Så här skriver en kvinna som vi kan kalla Maria:

”Läste intervjun med ”Sophie 29 år” och det var som om ni intervjuat mig. Kände igen mig i nästan allt! Jag o min sambo har varit ett stadigt par i flera år och vi har ett barn på 2 år. Första tiden hade vi massor av sex och han fick mig att känna något jag sedan länge aldrig känt, en riktig lust! Men med åren blev jag som vanligt igen, asexuell typ. Jag älskar honom verkligen men jag vill inte ha sex. Jag tycker det är jobbigt, kladdigt och rätt så tråkigt. Precis som Sophie sa känner jag med, ”nu är det över och nu klarar han sig ett tag till”. Ett osynligt måste hänger ständigt i luften och när vi väl har samlag blir luften fri igen och jag kan andas. När vi har sex är jag nästa alltid upphetsad och jag gillar känslan efteråt men vägen dit är tuff. 9av10 gånger vill jag bara sova istället, eller byta bajsblöja…vad som helst förutom sex! Jag vet att jag vill leva med honom, tanken att det inte skulle vara så gör mig livrädd men på grund av min olust när det kommer till sex gör att jag tänker att det kanske beror på bristen av kärlek? Men samtidigt så vet jag att det inte är så!! Jag vill bara inte ha sex. Punkt. Jag prioriterar annat i ett förhållande, humor, att man kan prata med varandra, pussas, kramas, skratta osv! Inte snopp och mus. Att jag ska behöva tveka på min kärlek till honom bara för att samhället på något vänster säger att i ett lyckligt förhållande har man ett blomstrande sexliv gör mig både arg och ledsen. Varför är det såhär? Om man inte har någon LUST då? Vad gör man då? Jag vill ju inte ens onanera! Husfridsknull.nu eller? Aldrig. En gång i månaden är det just nu, och vi har testat alla möjliga metoder för att se om lusten vill komma till mig men det har gått sådär. Vi har en fantastisk kommunikation så det är inte det men hur länge köper han en gång i månaden? Oro igen, ett steg närmre husfridsknull. Jag tycker det är bra att ni gör denna undersökning för jag tror, eller nae, jag vet att det finns fler där ute som bär på denna ångest, känslan av att inte räcka till, inte duga..att inte känna det som man tydligen ska göra.

Johanna skriver så här:

”Oj, vad jag känner igen mig i det som Sofie skriver… Det är precis samma för mig!
Tyvärr kommer ju känslan aldrig att bli bra när vi liksom ställer upp… Mitt förhållande har nu oxå tagit slut och till stor del beror det på avsaknad av sexliv. Min dåvarande sambo hade ju ett behov även om inte jag hade det. Det blir ju inte bra om man känner att, ok nu har det gått lång tid sen sist, nu måste vi nog annars blir han sur. Och på nåt konstigt sätt blev jag med det men det berodde nog på dåligt samvete. Det va inte så att det inte va bra när vi väl låg med varandra för det va det. Fick bara som panik av själva tanken av att ligga…
Nu är jag singel och ligger som aldrig förr (hur konstigt är inte det… Kanske inte så mycket som det låter men oftare nu än som sambo…) Nu finns det ingen som helst press eller krav. Nu gör jag det för min egen skull och inte för att jag måste för hans skull.
Jag är ganska pratig av mig så jag pratar rätt öppet med mina vänner om problem, och får rätt mycket ärlighet tillbaka. Jag vet att det här är vanligt även bland mina vänner…”

Men så finns det även de som har det tvärtom. Här är en kvinna vi kan kalla Jannas berättelse: