Sugen på att ta ett flyg och resa långt bort till en besynnerlig plats.
Sitta där i flygplansstolen och känna de där platsernas närhet.
Beställa in rödvin av flygvärdinnan. Flaskan är sådär kall som bara rött vin kan vara på flygplan.

Dricka glupskt, mjukna så till den grad att man ler trubbigt åt turbulens. Bita upp påsen, hälla ut de rostade nötterna på en vit servett. Behandla nötterna försiktigt, varsamt, som om det vore knark man hanterade. Meka med nötterna, sortera dem med nerviga, febriga händer.

Beställa in ytterligare en iskall flaska rött. Skruvkorken går inte upp, den har fastnat i gängorna, skruva och skruva, men ingenting händer. Bli hetsig och nervös av detta, känna hur något iskallt vandrar genom ens system, skruva och skruva, helvete och satan, börja slå med flaskan mot stolen framför, väsa och skrika, slå alltmer våldsamt, värdinna springer fram, sir you need to calm down, fortsätta slå, kasta flaskan åt helvete, gråta, bli åter vild, känslan av att vilja ”göra upp” med stolsgrannen, folk ingriper skriker, tumult, var är mitt vin!!! HAN HAR TAGIT MITT VIN! Nödlandning och bäras ut med handklovar, så jävla generande att passera alla tysta passagerare, VAD FAN GLOR NI PÅ, åka polisbil till station, sitta i cell i några dagar, komma ut och sen är det bara på det igen. Flyga flygplan, beställa in en flaska rött.

Tillbaka i Stockholm, sitter nu på Hotel Scandic Park på Karlavägen och skickar lite mejl. Känner mig som en jävla reklamare när jag sitter här. Sitter här med min Mac och fnular på NÅT STORT. Nu fattas det bara att några andra entusiaster ansluter och så har vi WORKSHOP, här sitter vi och filar på nya kampanjen. Varför vi inte sitter på jobbet? Nä, men det är så bullrigt och kreativt i hotellobbys. Här kan vi halvligga i sofforna som om vi låg nedsjunkna i heta bad, med datorn på magen, sörpla lite kaffe, gnägga av skratt när någon i gänget utbrister i en ironi för en illa vald slips hos konferensgänget där borta, och så kommer jag på något GENIALT, försöker ta mig upp ur denna liggande ställning, får fatt på ett armstöd och så skriver jag ner mina gyllene ord, sådärja, 50.000 ex moms för den patetiska lilla skittexten.

Vi bor på ett hotell som heter First Hotel Grims Grenka. Detta är ett hotell med pretentioner, det måste man säga. Det är vattenfall mitt i frukostmatsalen, mörkt plexiglas som skär genom lobby och korridorer, stramt svartklädd hotellpersonal – alla ser ut som dr. No. 

Man kan därmed få ett första intryck att detta är ett bra hotell. Det är det inte alls. Jag ska inte tråka er med en lång hotellrecension av detta hotell som ni väl aldrig hört om eller aldrig kommer att bo på, men här kommer en snabbguide.

Det finns ett enkelt sätt att se om ett hotell håller måttet eller inte. Man tittar på äggröran i frukosten. Den ska vara porös, på gränsen mot rinnig. Är den hård så är det ett hotell som inte har koll på just någonting.

Äggröran på Grims Grenka är hård som granit.
SÅ är också Grims Grenka ett hotell som får :+:

Oslo som stad däremot får :++++:
Och våra nya vänner på VG får också de: :++++:

Jag ligger naken i en säng på ett hotellrum i Oslo. Jag funderade på att ta en liten tupplur, men nu när jag väl ligger här har jag tappat känslan. Fibblar med teven, försöker förstå norska språket. Jag är här på jobb tillsammans med brorsans produktionsbolag Hard Hat. Vi träffar tidningen VG och utbyter idéer. Jag ska inte tråka er med detaljer kring det, men däremot kan jag berätta: varenda serviceanställd i den här stan är svensk. Alla i hotellpersonalen, alla servitriser på lunchkrogen jag just besökta. Alla städare. Svenskar. Det slår mig att svenskarna har samma position i Norge som polacker har i Sverige.

Jag frågar min norska vän varför norrmännen inte arbetar med service och han svarar: ”Det ligger inte för oss.”

Det finns något provocerande här. De lever här och tror sig vara överlägsna oss svenskar. Vi måste slå tillbaka. När vi kom upp på VG-redaktionen frågade en receptionist vad vi hette och vem vi skulle besöka. Då svarade jag: ”Storebror. Vi är här för att besöka lillebror.”

Touché! Då blev hon nog snopen, jäntan!

Men sen märkte jag att hon var svenska och då gick luften ur lite, det måste man säga.

Jag följer med stort intresse kommentarstrådarna under mina inlägg. De lever ett eget liv, det är fascinerande och lite läskigt. Mycket handlar om att kommentera ”först”. Och sen handlar resten om att meta-diskutera detta första inlägg.

Nu vill jag, under detta inlägg, se rekord i meta-meta-diskussion! KÖR NU!

Jag läser i en tidning att Niklas Wikegård lämnar SVT och går till TV4. Anledningen är att han ska vara expertkommentator i programmet Gladiatorerna. ”Det gick inte att tacka nej”, motiverar han.

Att vara med som expertkommentator i Gladiatorerna? Jo, det går att tacka nej till. Det kan jag garantera.

Varje vecka gör jag två timmar live-radio i pratradiokanalen Radio1. Kanalen finns bara i Stockholm, men den finns också på iTunes och länken till dagens program hittar ni HÄR.

Bengan är ju en egendomlig man, men man kan inte ta ifrån honom att han är en genial byggare. Jag har inte träffat någon med samma sinne för skönhet som han. Jag bad honom för någon månad sedan om han kunde tänka sig att bygga en bastu till mig. Jag ville också att den skulle ha ett eget rum där jag kunde sitta och skriva i sommar. Han accepterade och sa att han skulle höra av sig. På morgonen åkte jag ut till hans byggplats i Vägume för att titta. Och där var min bastu! Inte riktigt klar, men nästan. Till vänster är bastudelen och till höger skrivardelen. Jag frågade Bengan när han trodde att den skulle vara klar, men det kunde han inte svara på. ”Det är mest finish kvar, men finish kan man inte tvinga fram. Den kommer när den kommer”, sa han.

Jag åkte tillbaka till ladan för att hitta en bra plats för bastun att stå på. Utsikt är ju väldigt viktigt. Till slut hittade jag rätt. Här ska bastun stå, med denna utsikt ner mot dalen.

Jag började rensa i trädgården, röjde med såg och grejer och precis när jag skulle ta bort de där två fula buskarna kom storbonden Klas förbi. Han hejdade mig, sa att de där kan jag inte ta ner. Under de där träden finns det definitivt tryffel. Så jag lät dem stå kvar. I höst ska vi hitta tryffel där.

Sen lekte vi med Charlie i det högra gräset. Hon var mycket glad att vara tillbaka. Charlie är ju född på ön, så det kändes som om hon var mer hemma här än jag, att det var jag som besökte hennes ö.

Bengan ringde och bad mig genast infinna mig på en underlig plats i närheten av Lergrav. Han hade hittat ett fönster, sa han. Jag tog bilen och där stod Bengan stolt och visade upp detta fönster. ”Det ska inte vara nya fönster i bastun! Det ska vara själ i bastun! Det här ger själ.” Bengan var mycket belåten när han kånkade iväg med fönstret.

Jag åkte hem igen. Vi lade Charlie som somnade utmattad. Och jag tog en iskall öl. Som jag älskar de första rivande klunkarna av en iskall öl.

Bengan skickade ett MMS. Han hade just byggt klart bänkarna. Så här ser bastun ut inifrån.

Och så här ser det ut när man sitter på bänken. Till höger går det ett fönster så att man kan se in i skrivdelen.

Vi åt grillad sparris till middag.

Och vi tog fram den där eldkorgen som vi fick av mamma i present. Som vi har använt den där eldkorgen.

Bengan kom förbi sent. Han sattmest tyst, på nåt sätt grubblande. Så sa han: ”Marockanskt kakel.” Jag sa: ”Ursäkta?” Bengan sa: ”Det ska vara marockanskt kakel på väggen bakom kaminen. Det kommer att bli vackert.” Så försvann han iväg.

Jag och Amanda gick och lade oss. Jag satt upp i sängen en timme och skrev manus till morgondagens radioprogram och då tog jag den här bilden. Det var så fint att se dem ligga så där. Och sen somnade jag.

Bengan kommer över varje dag. Han har alltid en knippe sparris i handen. Vi lägger dem på grillen, men ibland får vi feeling och äter upp dem råa. De är så fina nu, sparrisarna här, att man inte behöver tillaga dem. Det lustiga med sparrisarna som Bengan kommer med är att de är så krokiga. Sådana ser de inte ut i butiken. Bengan förklarade att han varje dag svänger förbi grannbonden och ber att få de sparrisar som är så krokiga att de inte kan säljas. Gratis sparris hela våren. Det kallas Bengan-list. 

promenerar runt i trädgården för att se ut bästa platsen för min bastu, i vilken det också kommer att finnas  ett skrivrum för mig. Måste bli optimalt. Den här vyn, ner mot dalen, med alla lammen, vad säger ni om den?