När jag slutade nian för många år sedan var det kutym att man sista veckan kastade vattenballonger på varandra för att ”fira”. Det var ett jädra liv på lärarna om det där.
– De som kastar vattenballonger får sänkta betyg, skrek galna geografilärare Ragnar utmed korridorerna.
De där hoten tog inte så hårt, så vi fortsatte vår lek. Vi kom hem som våta katter på eftermiddagarna, men vi hade fruktansvärt kul.

En dag efter matten fyllde jag på ett par riktigt feta vattenballonger, ställde mig på mitt favoritställe över en trappa och väntade på att min värsta antagonist, Optikern, skulle uppenbara sig. Spänningen var olidlig. Vattenballongerna låg som små fina silikonbröst i händerna på mig, redo att avfyras. Sen hände allt fort. Optikern skymtade längst ner i trappan och adrenalinet hade precis börjat pumpa när jag kände en stadig näve grabba tag om min axel.
– Och vad i helvete håller du på med, ge mig ballongerna!!! vrålade Ragnar och tryckte upp mig mot en vägg.

Jag har aldrig varit särskilt modig och lämnade snabbt över ballongerna samtidigt som jag kämpade för att inte göra i byxan. Ragnar drog in mig i lärarrummet där jag sedan fick stå till svars för alla kastade vattenballonger under hela terminen. Kruxet var att jag bara hade kastat en bråkdel av de där ballongerna. Men just då var det jag som togs på bar gärning. Jag fick bli syndabock. Och ingen jäkel hade lust att ta min plats.

Jag kan tänka mig att ägarna av klubb Krukan känner likadant som jag gjorde. De får nu stå till svars för alla pokerklubbar där ute. Ingen jäkel vill ta deras plats. Skillnaden är att Krukan har betydligt äldre vänner än mina 15-åriga finniga polare. Den här gången kan man vänta sig mer.

Ola frågade sig i ett tidigare inlägg varför inte Pokerförbundet har uttalat sig i frågan. Det gör jag med. Ännu konstigare är kanske varför inte Unibet har gjort det? Nu är det dags att ställa upp för sina vattenballongkastande kompisar. Vi delar ju trots allt samma mål och intresse.

Jag tror inte att någon pokerintresserad har missat att polisen stormade in på Klubb Krukan i helgen. Jag var inte där, så jag kan inte uttala mig kring hur det hela gått till eller upplevts, men jag kan ge mina egna tankar kring livepokern i Sverige. Jag misstänker att mina bloggkollegor inte håller med mig helt och hållet.

Först och främst: Det finns fyra Casino Cosmopol i Sverige. Cosmopol duger utmärkt om man vill spela tävlingar med dålig struktur och råkar bo i någon av kasinostäderna Malmö, Göteborg, Stockholm eller Sundsvall. Men bor man exempelvis på Gotland så är det knepigare – då får man gå till en av de hemska pokerklubbarna, även om man jobbar på Svenska Spel.

Grebbestadsdomen har misstolkats att det är fritt fram att arrangera pokertävlingar. Det är fel – domen säger att pokertävlingar inte bryter mot Dobblerilagen, men senare domar visar att de fortfarande bryter mot (den mildare) Lotterilagen.

Drömmen vore om tävlingspoker kunde klassas som (skattepliktigt) skicklighetsspel, medan cashgame fortfarande vore turspel. Tävlingsspelare skulle då kunna åka världen runt, skatta för sina vinster men också kunna dra av för sina utgifter, medan cashgame på Internet fortfarande skulle vara skattefritt.

Men vi lever inte i en drömvärld!  Spelmonopolet är alldeles för viktigt för statskassan för att Pokersverige ska ha en chans i denna kamp. Visst finns det klubbar som drivs av eldsjälar, med helt ideellt arbete, där det inte serveras alkohol och det inte förekommer cashgame utan bara spelas en 200-kronors freezeouttävling på fredagen. Men de är inte många i vårt land, efter tävlingen blir det ”alltid” cashgame och en och annan bira säljs för att täcka lokalhyran och då bryter vi hux flux mot ett antal lagar.

Lösningen är att göra som vi alltid gjort: Gå under jorden! Det fungerade utmärkt för 15 år sedan trots betydligt mindre pokerscen, och det fungerar nu. Ha ingen skylt på väggen utanför lokalen, publicera inte tävlingsschemat på Internet, sparka ut medlemmar som bloggar om vinster och förluster, sköt det snyggt med grannar och er svartklubb kommer inte få besök av polisen.  

Som avslutning är jag förvånad att Svenska Pokerförbundet ännu inte gjort något uttalande i frågan.

Nästa vecka spelas SM på Casino Cosmopol i Stockholm. I höst spelas SM på Malta. Underligt? Inte speciellt, men en smula löjeväckande. Att vi har två nationella mästerskap är en konsekvens av den svenska lagstiftningen. Svenska pokerförbundet har under några år arrangerat SM i Tallinn då man inte får arrangera detta på svensk mark. Dessutom har man ärvt traditionen att arrangera SM av de gamla profilerna från förr, som gjorde detta i helt privat regi, både utomlands (bl a i Dubrovnik och på Kanarieöarna) och på svenska pokerklubbar. I  I år har man valt att lägga det på Malta istället.

Statliga kasinoverksamheten Cosmopol vill så klart också ha ett svenskt mästerskap, och eftersom man har monopol på att arrangera liveturneringar i landet är det bara att köra igång. Det här upprör många som tycker att det är ett slag i ansiktet på spelarkollektivet. Mästerskapet ska ägas av spelarna själva menar man. En del gör jämförelser med andra spel och sporter där förbunden driver och äger sina mästerskap. Visst, jag köper det argumentet. Samtidigt finns det vissa faktorer i poker som gör att dessa jämförelser direkt blir rätt så haltande. För det första äger inte internationella pokerförbundet rättigheterna till VM, det gör ett privat vinstdrivande företag (Harrahs). För det andra handlar poker för en mycket stor del (högre än i merparten av andra spel och sporter) om pengarna primärt. Äran och titlarna är mycket sekundära. Detta segment vill jag också påstå växer.Å andra sidan är detta inget argument för att spelarkollektivet INTE skulle äga namnet SM.

Här uppkommer nu splittringen. Gruppen som propagerar för att det bara finns ett SM och det spelas inte på Cosmopol vill – något förenklat och generaliserande – att det ska arbetas för att få en laglig livepoker i Sverige, och många vill också bojkotta Casinots mästerskap.

Den andra gruppen, företrädesvis yngre med en hög andel nätproffs, ser bägge dessa SM som turneringar i mängden. Det intressanta är inköp, värde, motstånd med mera. Faktorer som man bedömer de flesta turningeringar man spelar utifrån. För dem är det oväsentligt vilka som arrangerar och om man kallar sig svensk mästare. En turnerings prestige avgörs alltid av de hårda, mätbara värdena. Jag förenklar och generaliserar fortfarande.

Det finns en aspekt till som gör att denna grupp av spelare inte gärna grötar i detta problem. Idag är pokervinster inom EU skattefria, och det är alltså den här yrkesgruppens försörjning. Detta beror på att poker faller under lotteri-lagstiftningen. Börjar man nu peta i juridiken kring livepoker, och ser över vad poker är och inte är, kanske man plötsligt kommer på att man ska börja titta på skattesituationen för spelet. För en person som idag helt lagligt slipper skatta för sina inkomster är det ett billigt pris att tvingas hålla sig till kasinot om man vill spela laglig poker live i Sverige.

Vad jag tycker?

Jag tycker inte att Cosmopol har något behov av att kalla sitt mästerskap för SM. Svenska Pokerförbundet skulle kunna bli en organisation vars enda uppgift vore att arrangera svenska mästerskapet, och i förlängning av detta också organisera klubbarna kring detta. Ola Brandborn har skrivit många kloka tankar kring detta tidigare. Nu har man dock ett SM, och så länge förbundet inte kan arrangera sitt mästerskap på hemmaplan har jag full förståelse för att Cosmopol gör det.

Dessutom vill jag ha en legalisering av livepokern i Sverige, så att jag kan gå ned på min lokala klubb och helt lagligt bränna några hundralappar på poker. Samtidigt är det lätt för mig att säga, som sitter och harvar på nivåer där inköpen knappt räcker till en big blind på de nivåer många av våra svenska heltidsspelare grindar. Om mitt uppehälle vore beroende av spelet skulle jag också väga in skatteaspekten på ett helt annat sätt.

Jag tycker ändå inte, och här har jag svängt på bara ett år, att det finns någon poäng i att bojkotta Casino Cosmopol och deras mästerskap. Mest på grund av att det inte finns ett enhetligt stöd i spelarkollektivet för detta. Det finns ett brett intresse för svenska pokerspelare av att spela SM på bägge ställena, och så länge det ser ut på det sättet är det en verklighet vi får förhålla oss till. Jag respekterar dem som väljer bort kasinots mästerskap, men jag deltar inte i den kampen. Jag tror, som jag skrivit tidigare, inte på den typen av manifestationer.

Kampen om legaliseringen ska tas med lagstiftarna och tolkarna av lagen.

Jag tänkte helt fräckt slänga in ett av mina gamla blogginlägg från min ”privata” blogg. En del av er har redan läst det men jag antar att de flesta inte har det. Jag slänger in det för att mixa upp lite och för att ge en liten sneak peek på hur och vad jag skriver.
Senare i veckan kommer jag att adressera tillslaget på Krukan, lagstiftningen och framtiden. Anledningen till att jag väntar är att jag är ”bunden” att skriva för en annan sajt om just det ämnet i slutet av veckan.

Jag kom på idag att jag ju faktiskt är lite gammal i gamet vid det här laget. Jag har spelat poker  i många länder och jag vågar påstå att jag har sett fler klubbar än någon annan i Pokersverige. När jag började i branschen bodde jag i London och där fanns ett antal välskötta klubbar. Den mest kända är väl Gutshot. En bra klubb med väldigt varierande nivåer på inköpen – allt från £20 till £1000 varje vecka.
Hur som helst, nu glider jag iväg för mycket. Jag tänkte i egenskap av blivande gammal räv dra lite anekdoter i den här bloggen och som av en händelse kommer den här från London.

I konkurrens med Gutshot öppnades klubben Loose Cannon, passande nog på Cannon Street. Eller så var det mer troligt tvärtom. Att namnet passade gatan och inte tvärtom alltså. Skitsamma, ska inte snöa in på namnet nu. Loose Cannon låg i en mycket trevlig källarlokal med stora stenvalv som främsta attribut. Jag minns även att borden var väldigt speciella. Normalstora men vilande på riktigt bastanta träanordningar.
På Loose Cannon jobbade en fransman som dealer. Han paratade med typisk fransk brytning, mer eller mindre som hämtat från ’Allo ’allo ’emliga armén. Som alla fransmän ansåg han att franska var världsspråket och utgick helt enkelt från att alla andra kunde franska. Jag kan ingen franska förutom standardfrasena som ”Je suis un petit fromage” och annat dravel. Jag fick lära mig tyska i skolan.

Aaanyway, denna dealer körde med sina franska uttryck och sin accent till det yttersta. ”Öh, exkjys me, dis män häs cööölled yör bet monsiööör” osv osv.
Jag började bli lite av en stammis på klubben och jag lovade vår franske vän att lära mig lite franska till nästa gång jag besökte klubben. Nästa gång jag dök upp blev det till en större turnering som jag tidigare hade kvalat till. Jag åkte ut rätt fort med en kåk mot en högre kåk. Givetvis hade jag heller inte lärt mig någon ytterligare franska än ”Je suis un petit fromage”.
Tiltad sätter jag mig vid cashgamet och börjar slaska. Fransmannen dealar som vanligt. ”Monsiör Jöns. Yö lörned äny fränch?” undrade han. ”Actually I did” svarade jag, fortfarande tiltad och helt ointresserad av konversation med en dryg fransman. ”Tres bien, tell me, whöt did yö lörn?”
Jag sträcker då upp bägge händerna i luften och skriker med darrande röst ”I surrendöööör!” Fransmannen blir helt jävla tokig och börjar svära som en galning på franska (vissa svordomar förstår jag). Jag sitter och flinar åt min egen putslustighet och resten av spelarna vid bordet ligger mer eller mindre dubbelvikta på golvet när en vakt kommer gående och tar mig hårt i örat(!) och leder ut mig på gatan. Så var den kvällen slut.

Det är för övrigt enda gången jag blivit utkastad någonstans ifrån. Jag har heller inte besökt Loose Cannon sedan dess men nästa gång jag är i London ska jag se om jag hittar min franske vän.

Det är 18 dagar sen Micke Norinder gjorde det. Peter Eichardt har inte fått tummen ur på 1,5 månad. Inte ens storheter som Johan Kretz lyckas lika bra som förr. Nej, vi snackar inte sex. Det handlar om att uppdatera sina bloggar.

Många pokerbloggare i dag är på tok för dåliga med att uppdatera. För en pokeridiot som jag själv ,som suger in alla pokerrelaterade texter som en tvättsvamp, är det en ren pina. Ibland kan jag gå in på samma blogg tre, fyra gånger om dagen, trots att den inte är uppdaterat på en månad. ”Snart måste det ju ske något, och jag måste vara sjuk, sjuk sjuk” tänker jag varje gång.

Detta världsliga problem ska vi nu råda bot på med denna blogg. Eftersom vi är fyra stycken som delar ansvaret så kan vi lova att det kommer ske minst en uppdatering om dagen. Nu ska det bli ordning på torpet.

I fredags kväll utsattes pokerklubben Krukan på söder i Stockholm för ett tillslag av Lotteriinspektionen, åklagarmyndighet och polis. Jag tycker att det är beklagligt men rätt väntat att det skulle ske förr eller senare. Krukan har kört en väldigt öppen approach med skylt på gatan och en utåtriktad marknadsföring.

Nu är det – med rätta – liv i luckan på de svenska pokerspelarna. Många är heligt förbannade, och tar ut sin ilska på lotteriinspektionen, på åklagarmyndigheten, på polisen, på Svenska Spel, på Casino Cosmopol. I stort sett på allt som kan förknippas med det statliga monopolet. Här tycker jag det falerar en smula. Alla dessa är konsekvenser av den lagstiftning vi har i Sverige, och agerar därefter. I min värld ska allt krut läggas på beslutsfattarna, inte på upprätthållarna av lagen.

Är det så att det inte går att samlas och spela poker som lagen ser ut och tolkas idag måste det rimligtvis göras något åt det, och då krävs det opinion. Det krävs att vi hörs och syns. Jag instämmer inte i hela programförklaringen kring de namnunderskrifter som just nu samlas in (mycket på grund av att jag tycker det är onödigt att kanalisera energin mot polis och lotteriinspektion), men jag har skrivit på listan därför att jag tycker att det är en bra sak som är värd att kämpa för, och jag tror att vi måste göra det tillsammans. The more, the merrier.Att några tusen anonyma pokerspelare har en åsikt kommer dock inte att hjälpa om ingen för vår talan.

Vi behöver kändisar.

Isildur1, William Thorson och Chris Björin i all ära, men det är ingen utanför pokervärlden som känner till dem. Det är ingen som vet att det är vanliga människor som råkat ha en hobby de kan livnära sig på, och som de brinner för. I den här frågan har vi ingen större nytta av de ”riktiga” proffsen. Inte heller av ”kringtjänstproffs” som vi som skriver denna blogg är (Simon undantagen).

Vi behöver kända profiler som Dregen, Magdalena In De Betou, Tess Merkel, Anders S Nilsson med flera, som kan ställa sig framför en kamera eller en journalist och säga ”Varför kriminaliserar ni vår verksamhet?” ”Varför vill ni att vi ska känna oss som om vi håller på med något fult?”

Människor som är kända för helt andra saker än för att de spelar kort, men som ändå spelar. Människor som visar att poker kort och gott är ett kortspel, och inget brott. En hobby och ett fritidsintresse som vi vanliga människor älskar och brinner för. Vi som är småbarnsfarsor, pensionssparare, lärare, svetsare, ekonomer, montörer, mellanchefer, säljare eller knattelagstränare.

Vi är inte Guds bästa barn, men vi är inte sämre än något annat tvärsnitt av samhället.

Jag ser fram emot min Italienresa så sjukt mycket! Om en vecka lämnar planet Arlanda sent på kvällen och jag åker till Milano för att först sova över en natt på flygplatshotellet. Sedan tänkte jag hyra en bil och köra upp till Casino di Camponie som ligger strax utanför Lugano. Det ska tydligen vara en spektakulär bilresa. Jag hoppas jag kan ta lite fina foton. Campione är en Italiensk enklav som ligger i Schweiz…. vet i sjutton vad det betyder egentligen, måste Googla lite.

Jag älskar att resa, och är så tacksam för pokern som tagit mig runt världens alla hörn. Las Vegas och Australien, Singapore och hela Europa har jag fått sett. Jag är priviligerad i den bemärkelsen.

Till Las Vegas åker jag den 13 juni, och stannar till den 1 juli. Det är också en resa jag ser väldigt mycket fram emot. Las Vegas är så lustigt, varje år så säger jag ”aldrig mer” när jag kommer hem, plinget från de enarmade banditerna och den långa resan står en upp i halsen. Men framåt januari börjar det krypa i kroppen – finns det några bra resor (nej det finns det inte), finns det några bra tävlingar (ja det finns det alltid)…. I februari börjar man kolla om det går några bra kvaltävlingar till Poker-VM, och man kollar vilka kompisar som ska åka i sommar. Resan bokas i april, och i juni sitter man i sandlådan igen!

I år skall jag ha hälften semester och hälften jobb, och det är ett väldigt skönt jobb – jag ska ta hand om cirka 10 kvalspelare och inbjudna personer från Paf och visa dessa staden. Hur svårt kan det vara – ”här ligger ”Strippen”, berg-och-dalbanan på hotellet New York är underbar och i morgon dricker vi öl i Downtown”. Jag älskar mitt jobb! 

Efter semestern ska jag ta en veckas semester, jag har bokat en stuga i Skåne på semesterbokning.com. Är 40-årskrisen i antågande? Har jag blivit gammal och grå? Naturliv och fiske, håller jag på att bli galen?

De svenskar som är lagom-intresserade av poker och inte gräver djupare än mainstreammedia får en extrem bias i bilden av pokervärldens stjärnor. Sitter jag och pratar poker med mina vänner och de ska räkna upp vilka de tycker är Sveriges bästa pokerspelare räknar de upp spelare som hade sin storhetstid för ett par år sedan (Chris Björin undantagen), och framför allt listar de livepokerspelare. De listar helt enkelt de som de med pengarna vill att de ska lista, de som syns i medierna. Några av dem för att de visat resultat (Björin, Storåkers, Christer Johansson och några till), och andra för att de är sponsrade.för att de syns och ska synas.

Att lista de bästa pokerspelarna låter sig inte alls göras, och egentligen inte heller de bästa turnerings-spelarna. Idag är det i praktiken så att variansen slår mer än edgen mellan spelarna. De som spelar mest vinner mest. Givet att edgen är tillräckligt liten då. De som spelar nätpoker lever under den här lagen, och att få volym i spelet är kärnan till inkomsten. Den här filosofin tar de nu med sig till livepokern.

Idag spelas finalbordet på säsongspremiären av WPT, World Poker Tour, i Paris. Av de åtta spelarna vid finalbordet är två svenskar. Den senaste säsongen har vi sett många ”nya” svenska spelare komma fram och gå djupt i stora turneringar. Kristoffer ”Sumpas” Thorsson vann Master Classics of Poker i Amsterdam, Anton Wigg vann EPT-turneringen i Köpenhamn, Jakob Carlsson slutade som runnerup i EPT San Remo, och nu Per Linde och Jimmy Östensson på WPT Paris. Är det så att den äldre generationen är på väg att åsidosättas av den yngre, eller är det helt enkelt ett utslag av variansen?

När jag började intressera mig för poker på allvar hette stjärnorna Johan Storåkers och Micke Westerlund. Det var de som exponerades mest i pokermedierna. De hade också resultat att backa det med (det var emellertid bara Johan Storåkers som visade att han höll över tid), men i princip varenda svensk som hittade någon form av placering i en större turnering var en världsstjärna på den här tiden, och mer därtill. Självklart, då det var rätt få svenskar som spelade turneringarna, och om det dök upp en spelare på ett finalbord var det något stort. Det var till och med så att man lyfte fram de flesta av våra landsmän som ens spelade de stora turneringarna. De var inte fler än att det låg något exotiskt över dessa handelsresande i poker. Idag, post-pokerboomen, finns det mängder av svenskar som spelar de stora turneringarna.På en turnering med 1 000 deltagare i Europa kan upp till 100 stycken vara svenskar. Det blir omöjligt för oss att fokusera på allihop. Istället sätter vi strålkastarna på de som går djupt. Idag räcker det inte med ett finalbord på en större turnering för att du ska sticka ut. Idag är det bara vinnarna och möjligen de som de slutar som tvåa som folk minns.

Åter till våra ynglingar jag inledde texten med. Det här är extremt duktiga turneringsspelare som skolat sig själva och varandra med interna diskussioner och framför allt hundratusentals händer online. När de nu tar steget över till livepokern spelar de inte en eller två turneringar, utan åker runt och spelar de flesta de kan hitta. Variansen i poker är enorm, och edgen är liten.

En stor andel av startfältet i en större, internationell turnering har förutsättningar att vinna. Spelar du mycket kommer du vinna mer (även om inte andelen vinster skulle öka gör självklart mängden det om mängden spelade ökar och andelen blir konstant. Sen kan vi möjligen lägga till att andelen kan öka på grund av rutin och färdighet också utifrån övningen).

De som nu dykt upp i resultatlistorna på sistone är killar som spelat väldigt många turneringar under samma tid. De spelar helt enkelt generellt mer än ”den äldre generationen” gör idag, med några undantag. Det är ingen slump att Christer Björin är vår mest meriterade spelare; förutom att han är fruktansvärt duktig på poker spelar han säkerligen flest stora liveturneringar av alla svenska spelare.

Det var Jimmy Östensson som gjorde mig uppmärksam på detta när jag intervjuade honom på Poker.se.

”Jag upplever att det har varit lite halvglest bland de som varit med mycket förut, det är väl bara Christer Björin och ett par till som spelar riktigt mycket.”, sa Jimmy då.

Jimmy, Per Linde, Anton Wigg, Jakob Carlsson och Kristoffer ”Sumpas” Thorsson har säkerligen framtiden för sig, men det finns ett antal spelare till på samma nivå som har lika goda förutsättningar att vinna mycket och stort. Fortsätter den här gruppen av svenska spelare att spela samma volym kan vi räkna med att de svenska resultaten kommer att fortsätta rulla in. Frågan är inte Om utan När.

Översta nyheten på Pokermagazine.se: Durrr lånar pengar av Gus.
Tionde nyheten på samma sida, fyra dagar tidigare: Gus backar stort.  

Nyheter på Poker.se:
Torsdag: South vinner och Ziigmund vinner.
Onsdag: Gus fortsätter vinna.

Aftonbladet då:  javisst, en artikel om att Durrr förlorade fem millar på en vecka.

Är det bara jag som tycker att dessa resultatartiklar är totalt ointressanta? Jag antar att det finns en läsekrets, annars skulle de inte skrivas. Men jag skulle hellre vilja se exempelvis resultatartiklar om vilka svenskar som vann platser till Poker-VM i sommar under helgens gång – det är något man kan relatera till och med lite tur så kan man kanske hitta någon man känner i resultatlistorna. Dessutom bygger det upp stämningen inför sommaren.

Vad tycker ni?

Äldst bland oss fyra är alltså jag, Ola Brandborn. Äldst men knappast klokast (det är Erik som varit med i ”Vem vet mest” och ”Jeopardy” på tv). Jag jobbar som online-poker manager på Åländska spelbolaget Paf, och sitter just nu på Vikinglinebåten hem från ett möte på huvudkontoret.

En längre beskrivning över mig själv kommer senare, just nu är jag glad om jag får iväg någonting alls till Aftonbladet. Internet ombord på båtarna är inte direkt bra, om man uttrycker sig diplomatiskt. Batteriet till datorn börjar också ta slut. Att tanka upp en bild är att glömma. Men det kommer så småningom.

Jag är en utpräglad livespelare, som precis som Jens spelar satelliter till stora livetävlingar på nätet. Närmast på schemat är en tur till en tävling som heter EMOP och går i Italien den 27-30 maj. Inplanerat är också en längre vistelse i Las Vegas i sommar, då jag dels ska jobba med att ta hand om Pafs kvalspelare och se till att våra spelare mår bra och har det trevligt i Sin City, dels ska jag ta semester och spela lite tävlingar själv.

En annan tävling som är inbokat framöver är Svenska Mästerskapen som spelas på Malta i år. Jag har lite prestige att försvara i den tävlingsserien, har vunnit tre SM tidigare (Texas år 2008, Omaha 1998 och Amerikana 2002). En deltävling i SM jag verkligen vill vinna är SM i mörkpoker, som är Europas äldsta turnering (Irländarna tror att Irish Open är Europas äldsta tävling, men Mörkpoker-SM är faktiskt ett år äldre)!