Han söndagsjobbar lite. Jag ser att han har en tavla på sitt skrivbordsbord. Jag frågar honom varför han har den där bilden där. Han säger att han tycker att den är så fin och att han gärna har bilder på sin familj på sitt skrivbord. Jag frågar om han har bilden där för att häckla mig och han säger: ”Nej, nej. Det är bara för att den är så fin. Och så får den mig att tänka på julalfton. Piff och Puff när de tittar i julgranskulan.”

Så innerligt trött på allt illasinnat snack om att min brorsa Calle skulle vara kort. Han är inte kort! Han är väl typ 1.70 och i min värld är det inte det minsta kort. Däremot är han, hur ska man säga, lite oformlig. Han har en märklig kropp, brorsan. Den sticker liksom åt alla håll. Den gör utspel. Benpipor syns genom t-shirten där inga benpipor ska finnas. Han saknar i stort sett bröstkorg – hals blir midja farligt fort. Mycket korta armar, som dinglande aldrig räcker längre än till höftbenet. Han kan inte onanera, för han kommer inte åt den jäkeln, brukar han beklaga sig. Han väger väl 40 kilo, men han andas som en bjässe, ett rosslande, sorgesamt ljud från botten av hans lungor som varit sjuka i så många år. Det låter hela tiden som om han väser något viktigt. Hur många gånger har man inte förtroligt gått fram och frågat ”vad sa du” och fått den där sorgliga blicken och en förtvivlad gest ner mot kroppsgömmorna, en blick och en gest som säger: ”Jag vill inte meddela mig, det är min skadade kropp som vill det. Den vill påminna om hur allt står till.”

Alla talar om att Calle är kort, men ingen talar om hans ögon. Det är underligt, tycker jag, för Calles ögon är extraordinära. Den där svarta grumligheten, den grumliga svartheten. När han blinkar låter det som när någon äter en banan, ett fasansfullt jävla ljud för att komma från ett par ögon. Han måste hela tiden badda dem och hålla på, sitter och trycker ut var, efter en lång arbetsdag är det savetter över hela hans arbetsplats. Hans ögon är döda, viftar man med en kniv framför dem så blänker inte ens udden i det bottenlösa svarta, men de får ett sällsamt liv när han blir mycket glad eller mycket ledsen. Kastar man en köttbit eller en kaka åt hans håll så blir de liksom större, de bågnar, vill hoppa ut ur gängorna, de rullar runt och runt och han börjar välta saker omkring sig och ljuden från kroppen blir högre och man måste backa några steg och säga till på skarpen, nästan skrika: ”NU LUGNAR DU DIG!” Och då tar han sin köttbit eller sin kaka och sätter sig och rår om den i ett hörn. Han tuggar aldrig, han bara slickar. En kaka räcker i fyrtiofem minuter, en köttbit kan han sitta med i dygn.

Lilla Calle. Hälften mänska, hälften nåt annat. Jag tycker så obeskrivligt synd om honom. Det är så mycket som är skadat ner på kromosomnivå. Men kort? Nej, det är han ICKE!

Vilken härlig känsla! Helgkänsla i hela kroppen och så ett nytt Schulman Show för er att njuta av när ni så behagar. veckans gäst är Alexander Bard från Idol-juryn. Det börjar med ”kuken i fittan” och slutar med pedofilfrågan ALLA TRODDE INGEN SKULLE VÅGA STÄLLA!

Säg gärna vad ni tycker om programmet, på det att vi kan göra det bättre!

Trevlig helg!
/Alex

Nu går jag hemifrån för en lunch på stan. Orkar inte stänga av kaffebryggaren. Hoppas nu inte att hela huset brinner ner!!! Hahahaha. Amanda får skärpa sig. 

Amanda har tagit hem ett par färgprover och målat upp dem på den vägg som ska bli badrumsvägg. I min värld finns det två färger på väggen. De tre vänstra är samma färg och den syns knappt. Tråkig och ful och kall på en vägg. Och den andra färgen är den längst till höger. Den ser jag verkligen. Jättefin att ha på väggen. Den ska vi ha!

Aftonbladet har en kampanj, både i tidningen och utanför tidningen, som handlar om de som jobbar på Aftonbladet. De har gjort en film med mig som de idag visade på aftonbladet.se. Så här blev den:

Ligger i soffan, såg just på Berg flyttar in, som jag tyckte om. Det var ett trevligt program som får :+++: . Men hörde ni Jesper Parneviks historia om hur han träffade sin fru? Han var på krogen med en kompis. De såg två tjejer i baren, båda var överens om att en av tjejerna var snyggare än den andra och de fann att det bästa vore att dra lott om vem som skulle få gå fram till denna snygging och ta chansen. Jesper förlorade. Snopen fick han söka kontakt med den fulare av de två – och idag är de gifta.

