Jag och Sigge Eklund har en podcast och idag släpptes ett nytt avsnitt!

Blir glad om ni lyssnar, det finns på ITunes om ni klickar HÄR.
Och för er som inte använder ITunes, så klicka HÄR.

Regeringen berättade för ett par veckor sen att de stänger dörren för stora mästerskap i Sverige.  SVT:s expertkommentator i tennis Janne Gunnarsson kommenterade nyheten på sin Facebook-sida: ”Pengarna räcker inte när vi ska ge 27000 nyinflyttade somalier socialbidrag !!! Puh.”
   
Hur man än vrider och vänder på denna mening så kan man inte komma ifrån att den är djupt främlingsfientlig. Det är precis den typen av yttranden, den typen av sladdriga, ofärdiga, korkade, inkonsekventa fördomsfulla, okunniga funderingar som gör att rasism och främlingsfientligheten frodas i det här landet. 
   
När jag läste Gunnarssons text var jag omedelbart övertygad om att han satt sin sista potatis på SVT. Det kan ju omöjligt vara acceptabelt att en man som offentligt uttrycker sig så kan få vara kvar på public service. SVT hade ”krismöte” och Janne Gunnarsson bad tusen gånger om ursäkt – vilket ju betyder rätt lite, han kan be om ursäkt tusen gånger till – han TYCKER ju uppenbarligen de här sakerna.
   
Och så fick jag veta att Janne Gunnarsson ändå får vara kvar på SVT. Saken är ”utagerad”, enligt någon höjdare på SVT.    
   
Jag blev alldeles häpen.
Jag tycker inte att det är det minsta utagerat.

Och dagarna har gått och hela affären är liksom försvunnen nu. Den har gått upp i rök. Hur kan det ha blivit så? Man kan ju generellt hävda att alla har rätt att tycka vad de vill om det allra mesta och yttrandefriheten är ju fin och bra, men en åsikt blir inte mindre äcklig bara för att någon har rätt att uttrycka den. I Janne Gunnarssons fall är det ju ännu mer komplicerat eftersom han får lön av SVT. Alltså: det är jag som betalar hans lön.

Nu får jag veta att Gunnarsson packar väskan för att resa till London med SVT-gänget och kommentera tennisen i OS. En person som uttalat sig kränkande mot en av de mest utsatta grupperna i det här landet ska ner och ”gigga” för de pengar som ni och jag varje månad betalar in till staten. Som det är nu så ger jag lön till ett främlingsfientlig idiot och jag vill faktiskt inte göra det.
   
Jag är inte upprörd på Janne Gunnarsson, han är bara en i raden av trångsynta pappskallar som pratar innan han tänker, och även om han tänkte så skulle det kanske inte bli bättre heller. Jag är upprörd på SVT. De larmar och sparkar Peter Pluntky från Antikrundan för att han synts i kommersiella sammanhang. Men när vardagsrasismen visar sitt fula tryne på kanalen så skickar dem den raka vägen till prestigeuppdrag i London.
    För helvete, SVT. Agera!

Hoppas ni vill lyssna på min och Sigge Eklunds podcast under de här sommarveckorna då bloggen inte är så aktiv. Nytt avsnitt finns ute nu.

Om ni vill lyssna via Itunes så klickar ni HÄR.

Om ni inte gillar Itunes så kan ni klicka HÄR.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som jag sagt meningen: ”Vi försöker väl att äta ute.” Det är så kallt och så grått och så motbjudande utomhus, men man vill ju så gärna FÖRSÖKA.

Så vi försöker.
   
Och vi sitter där ihopkurade, med krökta ryggar, gungar fram och tillbaka som sinnesslöa på våra stolar. Och det är filtar över knäskålar och plädar över axlar och man funderar på att ta en klunk av det där vinet som blivit flygplans-vins-kallt av att stå ute en timme, men man avstår för det är så behagligt att sitta med armarna i kors över bröstet. Det finns en lycklig jävel i sällskapet och det är hen som får grilla, för står man riktigt nära grillen så värmer det så fint där framme och vid något tillfälle kan kroppen till och med slappna av i det där. Vi andra fortsätter att frysa. Och maten läggs på det kylda porslinet och vi äter med stela nackar, nickar olyckligt till varandra, jodå, det var gott, det här. Men så mycket mer säger vi inte till varandra, vi har nog att göra med att stå ut.
   
Så kommer den första kastvinden, hela sällskapet fryser till, vi sitter orörliga, förstelnade och väntar ut den här vinden som går rakt mot våra nackar och sedan in i märg, ben, snippa och pung.
    ”Oj, det blåser upp”, mumlar någon.
    En annan tittar upp. Och fortsätter sedan sammanbitet att äta.
   
Och kastvinden, det var tydligen ingen kastvind, det var ytterligare ett väderomslag till det sämre, jodå, det blåser riktigt rejält nu, vinden pinar oss, det gör lite ont om kinderna nu.
   
