Sitter på ett bageri på Karlavägen, två kvarter från Charlies förskola. Jag är stand by och startklar, om de ringer och säger att jag ska komma så är jag där på två minuter. Jag tänker på Charlie, undrar så om hon är ledsen, om hon känner sig övergiven.

Min vän Marcus Dunberg kom just förbi på gatan, det var som en hägring att se honom, nästan om om det aldrig skedde. Läderportfölj i ena handen och en kasse kemtvätt i den andra – precis som man tänker sig Marcus Dunberg. Om Marcus Dunberg skulle plötsligt avlida, Gud förbjude, så är det så jag kommer att minna honom. Portfölj, kemtvättskasse och den där gångstilnen, målmedveten och flanerande på en och samma gång.

Marcus slog sig ner, tog en kopp kaffe. Jag berättade om min förskoleångest för honom och plötsligt fick han något drömskt i blicken, han fick stirret, mumlade att han minns när han blev lämnad på dagis första gången.

Oklara minnesbilder, en korridor, doften av nylagd asfalt på gatan utanför. Det var högtryck i luften, en dallrande augustidag. Lysrör i taket, det tassande ljudet av sockiplast mot linoleumgolv. Främmande barn som stirrade under lugg i hörnen av rummet. Marcus blev inföst och sen försvann mamma. Marcus sprang till fönstret, såg hur mamma åkte iväg i sin bil. Och han grät och grät och grät.

Jag stirrade på Marcus.

Jag: Varför berättar du det här?
Marcus: Jag vet inte. Jag ville väl säga något tröstande.
Jag: Något tröstande?
Marcus: Ja.
Jag: Du berättar om om ett svårt trauma från din barndom som har att göra med när din mamma lämnade dig på dagis första gången?
Marcus: Ja?
Jag: Skulle det trösta mig?
Marcus: Ja, jag vet inte.
Jag: Jag har just givit Charlie ett trauma för livet.
Marcus: Äh. Det kommer gå bra. Oroa dig inte.

Så reste han på sin gängliga kropp, tog farväl och försvann längs Karlavägen.