Jag HÄPNADE inför denna historia. Var tvungen att kontrollera med Amanda – hade jag verkligen hört rätt, jo, vi uppfattade båda historien likadant. Om det nu gick till så, varför berätta om det? Är den inte sårande mot Jespers fru?

Det här är ett av våra rum i lägenheten. Vi bestämde redan när vi flyttade in att vi skulle bygga ett badrum här istället för sovrum som det är nu. Ett stort badrum med ett stort badkar som vi alla tre kan ligga i och här skulle det också finnas en bastu, så att jag kan göra det jag älskar mest på jorden. Basta.

 

Så vi gick till Bauhaus med planritningen på lägenheten och vi ritade tillsammans med dem upp detta drömmarnas badrum. Är det inte fint med svartvitrutigt golv? Till vänster ser ni bastun. Och där ”under” badkaret kan man ha två härliga korgstolar så att jag kan sitta där och slappa efter bastun när Amanda och Charlie ligger i badet.

 

Idag kom hantverkskoordinatorn hit för första gången för att kontrollera att planritningen stämde och lite annat. Han mätte och mumlade och diskuterade och ställde frågor. Trevlig prick! Hannu, finne, så han uppskattade min kärlek till bastun, den pratade vi mycket om. Han frågade var Amanda var, men jag sa som det var: att hon var tvungen att ta ett möte och att ”jag talar för oss båda”.

 

Hannu hade med sig lite golvklinkers och lade ut dem på golvet för att visa ungefär hur det skulle se ut. Han sa att det ibland händer att kunde blir lite förskräckta när de väl ser hur själva det svartrutiga golkvet blir när det ligger på plats. De hade inte räknat med att det skulle bli så ”skrikigt” eller så. Men jag tyckte att det var fint!

 

Han lade fram kaklet som vi valt till väggarna. Han sa att det var lite ”ovanligt” med så små kakelplattor på väggar. Han hade knappt sett det på en ny badrumsvägg förut. Men jag och Amanda tyckte om den gamla ”looken” på den när vi tittade i katalogerna. Han frågade om jag verkligen ville ha det så här och jag sa: Fint!

 

Han presenterade en del andra förslag med helmörkt golv och större kakelplattor. Men jag sa att jag tyckte så mycket om det andra.

 

Sen ringde Amanda mig, hon hade fått ”en idé” och bad att få tala med Hannu. Det var ett långt samtal där Hannu mest stod tyst. Efter en stund sa han: ”Är du verkligen säker på det här?” Och så efter en stund sa han ”jaha” och så lade de på luren. Han tittade på mig stumt. Och berättade att Amanda ”ångrat sig”. Hon vill inte längre ha svartvitrutigt golv. Hon vill att det ska vara vitt. Och hon vill inte ha helkaklat, utan bara kaklat till midjehöjd. Över det vill hon ha målat – i mintgrönt. Jag trodde jag missupppfattade Hannu, så jag bad honom upprepa. Han sa, nästan viskande: ”Din fru vill ha mintgrönt på väggarna.”

Hannu bad mig överlägga med min fru, rafsade ihop sina verktyg och försvann. Jag funderade på mintgrönt. Jag ser ju inte färger, så jag gick till datorn och googlade på ”mint green” och fick upp den här bilden:

 

 

Och jag vet inte riktigt.
Undrar lite smått om Amanda har tappat förståndet.

Jag har köpt en ny dator och jag sitter här i min ensamhet och för över lite filer från min gamla dator till min nya. Jag såg att jag hade över 6000 bilder i mitt fotoprogram och bestämde mig för att säkerhetskopiera alltsammans. Vilken märklig sak att titta igenom de där bilderna – tre år ur mitt liv ur mobilkameraperspektiv. Så många bilder av strunt och så många bilder som man skylla beskydda med sitt liv. Det var så många minnen.

 

Den första bilden som jag har på Charlie utanför BB. Hon är en dag gammal.

 

Så många bilder jag har på kräftor. Säkert över hundra bilder. Närbild på kräftor, överblicksbild på kräftfat, kräftstjärtar, skalhögar, kräftlag i bytta…

 

En bild på min vän Sigge Eklund, som nu bor i USA. Jag tänkte på hur mycket jag saknar honom när jag såg den här bilden. Just där, när den här bilden tas, får han meddelande på sms om att han ska bli pappa igen.

 

Bild på Amanda som sover. Det är inte så många som sett Amanda underifrån på det sättet. Näsan ser ju mycket mer normal ut ovanifrån, om man säger.

 

Amanda och Amandas pappa Bengan på Amandas systers bröllop. Bengan har aldrig varit så uppklädd. Men han gick barfota.

 

Vi blev lovade av avlägsna vänner att få bo i det här huset i några månader. Vi var så nöjda med det, gick runt en hel sommar och visade upp den här bilden för våra vänner, skröt om att vi skulle bo där och bada i poolen där och så. Och sen blev det inget av resan. De ångrade sig. Det var ju lite snopet.

 

Två mycket speciella vänner som jag håller så kära. Johan som äger hotellet Furillen och Erik på Stenugnsbageriet. Här hade Erik omelettafton utanför bageriet. Han gjorde bara omelett på ägg som hans egna höns hade värpt. I somras sålde Erik bageriet. Jag kommer sakna honom väldigt mycket.

 

Dagen före mitt och Amandas bröllop. Jag skickade den här bilden till Amanda och skrev att Bengan hade bestämt sig för att bära denna huvudbonad under vigseln. Amanda blev skärrad. Jag blev skärrad av att Amanda trodde på det.

 

Gotlandskväll. Jag hade köpt charkisar och öl och tillsammans med Amandas systers kille Gustaf satte vi oss uppe i skogen där täckningen var bra och så kollade vi på AIK-match streamat via nätet. Det var en fin kväll. AIK vann.

 

Den här bilden hade jag som bakgrundsbild på min telefon i nästan ett år. Jag tycker hon är så vacker på den bilden, glad och sprudlande på något sätt.

 

Jag spelade in ett program med Patrik Sjöberg. Jag gömde alla hans kläder så att han tvingades ha på sig den AIK-tröja jag erbjöd honom. Det var roligt.

 

Vi reste till Colombia, för jag skulle programleda Paradise Hotel. Gud, vad ångest jag hade i det här hotellrummet när Amanda och Charlie var hemma de första veckorna.

 

Dagen före första inspelningsdagen åkte jag till huset där ”Paradise Hotel” skulle spelas in. Det var inte riktigt klart, om man säger så. Så blev vi två veckor försenade.

 

En bild på Adam som gjorde mig glad nu när jag såg den. Jag träffade Adam mycket förr i tiden, när vi gjorde radio ihop. Och vi lunchade ofta och då fick jag ibland se honom skratta på det där härliga sättet. Nu ses vi inte lika ofta. Jag saknar Adam.

 

Jag upptäckte den där appen där man kan se vilka flygplan som ligger i luften i realtid. Gud, vad jag höll på med den där appen under några månader. Flera timmar om dagen kunde jag hålla på.

 

Jag och Amanda bråkade nästan aldrig. Bara när det gällde kaffekokaren. Hon menade att jag utsatte mig själv och andra för livsfara när jag glömde den påslagen på jobbet. Men det tror inte jag, så jag skickade den här bilden och många fler i triumf till henne om morgnarna och då blev hon tokig.

 

Jag och Amanda och Björn af Kleen. Vi umgicks en del med honom förut, men inte längre.

 

När vi var i Thailand låtsades vi att Amanda var superstar och så stod jag på håll och tog paparazzibilder på henne. Det tyckte vi var väldigt, väldigt kul, minns jag.

Ligger i sängen, Amanda ligger bredvid, hon har just somnat till ett avsnitt av Sons of Anarchy. Hon brukar göra det när vi tittar på filmer och så. Det tar aldrig mer än tio minuter och så ligger hon där med öppen mun och jag viskar ”Amanda” och hon ligger kvar utan att reagera och jag säger ”Amanda” igen utan resultat och då vidrör jag henne, men hon märker det inte, så jag knuffar till henne lite lätt och då rycker hon till och säger ”va” och sätter sig upp i sängen och uppträder irrationellt. Jag frågar om hon somnade och då säger hon ”nejdå” och säger att hon gärna tittar vidare på filmen.

Och vi tittar vidare, men nu är jag mer alert. Övervakar henne noga, ser hur hon efter bara någon minut börjar klippa vilt med ögonen, hur hon SPÄNNER blicken i datorskärmen för att inte somna och hon kämpar förtvivlat med det där en stund och sen slocknar hon igen. Och då stänger jag av, släcker lampan och så somnar jag också.

Fast idag kände jag för att skriva några rader på bloggen först, vilket jag nu gjort, god natt med er.