Jag har bara två stickade tröjor. En snygg och en ful. Jag har på mig den snygga hela tiden, och bara när jag inte hittar den snygga så har jag på mig den fula. Men häromdagen råkade Amanda krympa min fina tröja i tvätten – Amanda har själv skrivit om det i sin blogg HÄR. Där försöker hon göra sig lite lustig, vilket är en märklig sak eftersom det där faktiskt var min fina favorittröja och att jag numera inte har någon tröja alls.

Det är först nu jag förstår. Det var inte så att hon krympte den av misstag. Hon krympte den för att kunna bära den själv.

Sitter på ett kafé i Sturegallerian, för jag orkade inte ta mig upp till butiken som ligger på Regeringsgatan och det är en smal gata, och den ligger lite avigt, så solen orkar aldrig riktigt upp. Har man tur kan man få syn på den på någon husvägg eller se den speglas i ett fönster, men den anländer aldrig, så man sitter där i skuggmörker och sånt gör mig rent ledsen.

Jag vill att solen ska vara stark. Det spelar ingen roll om det är snö eller kallt så länge solen äger sitt sammanhang. Ett minne från längdskidåkningstävling på teve i barndomen, klungan åker fort nerför genom skogen och det är mörkt, kanske ser man solen flimra till där bakom granarna och snön är blå och allt snor runt munnarna har blivit is. Entusiasterna står stora och påpälsade, som tygklädda kartonger längs backen med bjällerklockor och ropar på okänt språk. Och klungan tar sig ner i hög fart, ut ur skogen, ut på slätten alldeles innan upploppet och plötsligt BADAR de i solljus. Kameran får spatt, allt blir vitt och det tar en stund innan kameramannen får koll på inställnigarna och där far de! Vilka långa, vackra lår! Vilket ursinne i ansträngningen! Upp över den lilla höjden och sen ska de bara runt den böjen och så är de i mål. Och solen GLÖDER över snön.

SÅ!

Så vill jag se solen. Den ska vara stark! Förstår ni??

Micro Tac
Min första mobiltelefon någonsin. Jag köpte den av en kompis. Jag minns att jag inte fick ner den i fickan, jag hade en hållare till den i bältet. Det var en tung sak, den måste varit gjord av tungmetall eller något.

Nokia (kommer inte ihåg modellen)
Jag minns den här starkt, för det var första gången jag insåg att mobilen kunde vara NÅGOT MER än bara en telefon. Med den här spelade jag Snake om nätterna.

Ericsson T28
Den första känslan av att ”framtiden är här”. Så otroligt liten. Ofattbart att det var möjligt att bygga något så litet över huvud taget. Man kände knappt att den fanns i fickan.

Ericsson T68
Jag glömmer den aldrig, för denna telefon hade färgskärm och det var sanslöst. Dessutom fanns det något som liknade rörlig bild i skärmen.

Nokia 3310
Den bästa telefonen jag någonsin haft. Vilken användarvänlighet! Och den kunde inte gå sönder! Denna telefon hade jag i många, många år.

Nokia 8110
Den här telefonen ville alla ha, för det var ju den som Keanu Reeves hade i Matrix. Men vad besviken man blev när man köpte den, för den tryckte ju inte ut sig automatiskt som i filmen – man fick ju trycka ut den själv! Men cool var den!

Äntligen kom den på posten! Ninni Schulmans andra deckarroman ”Pojken som slutade gråta”. Jag ser verkligen fram emot att läsa den, för jag älskade hennes förra. Ninni var förut gift med min bror Niklas och är mamma till mina brorsbarn Signe och Sven. Men nu är de inte gifta längre och det är ju lite tråkigt, men man kan inte få allt. 

Jag vet, jag vet, JAG VET att jag var ur slag under inspelningen, att jag var vimsig och dålig som fan. Men Gry Forssell är Gry Forssell och vi pratade om ganska roliga ämnen och såg en del roliga tv-klipp från veckan.

Hoppas ni får en bra fredag!

Alex

Ensamlunch på halvtom pizzeria. Vi känner varandra väl, jag och pizzabagaren. Vi småpratar tio sekunder om absolut ingenting, han säger så vänliga och meningslösa saker på sin brutna svenska. Jag beställer sedan en Romana. Jag behöver inte längre säga till honom att jag vill ha pizzan välgräddad – i all hast, för att förekomma mig, ropar han i triumf: ”Välgräddad!” Jag går till kylen och mekar med mina grejer. Tar fram en burk med pizzasallad, tar en Trocadero och ett litet paket smör. Det tar fem minuter innan pizzan kommer in och jag har ingen brådska, för framför mig ligger två fullständigt olästa kvällstidningar. Jag börjar med kulturen och sedan läser jag tidningen baklänges. Pizzan kommer in, jag gör plats på bordet, snittar upp den i åtta bitar, försiktigt nu, inte bränna gommen, dricker Trocadero som bubblar i tandköttet, tittar ut över andra ensamätare. Det finns något lite ledsamt här, jag kan inte sätta fingret på det. Öar av människor som framåtlutade över tidningar fyller sina magar. Jag får ångest en kort stund, men den försvinner och strax inser jag att den här stunden är den bästa på hela dagen, för här vi alla låtit maskerna falla. Vi gör oss inte till. Här är vi just inga alls och vi respekterar varandra för det.

