jag en hel del märkliga saker. Gamla flaskor med oklart innehåll och underliga tuber med föråldrade logotyper, men mest fascinerande var det här kraniet. Vad är det för djur egentligen? Det ser inte ut som något djur, det ser ut som den typer av varelser man ser bara i väldigt dåliga filmer om aliens. Tänk om det är en speciell skalle? Tänk om jag fortsatte att gräva och hittade tusentals av dem? Ju djupare jag gräver desto fler finner jag. Det är en massgrav av varelser från en annan planet. Området spärras av med band, allmänheten får inte komma nära, men murvlarna, de jävla asen, har fått nys om saken, de står och skjuter bilder med teleobjektiv i buskagen, nyhetshelikoptrar svävar oroligt över fyndplatsen och jag står där i mitten och skriker: ”HÄR! HITTADE EN TILL!” Och jag kastar kraniet mot några mossiga vetenskapsmän som girigt kastar sig över föremålet och granskar tand för tand. Jag känner att jag lever ”high life”, jag har feeling, jag gräver och gräver och ropar ”HÄR” och hivar över huvud efter huvid. Till slut hittar jag något märkligt, det är en, ja, vad är det för nåt egentligen? En mojäng eller en manick eller en grunka av något slag. Möjligen elektrisk, eftersom den lyser så underligt när man håller den på visst sätt, eller, elektrisk är den inte – den tycks fylld av en annan typ av kraft, jag fibblar med det lilla fanskapet, hittar något som skulle kunna vara en knapp och nån gynnare i forskarteamet ser vad jag står i begrepp att göra, så han skriker ”NO, DON’T PUSH” – på engelska, för han är ju intagen från Harvard eller var det är de sitter med expertisen – men det är för sent, jag har redan tryckt och en tryckvåg slår emot oss och vi får erfaraa hur ont det gör att söndersprängas.

…att det kom en DHL-lastbil farande på den lilla grusvägen. Amanda satte fart mot den, hon var otroligt kvick, som barnet efter glassbilen. Jag förstod att hon trodde att det var ett par guldskor som hon hade beställt tidigare i veckan, som hon ska ha till ett bröllop vi ska till på lördag. Men det var inga guldskor. Det var ett par träfåtöljer av märket ERNST. När vi var på Gotland i påskas träffade vi av slump Ernst Kirschsteiger med familj. Vi åt middag ett par bord ifrån varandra och träffades när vi gick ut för att ta lite luft. Så fick jag ett mejl från Ernst son Ludvig, som berättade att han och Ernst hade läst min blogg och sett den fina bastun och nu ville de ge en invigningspresent. Mycket vänligt av Ludvig och Ernst. Jag visste inte att Ernstdesignar möbler, men så är det alltså tydligen.

Jag försökte sätta ihop den ena stolen, men det var mycket muttrar och konstiga grejer i den där påsen man fick med. Mycket förvirrande!

Bengan cyklade förbi utanför i oklart ärende, jag bad honom om hjälp. Ljudlöst som en kissekatt gled han av cykeln i farten och satteig för att skruva.

Den ena stolen blev klar på ett par minuter. Mycket fin! Bengan sa: ”Nu fattar du grejen, den andra fixar du själv” och försvann på cykeln.

Men jag tyckte fortfarande att det var mycket förvirrande. Men till slut fick jag till det.

Stol nummer två var färdig! Men något kändes annorlunda med den. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något som inte stod rätt till.

Jag provsatt den och upptäckte att den kändes lite trängre än den förra. Och då insåg jag att jag hade bytt plats på armstöden så att de gick inåt. Jag fick skruva upp hela stolen igen, det tog en kvart och så fick jag skruva tillbaka den.

Men den blev färdig till slut! Och nu står de där på mitt trädäck och glänser. Jag vill tacka Ernst och Ludvig för den fina presenten. Kanske blir de glada om jag ger en länk till hemsidan där dessa stolar kan köpas? Den hittar ni HÄR.

Jag satte mig i min skrivarbod och jobbade lite. Tittade ut över dalen som är så fin. Det har inte varit lamm här på många dagar. Storbonden där över dalen tycks låta dem beta på annat håll.

Från skrivardelen kan jag genom ett fönster se in till bastun. Jag blev genast sugen på att ta ett bad.

Så här ser det ut om man tittar in i bastun från min skrivarplats.

Jag gick in och tuttade på kaminen.

Jag gick tillbaka och skrev några rader och efter en kvart gick jag in för att kontrollera temperaturen. 85 grader, det är perfekt. Varmare behöver det verkligen inte vara.

Precis när jag skulle gå in kom Bengande gående nerför trädgården. Han hade med sig två öl. ”Jag har stoppat in dem i frysen och sen har jag vakat över dem. Nu är det precis så kalla att de inte fryser till is”, sa han. Jag frågade hur lång tid en öl ska vara inne i frysen för att denna magiska temperatur ska uppstå och då tittade han på mig liksom häpet och svarade: ”Det beror på frysen.” Och så gick vi in i bastun.

