Julbord – ett annat ord för ”barnmat”

av Alex Schulman

Jag är ingen van julbordsätare. Jag var länge av åsikten att julbord äter man på julafton – och på juldagen, skulle det hända att det blev nåt över. Men jag har förstått att det är en folkrörelse där ute. Fungerande människor som väljer julbord flera gånger innan jul – de äter med jobbet, de äter med familjen, de äter med kompisgänget. De här människorna tycks ha julbordet som livsstil under december månad.

Jag var på julbord igår i centrala Stockholm. Det var först när jag kom dit som jag förstod att det kostade 800 kronor. Inte per sällskap, utan per person. Man skulle kunna tycka att det är i saftigaste laget, särskilt eftersom julbord är en lite finare omskrivning av det som vi alla andra dagar om året kallar för ”barnmat”. Stora byttor med köttbullar och prinskorvar stod uppdukade på ett bord. På ett annat såg jag risgrynsgröt. På ett tredje fanns mackor. Jo, det är sant. Tanken var alltså att man skulle breda sig en macka och ta på lite ost. Lite längre bort stod  lutfisken. Lutfisk är gjord på en fisk som heter långa som är så osmaklig att svenska fiskare inte ens tar upp den längre. Men på svenska julbord står den som festlighetens absoluta flaggskepp, serverad med bechamelsås som alltså inte ens är en sås. Det är väl en redning? En grundsås?

Jag frågade häpet om det inte fanns annan mat, jodå, där borta finns det kallskurna, meddelade en servitris. Mycket riktigt, lite längre bort fanns ett hopkok av det absolut billigaste och enklaste som finns att få tag på i matväg i Sverige. Jag såg ett fat med ägg – någon hade hårdkokat dem, skalat dem och delat dem mitt itu. Jag såg kokt potatis. Jag såg olika burkar av sill, havets råttor, inlagda i olika såser. Jag såg olika variationer av de billigaste delarna av grisen.  Jag såg svål och fett och flott och gris, men jag såg ingen god mat, trots att jag letade på varje bord.

Jag plockade på mig fyra, fem köttbullar och några prinskorvar och så tog jag en macka och satte mig ner. Det var en märklig känsla – Jag äter i regel inte den barnmat jag lagar till min dotter, men nu satt jag plötsligt med slips och kavaj och åt köttbullar på fint porslin för 800 kronor.

Och jag tittade mig omkring, såg uppsluppenheten och gemytligheten. Folk åt sina prinskorvar med glädje. Och jag förstod: jag är en ensam klok människa i en värld fylld av galningar.

Hjälp mig att välja!

av Alex Schulman

Vi har byggt en öppen spis här i lägenheten. Idag kom målaren och ordnade så att den blev vit. Min dröm har alltid varit att ha en sån där amerikansk öppen spis med trälister eller vad det är. Men nu blir jag konfunderad. Den är ju rätt snygg som den är.

Vad tycker ni? Ska den se ut som den gör eller ska man göra den mer som den ser ut nedan?

 

Nytt avsnitt av min och Sigges podcast!

av Alex Schulman

Nu är det onsdag och det betyder att vi har ett nytt avsnitt av podcasten att dela med oss av. Hoppas ni kommer att gilla det! Idag handlar det om allt från minnen av Frosties och Skogaholms-limpa i morgonsol till rädslan för att låta främmande människor ta på ens kropp.

För att lyssna i iTunes, klicka HÄR.
För att lyssna på webben, klicka HÄR
För att lyssna via RSS, klicka HÄR.

I väntan på klippning

av Alex Schulman

Jag sitter i köket och väntar på att Sigge ska skicka sin version av podcasten, så att jag kan lyssna på den och komma med feedback innan han lägger ut den på Itunes. Men det dröjer, Sigge är en optimist, i eftermiddags sa han att han nog skulle vara klar vid ”elvabläcket”.