När jag var barn hade pappa alltid ett läderhäfte med ett skrivblock med sig vart han än gick. Han hade den vid sidan av sin person när han satt och skrev på skrivmaskinen. Han hade den i sin bag när han gick till jobbet. Han hade den till och med när han satt och tittade på teve i vardagsrummet. Då och då dök han ned i den och gjorde an snabb anteckning på något och så var det inte mer med det.

För en tid sedan drömde jag så märkligt om det där häftet, så jag letade upp det, för jag minns att jag fick ärva det. Jag hade helt glömt att det var så fint. Pappa hade skrivit sin namnteckning som någon sedan bränt in i lädret.Det var tummat och slitet, 50 år gamla kaffefläckar satt kvar i lädret.

Jag gick till en lädermakare på Söder och lämnade in den, för den hade gått upp helt i snörningen, och så fick jag tillbaka den och nu använder jag den som anteckningsblock när jag skriver på nya boken. Det är en härlig känsla, jag känner honom i lädret, pappa.

Det verkar ju alltså vara klart. Ny partiledare för socialdemokraterna är Stefan Löfvén. Jag vet inget om honom, men jag tittade snabbt på ett par Youtube-filmer där han klargjorde sin värdegrund och den var solidarisk och jag gillar solidaritet. Men den här artikeln är LJUVLIG på så många sätt.

Det är så fint att Stefan Löfvén ringer sin mamma och berättar den stora nyheten. Han är stolt, han vill att mamma ska vara det också. Jag kan höra hur han uppspelt viskar i telefonen. Står i hallen under en paus i VU-mötet, kupar handen över munnen, väser de underbara nyheterna.

Det är mänskligt och underbart. Men mycket står på spel, Löfvén säger att hon absolut inte får berätta något förrän på fredag. Och så går det som det går.

Jag hoppas att sossarna förstår värdet i det här. Ärlighet borde vara en dygd inom politiken. Ge Stefan Löfvéns mamma en plats i VU!

Jag är helt fast i TV4 News. Jag tycker det är så vettigt och på sin plats att Sverige nu har en riktig nyhetskanal. Mycket fint av TV4 att göra detta, och säkert kommersiellt skitbra. Satt hela dagen på jobbet och tittade på det. Det var fantastiskt, plötsligt blev Sverige en kokande, levande plats. Det kändes som om det hände så otroligt mycket. Det var en brand här borta och ett rån där borta – hela tiden. Jag gick in på deras sajt och läste om satsningen och visionen och sen fastnade jag för presentationen av ankarna på kanalen och konstaterade att någon på TV4:s webb drabbats av den så kallade retuscheringssjukan.

Det hela yttrar sig i att man genom retusch och fix förändrar en persons utseende så till den grad att vi inte längre har att göra med en människa. Vi har att göra med en hybrid av något slag. Anna Herdenstam och Peter Lindgren ser ju inte alls så här underliga ut i teven. Jag säger det så att ni inte ska bli avskräckta! Jag vill ju att ni ska titta på TV4 News!

Hur som helst! ett inslag under dagen gjorde mig så uppåt. Det var ett reportage från Guldbaggegalan och reportern gick runt och frågade kändisarna vem de tyckte skulle få Guldbagge. Micke Bindefeld tyckte att Sven Bertil Taube skulle få den och Izabella Scorupco som stod bredvid höll snabbt med. Och reportern, hon kanske var ny och lite nervös. Det hon menade att säga som en avslutande, munter kommentar om att de båda var överens var: ”En enhällig jury, alltså.” Men det som i själva verket kom ur hennes mun var: ”En enfaldig jury, alltså.”

Ja, hon kallade ju duon korkad. Men det gick så snabbt och Bindefeld och Scorupco kanske inte lyssnade, så när reportern frågade om de var enfaldiga nickade båda muntert och sa: ”Ja.”

Det var så roligt!

Kanske var det ett samtal som man ”måste ha varit där” för att se. Men jag har letat och hittar det inte på nätet. Kanske kan någon lägga ut länken i kommentarsfältet, så får ni se. Det var ganska kul faktiskt. Ok. det var allt, hej.

Jag åkte förbi Amanda på Perfect Day och blev lite paff när jag såg att hon hade glasögon på sig. Vad jag vet har hon inget synfel. Kan hon verkligen  ha undanhållit detta för mig under alla dessa år? Har hon mörkat alltihop? Och i så fall: Varför? Vad i detta brytningsfel var så viktigt att undanhålla för mig att hon medvetet fört mig bakom ljuset? Och finns det fler mörka hemligheter? Men så var det inte. Amanda har inget synfel, berättade hon. Hon tyckte det var snyggt med glasögon, bara. Hahaha. Amanda Schulman, glasögonposören.