Min plats är närmast fönstret. Jag tycker om att sitta där och titta ut.

Jag och Amanda fick en utedusch av Gry och Alex på vårt bröllop förra året. Tack för uteduschen, Gry och Alex! Jag duschade svinkallt, så att jag hoppade på stället och sa ”ujujuj” och så.

Så här ser jag ut när jag duschar riktigt kallt.

Vi satte oss och tog vår öl och då kom Amanda ner för att säga hej.

Jag bad henne ta en bild på oss där vi satt och drack vår öl.

Sen sa Bengan plötsligt ”hej med dig” och försvann. Jag gick in för att skriva vidare. Det hade blivit mörkt och kallt. Bengan har ordnat det så att man kan öppna fönstret mot bastun så att värmen kommer in i skrivardelen av huset. Bengan är visserligen en smula eljest, men han är ett geni.

Läste en kommentar imorse, som jag inte lyckades släppa taget om. De flesta av de där dumihuvet-kommentarerna brukar jag bara skaka på huvudet åt och sen gå vidare i livet. Men den här. Den påverkade mig. Den rotade sig i mig. Den gjorde sig bekväm i min själ. Jag tycker inte alls om det. Därför går jag nu i svaromål för att få ut all svärta som den förmörkat mig med.

Veden ligger för det första mot en stenvägg. Skulle en stenvägg ruttna? Hur ser ruttnad sten ut? För det andra: veden är redan torkad. Den höggs för fem år sedan. Det går inte att få den mer torr. För det tredje: jag ska ju använda veden i sommar. Det här är ingen ved som jag ämnar spara i årtionden. Den ska på brasan. Den ska in i kaminen. Förstår du nu hur jävla dum du är? Fattar du nu vilken obeskrivligt korkad kommentar du gjort dig skyldig till. Jag lider med dig som begåvats med så svagt intellekt. Lider!

Det här med att hitta liknelser är svårt, särskilt om man befinner sig i pressade intervjusituationer. Man får en fråga och känner för att dra till med en liknelse, och då kan det hända att det låser sig. Men så var icke fallet här. Calle har verkligen fått till det. Han säger väl det som alla länge TÄNKT på, men ingen lyckas formulera.

Att få barn är som att få en Iphone 7 – fast mycket bättre.
Som man ju brukar säga.

Idag har jag gjort två saker och dessa kan sammanfattas i den här bilden. Jag har staplat ved och och jag har hängt upp tavlor på innergården här på ladan. Att stapla ved tog hela dagen. När jag stog inför uppgiften tänkte jag bara ORKA, men efter en stund upptäckte jag att det fanns något kontemplativt här. Man kunde sortera saker och ting, lägga pussel med saker som man annars inte funderar så mycket på. Att hänga tavlorna blev som en belöning när jag var färdig. Det här är tavlan som jag döpt till ”Varg på is”. Köpte den på loppis förra året. Tycker om det vintriga i den.

Det här är mina tre favorittavlor. De har jag hängt ovanför matplatsen. Särskilt pojken tycker jag är fin, han påminner så om Style by Mats-Mats som pojke.

Ni kan tänka er hur lycklig jag blev när jag häromdagen hittade en tavla på något som skulle kunna vara Style By Mats-Mats som bebis. Den får hänga alldeles vid dörren in till ladan. Den där sjuka blicken ska alltid vila på mig när jag går in, en hälsning i det tysta från Style By Mats-Mats: ”Jag ser vad du håller på med.”

Jag är som fulast när jag vaknar. Och ni då. När är ni som fulast?

Har fortfarande inte möjlighet att använda min telefon. Kanske någon på Telia kan berätta vad som pågår? Har ni lagt ner verksamheten på Gotland? För att lägga ut bilder måste jag föra över via bluetooth till Amandas telefon och därifrån skicka på mejl till datorn. Så har jag gjort med den här bilden. Jag vet inte varför jag ska lägga ut den, det är bara jag på vårt nya bastudäck i kvällssolen. Men nu har jag pysslat med det här i över en timme och det skulle kännas trist att inte se någon typ av resultat, så här har ni den: jag i kvällssolen. Hoppas ni har en fin sommar, ni också.

När jag läste Jan Guillous självbiografi blev jag så avundsjuk på omslagsbilden, ett fotografi som visade på vilken plats Jan Guillou sitter och skriver sina böcker. Ett skrivbord, en läderfåtölj, en skrivmaskin och vid sidan av den en kikare, skulle han få syn på något rådjur genom panoramafönstren.

Jag ville ha samma sak. Jag är inte riktigt där än, märker jag. Jag sitter på en stol som Bengan köpte på loppis för en femtilapp. Men utsikten är i paritet, det är den. Ska fota några lamm när de kommer förbi.