Sen blev klockan 23 och Sigge meddelade att han skulle bli klar 23.45.
Klockan 23.45 sa han att han behövde ”en halvtimme till”.
Klockan 00.15 sa han att han bara hade ”sista segmentet kvar”.
Och alldeles nu, klockan 00.50, sa han: ”10 min!!!! Håll ut!!!!!”

Så jag håller ut. Men jag är väldigt trött nu. Och samtidigt jobbar jag med Schulman Show-inspelningen imorgon. Och klockan 06 vaknar Charlie. Och så här är det, dag efter dag. Jag känner att jag inte orkar med det här längre. Jag måste göra något åt min situation.

Det första som ska hända är att Frances kommer. Då stänger jag bara av allting. Det ska bli skönt.

Inte bara galen, utan helgalen

av Alex Schulman

 

Apropå killen som hoppade fallskärm från rymden, så läste jag tidigare ikväll den här rubriken om honom på Dagens Nyheter. Och jag skrattade väl inte högt, men jag fnissade lågt åt den lilla missen. Det såg så futtigt ut, att han bara skulle hoppa från 39 meter. Men efter en stund kände jag att den där rubriken var ännu mer våghalsig, för den insinuerar att vi har att göra med en man som helt enkelt ska ta sig 39 meter upp i luften och sen hoppa mot en säker död. Där kan man snacka om TOTAL DÅRE!

 

Jag vill in i Lundells mörker!

av Alex Schulman

Ex-modellen och artisten Camilla Henemark skriver en bok om kärleksstunderna med kungen. Festfixaren Micke Brinkenstierna skriver en bok om alla kändisar som han avskytt genom åren. De skulle kunna påminna om varandra, men det är något i presentationen av dem som skiljer dem åt.

Jag noterar att det under veckan getts ut två svenska ”skandalböcker”.

Camilla Henemark berättar motvilligt om boken i intervjuer. Jag ser henne i ”Skavlan”. Hon rodnar när Fredrik Skavlan ställer sina snaskiga frågor. Hennes sätt att förminska sin egen bok gör mig häpen. Henemark vill knappt gå med på att hon träffat kungen över huvud taget. Micke ­Brinkenstierna marknadsför sin bok på ­annat sätt. Han sitter i Mix Megapol och är så meddelsam att han till och med ­redogör noga för innehållet i de sju kapitel som förlaget valde att stryka eftersom de rymde för känsligt innehåll.

Brinkenstierna är aggressiv, bröstar upp sig, spänner blicken i omvärlden.

Henemark är ­undfallande och rädd. En från början värdig kvinna som hamnat i ett ovärdigt sammanhang.

Det finns helt klart något sorgligt över båda två.

Henemark får pipa i väg från ”Skavlan”-studion ­efter intervjun. Hon ska ge plats för Ulf Lundell, som på grund av sociala komplex kräver att få sitta ensam i rummet. Lundell berättar att också han skriver på en bok där han smutskastar ­alla han hatar. Han kallar boken för ”den svarta boken”. Så fort han blir kallad ”bitter” eller ”idiot” av någon medial tyckare så plockar Lundell omsorgsfullt fram den svarta boken och skriver några onda rader. Det är nog inte tänkt att boken ska pub­liceras, han vill bara vinnlägga sig om att inte glömma de människor som gjort honom orätt. Så han skriver och fyller på och fixar och donar med den där boken. Det låter som ett livsprojekt.

De som omnämns i Henemarks och Brinkenstiernas böcker vill inte kommentera – om Ulf Lundell skulle publicera sin svarta bok skulle nog många mediala tyckare vara hedrade att få bli omnämnda. Jag, till exempel. Bara tanken på att finnas med i en mörk text i en svart bok i Ulf Lundells byrålåda gör mig nervig, det kittlar, jag vill in.

Tre människor. Den ena skriver en bok i skam. Den andra skriver en bok i hat. Den tredje skriver en bok för att aldrig glömma. Och kanske är alla tre olyckliga, på egna sätt och vis.

Ulf Lundell är för övrigt en liten bitter jävla idiot.

Nu får det vara NOG!

av Alex Schulman

Vet ni vad jag avskyr mest av allt? Det är när det rasar grejer i städskrubben. Jag hatar ljudet av ras i städkrubben. Och det rasar ju alltid något. Jag kan inte komma ihåg en enda gång då jag varit där inne och hämtat något utan att hela skåpet ramlat ut samtidigt. Jag har länge trott att det vilat en förbannelse över platsen – rör något och allt rasar ihop framför dina ögon! Att det bott en ondska i det där utrymmet och att den ondskan manifesterar sig genom ras.

Men jag borde förstått bättre. Det här är inte magi eller trollpackeri. Det är sabotage. Det är Amanda som ligger bakom det här.

Det är nämligen hon som packar städskrubben fylld av saker som absolut inte ska finnas där. Det är ett trångt utrymme och det går inte att bara stoppa in grejer där som man inte vill se för stunden. Vad händer då, jo, det är då det börjar rasa grejer. Jag är så O-LID-LIGT trött på att varje gång behöva plocka bort efter hennes dumheter.

Idag, till exempel. Jag öppnar städskrubben för att hämta dammsugaren och allt ramlar ut, som ett plockepinn på golvet framför mig. Och jag plockar upp i bråten och ser att där plötsligt ligger ett liggunderlag för bebisar. Jag kan inte begripa vad detta har i städskrubben att göra. Det finns ingen logik. Det finns bara idioti. Ska fan köpa ett hänglås till den jävla dörren, så kanske man slipper de här bisarrerierna i fortsättningen.

Men till dess ger jag Amanda ett löfte, som hon får ta del av bara här i bloggen: Så fort hon stuvar in en ny ovidkommande grej i städskrubben, så kommer jag i fortsättningen omedelbart att ta den, bära den till balkongen och kasta ut skiten.

Det är fredag! Det är SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

Vi fredagsmyser väl på olika sätt. Jag vet att många av er har Schulman Show som en viktig del av fredagstraditionen. Jag blir nästan rörd när jag läser om hur ni lägger barnen, korkar upp en flaska rött och tittar på veckans avsnitt. Jag älskar tanken på att det vi gör är en del av era härliga stunder i livet.

I veckans avsnitt gästas vi av Sofi Fahrman. Säg gärna vad ni tycker, på det att vi ska bli bättre nästa gång!

Fredagsmys!

av Alex Schulman

Idag är det en särskilt dag, för idag är det fredag! Charlie är alltid på mycket bra humör på fredagar, för hon vet att det är fredagsmys. I bilen på väg till dagis sjunger vi ”fredagsmys”-sången tillsammans. Fast vi byter ut texten så att det blir:

Nu är det fredagsmys
Med popcorn och ost.
Nu är det fredagsmys
Med popcorn och glass.
Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyyys!

Och efter dagis åker vi till ostaffären och hon får smaka hur många ostar hon vill. Helst vill hon ha de rinniga kittostarna, epoissen och sånt. Men hon kan också gilla brie de meaux. Sen åker vi till affären och köper popcorn och så hem till soffan där vi myser och äter popsorn och tittar på Nemo hur länge hon vill.

Fredagsmys!

Nu är det nära!!!

av Alex Schulman

Amandas mage börjar se bisarr ut. Den stora dagen kommer närmare och närmare. Enligt läkekonsten och Sveriges samlade barnmorskor så är Amanda i veckan 37. Hon skrattar bara när barnmorskorna tar fram sina snurror och visar var hon befinner sig i graviditeten. Men Amanda, som känner sin egen kropp, vet bättre. Hon är i vecka 39!

Jag ska ärligt säga att jag inte varit lika övertygad som Amanda. Men nu börjar jag tro att hon har rätt. Jag har ju bara erfarenhet av ett barn, men Amanda beter sig inte som en människa i vecka 37. Hon beter sig som en kvinna i vecka 39. Jag tror att vi åker till BB vilken dag som helst!

Sida 1 av 107
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB