Vissa blir arga, andra ledsna. Jag blir bara helt tom, som ett stort svart hål. Tom.

Det gick rätt bra för mig i Event #42: No-Limit Hold’em 1500 dollar. Över 2500 spelare kom till start. Efter nio timmar var vi bara 600 kvar. Jag låg hyfsat med, lite över medel. Tidigare under dagen såg vi Phil Ivey ta emot sitt åttonde armband då han vann Event #37 3000 dollar H.O.R.S.E. Till och med jag började rysa när 2500 pers stod och höll sig för bröstet och lyssnade på den amerikanska nationalsången.

Så då, med 600 kvar, satt jag och drömde mig bort om att själv står där uppe på scen och lyssnar till ”Du gamla du fria”. Det var ju bara 600 kvar att slå.Och jag kände mig riktigt stabil. Då kom ödeshanden när jag plockade upp JJ på lilla blind. En av två som täckte mig vid bordet höjde från tidig position. Oftast trebetar jag i detta läge, men nu fick jag för mig att ta det slow med knektarna och synade bara. Floppen kommer underbara J 10 4 med två spader. För att få min motsåndare att tro att jag satt på ett drag betade jag ut direkt med min nöthand. Sekunderna senare hör jag ”all in!”. Blixtsyn så klart. Och min amerikanska internetkid-motståndare satt med 64 i spader. River var ännu en spader, och jag åkte ut med huvudet före. Hade legat med riktigt bra om den stått. Det är mycket om i poker. Om inte OM hade varit så…

Hur som helst, tomheten när man åker ur en större pokerturre är verkligen tom på riktigt. Jag blir helt urblåst. Det kan låta löjligt, men det är egentligen bara när jag förlorat någon nära eller haft kärleksbekymmer som jag känt samma maktlöshet. Det sitter dock bara i några timmar, som tur är.

Ikväll blir det inget cashgame, bluffar alltid bort allt när jag åkt ur turrar. Som tur är är vi i en stad där man faktiskt kan göra annat också…

Någon lyckades fotade mig när jag fortfarande var glad och kvar. 

En mästare tar emot sitt pris. Phil är i en klass för sig.