Minns när jag var barn, hur nedräkningen till jul kunde börja redan i november. Dagarna gick långsamt. Man tände ett ljus i adventsstaken, sedan ännu ett och sedan ett tredje. Det var olidligt.Sista veckan var kanske värst av alla. Fem, sex dagar före jul så hände det – man kunde SE julaftonens datum på mjölkpaketen. Det blev så påtagligt! Julen blev liksom fysiskt närvarande för första gången. Man kände att nu är det på riktigt. THIS IS NO EXERCISE!

Kom att tänka på imorse när jag såg mitt mjölkpaket. Ett dallrande minne från förr. Jaha-jaha.

Kära dagbok. Det är tisdag morgon och jag är fortfarande sjuk. Men jag ser en ljusning eller en öppning, halsen är inte riktigt lika sträv idag som den var igår vid samma tid på dagen. Jag sitter i min butik, med persiennerna nerdragna, för jag vill inte ha något spring i butiken. Jag vill vara ifred idag. Måste få lite gjort. Måste börja leverera lite på allvar. Har gjort lite väl mycket fluff den senaste tiden. Till slut, när jag gjort fluff i några veckor, så börjar jag hata mig själv. Då måste jag ta tag i mig själv och göra något på riktigt. Det är min tanke idag – göra något på riktigt. Därför sitter jag med mitt vita digitala ark och hummar en stund, kommer på att jag kanske ska ha en kopp kaffe, donar med bryggaren, sätter mig åter, upptäcker damm i hörnet där, vandrar förbi ytan med dammsugaren, tillbaka till datorn, åhå, får ett mejl, läser och svarar på det, kollar lite andra mejl – och så en bloggtur innan jag stänger fönstret, öppnar åter det vita arket för att göra något på riktigt. Kommer på att det var ett tag sedan jag talade med mamma, så jag ringer henne. Vi pratar om julen och vi har några praktiska oklarheter, så nästa samtal går till brorsan. Vi bestämmer det ena och det andra och kaffet är slut, så jag tar en kopp till, sitter där och funderar en stund på att göra något på riktigt, öppnar bloggfönstret och sätter mig och skriver detta inlägg. Så! Nu ska jag göra något på riktigt.

Vilken värdelös helg! Jag har varit sjuk i en vecka och i helgen kulminerade det. Idag har jag bara legat i sängen, hela dagen. Amanda har varit så gullig och gjort té till mig, och kommit med blåbärssoppa och sånt. Vid 19-tiden bestämde jag mig för att sluta vara sjuk. Så här kan jag inte hålla på! Så jag plockade fram granen och satte den i sin fot. Sen gick jag och lade mig igen. Jag är ledsen, men jag har ingen ork att skriva mer. Men imorgon ska detta vara borta. Jag orkar inte längre. Jag blir så deprimerad av att vara sjuk. Jag mår så dåligt av att ligga så här. Jag klarar inte av det, jag känner att jag blir tokig, kanske.

Det är Schulman Show. Jag är så sjuk att jag knappt kan sitta upprätt, men detta orkade jag i alla fall – lägga upp Schulman Show. Dagens gäst är Ernst Kirchsteiger.

Jag är sjuk sedan några dagar och det går inte just över. Jag brukar alltid ta bilder på mig när jag är sjuk, för jag har en känsla av att mitt utseende förändras i sjukdom. Det blir svullet och snett och att se sig själv på det sättet blir intressant på något sätt. (Jag brukar också ta bilder på mig själv när jag kommer in från sträng kyla, för kylan biter sig kvar en stund i ansiktet, gör att kinderna lyfts, det tycker jag är mycket spännande.)

Kommer hem och ser hur bastun börjar ta form och jag börjar nästan gråta, för det är så fint. Hannu och Peter och Daniel säger att den är bastufärdig imorgon kväll. Och imorgon kväll ska Amanda äta middag med alla kollegorna på Perfect Day, så jag får inviga den ensam och det är inte så dumt, för då kan jag göra det på mitt sätt, gå runt och smeka aggregatet en stund, sätta på det, luta mig fram och lyssna på knastret från metallrören, lägga en hand över stenarna, som om jag värmde mig över en öppen eld, gå ut ur bastun, stänga dörren omsorgsfullt, smeka igen den – och så väntar jag en bra halvtimme och så kastar jag mig i detta helvetesheta inferno och lägger mig på övre bastulaven, sitter där och utstöter kroppsljud, minsta rörelse och huden svider till så att jag skriker vildsint, jag blåser på min egen arm och skrattar högt åt den fasansfulla smärtan, doft av bränt hår och svedd hud, efter en stund kollapsar jag av hettan, faller av bänken, rasslar ihop i en liten högframför aggregatet, ber till Gud, släpar mig ut som en halvdöd, ligger och andas vilt med utspärrade ögon, efter fem minuter är jag åter sansad och så tar jag sats igen och kastar mig in i detta vidriga helvete. Blir fint, det.

Chris Medina vari Sverige för några veckor sedan, uppträdde i Idol och lite sånt. Nu är han tillbaka, står i Nyhetsmorgon och sjunger om sin sjuka fru, hur han alltid ska vara med henne, aldrig lämna hennes sida.

BORTSETT FRÅN NU DÅ, PÅ DIN VÄRLDSTURNÉ! VARFÖR ÅKER DU JORDEN RUNT OCH PÅ VARJE STOPP SJUNGER DU ATT DU ALDRIG SKA LÄMNA HENNES SIDA? VA?? FÖRSTÅR DU INTE ATT DET LÅTER VÄLDIGT UNDERLIGT!!!

Sitter i butiken. hur många blogginlägg har jag inte inlett på det sättet, att jag sitter i butiken och gör ditten eller datten. Men så är det, jag sitter här och gör just ingenting. Har en lunch om en timme och orkar inte just ta mig för något innan den inträffar. Stirrar ut genom skyltfönstret. Tvärs över gatan ligger en frisörsalong. En hippare inrättning, det märks på frisörerna, som går runt i byxor som påminner om säckar, t-tröjor som v-ringar sig ner till naveln, brösthår som väller fram ur varje liten öppning, man märker att NATUREN HAR TAGIT ÖVER DÄR UNDER, och stora glasögon med så tunna bågar att de inte ens syns om man ställer sig mycket nära, och de vandrar omkring där inne med kam i hand och vickar på stjärtarna, och hela tiden ska de fråga varandra om råd. Frisörerna vandrar fram och tillbaka mellan stolarna och står och hummar bakom axeln på kunderna och den ena pekar på en lugg och den andra nickar tankfullt och rufsar sedan till håret på det att det på något sätt uppstår en ny hårsituation, en ny MÖJLIGHET och de når konsensus och går sedan i klunga till nästa stol och nästa ofattbara utmaning. Detta är frisöreri upphöjt till konst, nej, det är mer än konst – det är VETENSKAP!

De påminner om läkare som just före operation inser att uppgiften är så avancerad att han nödgas ta in en second opinion från annan läkare. Och den ena lägger fram sitt case, förklarar hur operationen kommer att gå till och till slut säger han: ”Do you concur” och den andra svarar: ”I concur.” Och så inleds detta avgörande ingrepp.

Skönt att man inte klipper sig där, skulle vara så jobbigt att sitta och spela med i teatern, svårt att lyssna på de fåntrattarna som diskuterar utan att till slut skrika MEN Å, ORKA, KLIPP MIG BARA!

Amanda ligger i soffan och bloggar. Hon har just bytt bloggadress och bloggar nu på Aftonbladet. Hon bloggar lika bra som förut, så klart, men jag tycker att det är något i utseendet med nya bloggen som känns lite konstigt. Jag kan bara inte komma på vad det är. För liten text? Nej, något annat.

Gå in till henne och säg hej, så blir hon glad! Länken är HÄR.

Amanda är i London med kompisar och jag hade en dag ensam med Charlie. Vi vaknade tidigt och efter frukosten åkte vi till Anitha, Calle och Penny. Calle gav Charlite tomtebloss och det tyckte hon var mycket roligt.

Efter att vi hade lekt med Penny och Charlie hemma hos Calle så åkte vi till Riche och åt lördagslunch. Jag åt steak sandwich och Charlie åt köttbullar och lingonsylt och potatismos. Till efterrätt fick hon glass, för det får hon varje lördag.

Sen åkte vill till Junibacken på Djurgården för att leka i Astrid LIndgrens värld. Här har vi just satt oss på sagotåget.

Har ni åkt tåget på Junibacken? Det har ni antagligen. De flesta svenskar har väl varit där någon gång. Men om ni inte gjort det, herregud, åk dit! Det är lika fantastisk för barn som för vuxna.

Sen tittade vi på sagostunden. Rödluvan och vargen.

Sen åkte vi och klippte Charlie. Amanda hade klippt Charlies lugg för en vecka sedan och förstört den helt och hållet. Frisören sa ”herregud” när hon tittade på luggen och så stod hon handfallen, liksom i chock en stund innan hon började.

Sen åkte vi hem till Calle och Anitha igen. Anitha (vars superblogg ni kan läsa HÄR) gav Charlie en dräkt som Charlie tyckte mycket om.

Sen lagade Calle (vars roliga blogg ni måste läsa HÄR) gjorde Charlies favoriträtt spagetti och köttfärssås. Och det tyclte hon mycket om. Sen blev hon sjuk och mådde illa. Kanske berodde det på spagettin, ska ta upp detta med Calle imorgon.