Och något händer i stämningen. Vi äter mer aggressivt nu. Vi är plötsligt inte längre ledsna, bedrövade av vädret. Vi är förbannade.
   
Så känner man första droppen, på handen, kanske, eller rakt på huvudet. Något litet vått som lovar mer. Och droppar blir till dugg och dugg blir till stril och just när strilet omärkligt glider över till ösregn så reser vi oss alla upp och roffar åt oss vad vi kommer åt och jäktar in. Och just i den stunden, när vi flyr i panik, så tänker jag på det land vi lever i. För svensk höst är skit och svensk vinter är ett helvete och svensk vår är ett skämt och när den svenska sommaren inte levererar då känner jag inte en vrede mot sommaren som sådan, jag känner en vrede mot Sverige, jag menar alltså riket, nationen, jag känner för att gå åter ut i iskylan, ställa mig bredbent med armarna utsträckta mot ösregnet och skrika: ”SVERIGE! DU KAN FARA ÅT HELVETE!”

Man stiger aldrig ner i samma Gotland två gånger. Varje gång jag kommer hit på försommaren så är det ett nytt Gotland som möter mig. Jag talar främst om alla nya hus som byggs här på ön. Eller, hus och hus. Om begreppet ”hus” hade känslor skulle det kanske bli sårat om man kallade dessa konstruktioner för det. Jag vet inte vad det är de håller på med här uppe. Makabra, förvridna betongkonstruktioner kantar numera vägar och stränder på den här vackra ön. Det byggs så mycket konstigt här att jag får yrsel efter att ha åkt en stund på 148:an norrut. De här husbyggarna tycks alla haft en grundidé att grunda sina husbyggen med något ”sant gotländskt”. De flesta väljer gotländsk kalksten till någon uteplats eller runt någon poolkant. Och sen spårar de ur. Enorma glaspartier bråkar om fasadplatsen med betong och allt är gjort i omöjliga vinklar. Som ett besök på lustiga huset på Gröna Lund, eller som att hamna på ett forskninglaboratorium där man försöker komma underfund med vad som händer om man korsar en militärbunker med ett flygplanstorn. De här husen ser inte direkt härliga ut att bo i, men det skiter väl jag i – jag ska inte bo där. Däremot: de är inte vackra att titta på.

De här nybyggena håller på att förvandla den här ön till Sveriges fulaste landskap. Och det är ju så trist – det var ju så fint här en gång i tiden, minns ni? Men nu – Gotland håller på att tas över av någon typ av fånig, reklamar-Stockholms-elit som bygger kuber av glas och betong för att kunna imponera på sina fåniga reklamar-Stockholms-polare som kommer på besök. Jag förstår inte hur det går till. Jag förstår inte hur man kommer på tanken att bygga hus som ser ut som kommandobryggor på krigsfartyg. Och jag förstår inte att de ges tillåtelse. Finns det inget skönhetsråd på ön som kan säga: ”Hallå där! Stopp och belägg! Det ni håller på med ser ju bedrövligt ut!” De bestämmande på ön tycks tvärtom uppmuntra de här galenskaperna. ”JASÅ! NI VILL BYGGA ETT HUS HELT I PLEXIGLAS OCH GUMMI? VAD SPÄNNANDE! BRA IDÉ! KÖR I VIND, BARA!”
   
Själv bor jag i en lada i Rute. Den är ju väldigt enkel, vi har varken vatten eller avlopp och elektricitet lånar vi genom en sladd från grannens hus. Jag har länge haft en dröm om att bygga om den där ladan invändigt. Utvändigt vill jag inte röra en spik. Jag vill att ladan utvändigt ska se ut exakt som den gör idag. Jag försökte fylla i de nödvändiga pappren för det. Satt i flera veckor och knåpade med det där. Och sen ritade jag av huset skalenligt, varenda vinkel. Och så skickade jag in. Några veckor senare skickade de tillbaka alltsammans och meddelade att ritningen inte var tydlig nog. Vinklarna måste beskrivas med millimeterprecision.
   
Och nu står jag åter på ruta ett. Oförmögen att rusta upp den här ladan så att den kan leva vidare. Och omkring mig bygger den ena fåntratten efter den andra sina bisarra bunkrar.
   
Vad som händer med min lada om vi inte rustar upp den? Den ruttnar sönder utvändigt. Vad som händer med den här ön om dårarna får fortsätta bygga sin skit? Den ruttnar sönder utvändigt.

Nytt avsnitt av min och Sigges podcast ute nu. Hoppas ni vill lyssna.

Den går att lyssna på Itunes HÄR: Alex och Sigge
Om ni inte har Itunes kan ni lyssna här: Alex och Sigge

Det händer allt oftare att jag sitter på uteplatsen vid min lada och betraktar den där gamla slåttermaskinen som står lutad mot en av väggarna. Den har stått där i alla år jag varit här. Den är så vacker och förfinad, som en mäktig metallgeting som tar igen sig efter en flygtur överängarna. Hur länge har den stått där? 20 år? 40 år? När användes den sist, och hur gick det egentligen till den där gången då bonden bestämde sig för att placera den där mot väggen en sista gång? Jag menar, visste han om det? Var han medveten om att han nu lägger den där för att vila för evigt? Eller inträffade något? Ställde han den mot väggen i tron att han skulle använda den dagen därpå? Och sen – en hastig sjukdom eller någon annan av livets överraskningar gjorde att den blev kvar där.

När det regnar här på ön kan det hända att jag går in i min ladas olika rum ochskrymslen och när jag vandrar runt i allt det orörda är det alldeles som om jag hör alla ljuden från gården, gnisslet från kvarnen och djuren i oxvandringen, skrapet och frustandet från spiltorna, och jag slås av att också här finns en ”sista gång” – allt är placerat på sina platser en sista gång och sedan lämnat i årtionden. Spettet mot väggen där, det är klart att den berättar en historia i det tysta. Jag rör ingenting, det känns som att det finns en förtrollelse här och jag vill inte bryta den.

Men jag tänker mycket på ”sista gången”. Jag åker till ett fiskeläge här uppe i norr och köper en piggvar och fiskaren är gammal – en stolt man, men lite kroknad och han rensar fisken och jag ser hur rörelserna sitter i ryggmärgen, men jag ser också att han darrar lite på handen och han måste vila efter enstund. Hur många fiskar har han kvar i kroppen? När rensar han sin sista fisk? Jag blir lite nedstämd, men allt är väl som det ska vara.

Jag tänker på döden. Min egen och andras. Det är som om döden lutar sig lite närmare för varje år som går. Begravningarna kommer tätare, som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Och någon gång är det jag som gör saker för sista gången här på ladan. Om 50 år kanske det kommer en ny familj hit. Förundratbetraktar de det som de förstått kallades för ”grill”, upptäcker en förkolnad grillkorv på det rostiga gallret och kanske funderar de: Den gubben som bodde här. Visste han om att det där var hans sista korv?

Det slår lite i dörrar och vi hör märkliga ljud här i ladan ibland och min fru, som tror på andar, uppsöker en spåkvinna som berättar att bonden mycket riktigt finns kvar i huset. Han är en god man och vill inget ont. Han sköter om gården i det tysta, oroar sig ibland för att någon bjälke håller på att ruttna och att taket måste bytas ut.  Men han är tillfreds både med sig själv och med oss. Vi får vara här.

Jag tittar på slåttermaskinen. Den har stått ute år efter år, det har regnat och snöat på den i årtionden – ändå kommer rosten inte helt åt den, ändå blänker den i solskenet. Kanske är det bonden som putsar på den, lite då och då.

Jag och Sigge Eklund har en podcast, som vi gör under hela sommaren. Jag vet inte om ni lyssnat på den tidigare, men det vore roligt om ni gav den en chans.

Den finns på Itunes om ni klickar HÄR

Och för er som inte använder Itunes – lyssna på podcasten HÄR

Jag är verkligen ledsen för att jag inte bloggat. Jag har läst på Twitter och i andra sociala medier att ni är besvikna på mig och det är ni med all rätt. Jag har haft så mycket att göra under våren, så när sommaren kom så släppte jag liksom jobbgarden, alla ambitioner försvann. Jag inser att man inte kan arbeta så om man har en blogg, men det här var något som jag inte kunde rå för. Det var som en fysisk reaktion, kroppen ville liksom inte lyda när jag väl bestämt mig för att skriva ett inlägg.

Jag är verkligen förtjust i bloggen. Den fyller tomrum i mitt skrivande som varken Twitter, Instagram, krönikor eller boksrivande kan fylla. Bloggen ger mig en möjlighet att skriva vad jag tänker på här och nu. Och jag kan dröja vid ämnet, skriva långt eller kort och jag kan använda foton om jag vill och jag kan också låta bli, för i centrum står texten. Jag tycker fortfarande att bloggen är överlägset som kommunikationsform. Jag kommer alltid älska den skrivna texten framför pratet och framför bilden.

Och jag kommer att fortästta blogga.

Jag tar bara en liten semester. Jag kommer hem från Gotland den 12 augusti. Då ses vi igen.

Eller: vi ses kanske igen innan dess. Kanske lägger jag ut någon text här eller en länk till en podcast eller vad som helst; men bloggen är tillbaka på riktigt den 12 augusti.

Återigen: jag ber om ursäkt. Jag klarade inte av det, helt enkelt. Jag trodde jag skulle göra det, men det gick inte.Hoppas ni inte är arga.

Kram
Alex