Det blir inte alltid som man tänkt sig. Idag skulle vi ha åkt till Mallorca över helgen, men imorse vaknade Amanda och var helt färdig, hon orkade inte ens resa sig ur sängen, så sjuk var hon. Kanske har fått det som Charlie hade för ett par dagar sedan. Vi gjorde ett tappert försök att åka ändå, packade väskan och satte oss i bilen, men avbröt efter tio minuter och återvände.

Det är så synd om Charlie. Hela dagen på dagis hade hon berättat för kompisarna att hon skulle åka flygplan och att hon sen skulle bada i en pool. Det är fan inte klokt hur jag själv kan bli så påverkad av detta att jag nästan börjar grina när jag försöker förklara för Charlie att vi inte kan åka med flygplanet just idag.

Jag åkte till Mix Megapol på morgonen, jag vet inte om jag berättat det, men jag är gästprogramledare tillsammans med Gry och Anders på fredagar.

Sen hämtade Amanda upp mig och vi åkte till Arlanda. Jag tog en bild på vinge och moln. Undrar om någon sådan bild någonsin tagits förut, den kanske man borde skicka in till nåt galleri.

Vi kom fram till London och skulle checka in på Claridge’s, men rummet inte färdigstädat, så vi lämnade väskorna i receptionen och gick ut på stan.

Amanda ville köpa en väska. Så vi gick i butik efter butik efter butik efter butik efter butik.

Till slut sa jag att jag behövde en liten paus, så jag satte mig i en bar och tog en öl och skrev några rader på ett kommande projekt.

Sen åkte vi tillbaka till hotellet. Receptionisten sa att de ville kompensera oss för att rummet inte var färdigt tidigare genom att ge oss en av deras största sviter. Den var otroligt fin.

Först efter en kvart upptäckte vi att det fanns flera rum – här var ett vardagsrum med öppen spis och de hade gett oss champagne. Jag har aldrig bott i ett så stort hotellrum, det måste varit 120 kvadrat eller så.

Sen lade vi oss i sängen och lyssnade på Amandas och Hannahs podcast. Där snackade Amanda så mycket skit om mig att jag nu funderar på att gå i svaromål i en egen podcast. Ni kan lyssna på deras podcast HÄR – den är jätterolig.

Sen skulle Amanda göra sig i ordning för kvällen och då blev det dags för min favoritstund – whiskypinne och öl ensam i en hitellobby. Fast det är inte riktigt sant att man är ENSAM – man är SJÄLV! Jag älskar den stunden. Älskar att vara i den.

Sen åt vi middag på en stimmig krog och återvände till den fina hotellobbyn för efterrätt och kaffe.

Sen gick vi och lade oss och åt sedan frukost och Amanda var så glad för sin nya väska. Sen åkte vi hem till Charlie!

Dagens gäst är Henrik Schyffert. Säg gärna vad ni tycker om programmet!

Trevlig helg!

Alex

Mitten av veckorna är tyngda av Schulman Show-arbete och jag blir helt seg och dessutom har jag i veckan börjat med en terapiform som heter EMDR som är helt sinnessjuk och fantastisk, men jösses vad trött man blir av den, det är som om förr om åren när jag hade tenta i logik på universitet och tentan höll på mellan 9 och 13 och när jag var färdig var jag så tom i huvudet att jag inte kunde utföra de enklaste uppgifter, jag minns till exempel att jag förvirrat tog fel tunnelbanetåg och när jag sedan bytte så tog jag fel igen. Man är utpumpad och tom och precis så känner jag efter detta. Jag ska berätta mer om det där för er.

Nu är jag i köket, Amanda sitter mitt emot och målar naglarna, hon biter sig i tungspetsen när hon koncentrerar sig och varje gång hon är färdig med en nagel mumlar hon: ”så där, ja.”

När hon är färdig ska vi se en episod av Game of thrones och någonstans där kommer hon att somna och vara förlorad för kvällen och då skriver jag igen, ok? Ta hand om er.

Jag är på väg till Luleå, ska upp över dagen och jobba. Sitter i en taxi i solen och låtsas att det är satans varmt ute, att jag snart måste huka mig ut i den ljuvliga, klibbiga sommarhettan, att jag kommer att le mot en medmänniska och säga ”JÖSSES, VILKEN VÄRME”.  Och sen dricker jag en flaska vatten på stående fot, svett på ryggraden, lycka i kroppen. 

Jag läste i tidningen att Facebook köpte Instagram för 7 miljarder kronor. Jag tänkte: det är mycket pengar! Jag har inte haft koll på Instagram, vet bara att det är typ som en blandning av en kamera-app och en bilddagbok. Jag frågade Amanda vad det var för nåt konstigt och hon sa att det var ”JÄTTEKUL” med Instagram. Och något spännande måste ju finnas där, herregud – 7 miljarder kronor! Så jag registerrade mig igår morse. Och så började jag ta bilder. Här är min första Instagram-dag i bilder.

Jag började igår när jag vaknade. En av ”grejerna” med Instagram är att man lägger på filter och skit på sånt sätt att bilderna blir snygga och coola. Amanda sa: ”Allt man fotar blir snyggt i Instagram.” Och fan i helvete – hon har rätt!

Jag tog en bild på Charlie igår morse när hon satt och ritade med kritorna.

På Instagram kan man ta bilder på saker och ting, maträtter till exempel, just utan anledning. Man bara tar en bild och så är det inget mer med det. Detta är den fish and chips som jag åt på Riche med familjen igår.

Sen åkte jag till Råsunda för att titta på AIK. Innan mantchen höll jag på och fibblade med Instagram-inställningarna. Så här såg jag ut när jag fibblade.

Jag kollade på matchen med Style by Mats-Mats, polis-Jonas och Pontus Gårdinger. Pontus vill aldrig prata när det är match, han vill bara sitta tyst och titta. och ibland skriker han: ”Men du måste ju PASSA bollen där.”

Sen åkte jag hem och vi tittade på teve och Amanda somnade och då gör jag det jag allt som oftast gör numera om de sena kvällarna – jag tar en nattbastu!

Och jag fick sån feeling för hettan i bastun att jag rundade av det med ett varmt bad.

Jag var rätt illa åtgången mot slutet av badet, uttorkad och svag.

Sen somnade jag och Charlie vaknade oerhört tidigt. Det var så tidigt att det var svart i köket, mörkt i luften. Jag tog en bild på det, för det kan man göra på Instagram, ta bilder på lite vad som helst.

Om ni vill följa mig på Instagram så heter jag alexschulman där, precis som på Twitter.

Min lyckligaste stund på dagen infinner sig alltid på morgonen, precis när jag har vaknat. Jag stapplar ut ur sovrummet, går ostadigt, som på ett tåg, tar stöd i väggarna på min väg mot badrummet. Jag sköljer mitt ansikte i iskallt vatten. Så sätter jag på kaffe i köket. Jag står där i min morgonrock, med böjd nacke och väntar. Det löftesrika gurglande ljudet när röret suger upp det sista vattnet. Häller upp en kopp, placerar morgontidningen framför mig på köksbordet, den är orörd, ah, det blir jag som tar oskulden på den.

Och där sitter jag med min tidning och med min heta kopp kaffe och det är då jag tar min första snus för dagen. Den där känslan av morgonprilla innanför överläpp, det stickar till, nej, det kittlar till! Något litet händer med mitt system, som en balans som återupprättas. Och jag dricker mitt kaffe och det går som en stöt genom hela kroppen, en lust till livet, jag känner en harmoni mellan världen och mig själv, en lycka i att finnas till, en triumf att existera – och samtidigt känner jag en lycklig, porlande oro: låt aldrig den här stunden ta slut.
   
Snusandet har givit mig så mycket lycka i livet. Och nu har jag förstått att EU vill ta den ifrån mig. Jag kan inte detaljerna, men de vill förbjuda så många ämnen i snus att det innebär att det inte blir möjligt att tillverka snus längre. This is the end of snusande as we know it, som en person på Swedish Match konstaterade, fast på svenska.
   
Tro nu inte att jag känner sorg inför beskedet. Jag känner vrede. Jag har snusande att tacka för en hel del, nämligen. Till exempel röker jag inte längre tack vare snuset. Jag är glad för det, eftersom det står fullständigt klart att rökande ger människor cancer. Ingen har hittills kunnat bevisa för mig att snusande skadar min hälsa. EU vill gärna fortsätta sälja cancer-cigaretter, men snuset vill de förinta. Jag kommer att kämpa för det här. Jag kommer att kämpa så länge som det krävs. Jag accepterar inte att förlora min lyckligaste stund på dagen. Jag gör det inte!
   
Och om jag förlorar, om det ändå blir så att snusen förbjuds i Sverige, vet ni vad jag gör då? Då tar jag fram min gamla uniform som jag har uppe på vinden. Tar på mig den oändligt långsamt. Knäpper knapp efter knapp med emfas. Fäster ordnarna och medaljerna på bröstet, en efter en. Trär på de långa vita handskarna, ställer mig framför en spegel, ser till att sitter som det ska. Så sätter jag mig vid mitt skrivbord, stoppar in en sista snus innanför läppen, njuter av den med en sista kopp kaffe och så skjuter jag mig själv i huvudet.
   

Den här borde jag lagt ut igår, men jag glömde det helt.
Kan ni inte säga vad ni tycker om programmet? Jag uppskattar alla era synpunkter!

Fredrik Wikingsson ska just in i sändning och jag hjälper honom med slipsknuten. Återigen: välkomna till Kanal 5!

Har skickat denna till Kanal 5:s programchef Lars Beckung och hoppas att de ska börja köra de här filmerna med start på måndag.