Hemma och tittar på tv. Amanda sitter bredvid och samlar bilder från nätet. Jag förstår inte riktigt varför. Hon surfar och surfar och mumlar och surfar och till slut så ropar hon: ”Där!”

Ja, då kanske hon hittat en bild på en bukett med riktigt fina tulpaner. ”Den tar jag”, mumlar hon och så för hon över den till någon typ av mapp. Och så surfar hon vidare, hittar en bild på en parkbänk i kvällssol och då ropar hon ”ÅÅ” och så återigen detta mumlande: ”Den tar jag.”

Jag begriper inte vad hon håller på med. Än så länge har hon en bild på ett växthus, fyra bilder på blommor av olika slag, en parkbänksbild och en bild på ett par som ligger och solar på en strand.

– Vad ska du med bilderna till, frågar jag.
– Inspiration, svarar hon.
– Inspiration?
– Ja.
– Till vad?
– Till allt som finns.

Jag tittar på henne en stund, frågar henne något ytterligare, men hon är försvunnen, blickar stint in i datorn och ropar förtjust: ”Nämen!” Jag tittar efter. Hon har hittat en bild på någon vas eller om det är en kruka eller något.

”Den tar jag”, säger hon nästan viskande och stoppar den i sin inspirationsmapp.

Jag sluter mig till att det där måste vara något djupt kvinnligt, men sånt kanske man inte får säga i dessa tider när genusdebatten farliggör varenda försök att påstå att något faktiskt är just manligt och kvinnligt.

Läser bland kommentarerna. En kvinna vid namn Camilla stör sig på mitt brukande av uttrycket att ”äta en bit mat”. Hon påstår att jag överanvänder det. Jag blir illa berörd, måste kolla upp saken, gör en textsökning på Google och där dyker det upp hela tiden under mitt namn.

Det tycks som om jag mest hela tiden vill äta en bit mat.

Jag håller med Camilla. Det är absolut inget vedervärdigt uttryck, men det har heller ingen som helst spänst. Det är lite flåshurtigt, lite säljarsnackigt. Det där är inte bra. Jag ska aldrig mer använda uttrycket ”en bit mat”, tack, Camilla. 

Tävlingen är avgjord! Den som kommenterade ett inlägg SIST skulle få ett pris. Ni var nästan 8 000 människor som kommenterade. Vad roligt med detta intresse! Jag stängde kranen klockan 22.30 igår och av de personer som kommenterade under exakt den punkten valde jag ut denna vinnare:

Priset som jag utlovade var min egen bok, som jag här håller i min hand.

Jag lovade att boken inte bara skulle vara personligt signerad, den skulle också innehålla en närmast obehaglig kärleksförklaring till vinnaren. Så här blev det:

Nu hoppas jag att vinnaren Christina Johansson kan höra av sig med sin adress till mig via mejl på alex@schulmangruppen.se, så kan jag skicka boken!

Ledsen för att bilden ser lite märkligt ut. Jag bär idag en särdeles fånig kofta, en sån med nåt emblem på bröstet. Jag ser inte ut som typen som är med i någon exklusiv klubb, jag ser ut som typen som låtsas att han är med i en exklusiv klubb. Ska fan sula denna kofta i sopen när jag kommer hem, men just ny fyller den sitt syfte, den håller mig varm, för det är snart april och fortfarande nollgradigt.

Jag loggade in här för att berätta att det nu är klart att jag under våren ska leda en talkshow på radion som ska heta ”SCHULMAN”. Den kommer att gå måndagar mellan klockan 13 och 15 på nya pratradiokanalen Radio Ett som ägs av MTG Radio.

Jag har tidigare fått förfrågningar om att leda program i kommersiell radio, men ärligt talat: hur roligt är det att prata tio sekunder mellan två låtar? Men det här med pratradio är roligt. I USA finns pratradion överallt, men här i Sverige är vi först ut.

Mitt program kommer att handla om precis det jag funderat och funderar på, det är helt och hållet mitt program, mina ämnen, mina vinklar. Det är jag som bestämmer över varenda liten sekund i det.

Hoppas ni kommer att lyssna. Programmet börjar nu på måndag. Jag återkommer med frekvenser och sånt.

Jag introducerade en tävling häromdagen – den som kommenterade ett inlägg SIST skulle få en bok av mig med en oändlig och direkt obehaglig kärleksförklaring från mig.

Det är idag 3 884 människor som kommenterat, alla i tron att de är sist.

Men ingen av dem är det.

Ikväll stänger jag av kranen.

Jag kanske gör det 20.30.
Jag kanske gör det 21.30.
Jag kanske gör det 22.30

Vi får se. Kommentera på.
Ni som vill kommentera sist – kommentera sist HÄR.

En tjej som jobbar med oss på Schulman Produktion gick fram till Uri Geller efter inspelningen och bad honom böja en sked. Geller gjorde som hon ville – han stirrade som en dåre på skeden och plötsligt var den böjd. Jag såg det inte, men tydligen var det ganska otroligt. Geller signerade skeden med en tuschpenna och försvann.

Men brorsan Calle, vet ni vad han gjorde?

Vår kollega – som var överlycklig för sin signerade böjda sked –  lämnade kvar skeden på jobbet och Calle satt kvar och pysslade med något. Då tog han upp skeden och böjde tillbaka den. När hon kom tillbaka till jobbet dagen efter hade hon nog ”långt ansikte”, eller vad det heter. Där låg en fullständigt normal sked och väntade på henne.

Vad skulle hon göra? Böja tillbaka den? Låta den vara normal och säga: ”Den var böjd av Uri Geller, men så böjde någon tillbaka den?”

HA HA HA!

Jag vet inte RIKTIGT vad det är, men något i den här historien gör mig så otroligt full i skratt.

Calle, det psyket, böjde tillbaka skeden!

(Om ni vill se en bild på Calle där han ser ut EXAKT som det psyke han faktiskt är, så hittar ni en bild HÄR)

Var hos tandläkaren idag igen. Satt en stund i väntrummet, lyssnade på aktiviteterna i rummen intill – ljudblandningen av salivsug och lättsam musik från kommersiell radio. Och kanske något mummel när tandläkare i munmask ber om avancerat instrument frön sköterska.

Jag läste tidningar utan att riktigt läsa dem. Vagabond och Amelia och kanske någon till – King.

Och jag vet ju hur det kommer att bli. Sköterska hasar fram i korridoren. Man låtsas sitta försjunken i någon text, men man registrerar varenda hasning, hon tittar upp från papper och säger: ”Alexander Schulman”

Alexander Schulman.
Så kallade mamma mig i barndomen bara när jag gjort något dumt.
Och med krökt nacke följer jag henne in.

Att ligga i den där stolen sen, det är svårt. 

Ljudet av en borr som är så ljus i tonen att den nästan inte hörs. Så byter tandläkaren borrspets och plötsligt känns det som vägarbete i tandsystemet. Det bullrar något oerhört! Man tittar upp tandläkarens fokuserade blick, ögonen svarta som hos ett skaldjur, är han människa eller Djävul? 

Och sen ska man spotta och skölja.
Alltid spotta och skölja.
Det lilla handfatet av porslin som kantas av blod och tandflisor. Man spottar, slem hänger som trådar från mungipan.

Men vet ni vad som hände idag? Tandläkaren ville bara kolla! Han borrade ingenting! Bara kollade och sen var det tack och hej!

SÅ. JÄVLA. SKÖNT.

I valet av hus tänker jag numera en hel del på trafiken till och från stan. Jag talade med min vän Fredrik, som uppmanade mig att köpa hus i Bromma, för ”här är det aldrig några köer”. Han menade bestämt att man skär genom Tranebergsbron som en varm kniv skär genom smör.

Men jag delar inte uppfattningen. Åkte igår eftermiddag – på en söndag – och hamnade i helvetet. Jag var inte en varm kniv som skar genom Tranebergsbrons smör – jag färdades som en vandrande pinne färdas i filmjölk.

Här är mina betyg på avfarterna från Stockholm:

Norrut, mot Djursholm: :+:
Norrut mot Arlanda: :+++:
Österut mot Lidingö: :++++:
Västerut mot bromma: :+:
Söderut mot Farsta: :++++:

Kollar på Nyhetsmorgon och upptäcker att programledaren Bosse Lindwall är så in i helvete lik Sam Merlotte från ”True Blood”. Ser ni? är det inte otroligt?

Tänk om Bosse Lindwall också är en ”shifter”, tänk om han understundom uppträder som en hund.

Någon hörde av sig och sa att det kan ha att göra med att jag har för många mail sparade i min box. Jag kollar upp detta och märker att jag faktiskt har många mail. Kan detta ha något med saken att göra?