”Målet är inget, vägen är allt” skaldade Robert Broberg. Jag tycker jävligt illa om Brobergs så kallade kulturgärning sedan gammalt, och den här frasen gör det inte bättre för den sjuttioårige gubben när jag applicerar den på faktumet att de första 1,5 timmen av min Vegasresa ska tillbringas på Swebus.

”Vad har du att göra innan du åker?”, undrade min fru under kvällen. ”Tja….”, sa jag, ”jag ska väl ta och packa, fixa lite tvätt och disk, och sen ska jag väl knacka ihop en blogg eller två om att jag är på väg”

”Har du inte gjort det i en månad nu? Du gör ju inget annat än att tjata om den där resan”, säger frun lugnt och och byter kanal när det dyker upp något program om livet i slummen på Kunskapskanalen. Touché. Visst, jag har ältat att jag ska tillbringa två veckor i Vegas under WSOP main event. Men undertecknad är också en kille som tycker det är en händelse att resa till Kungsör. Jag har lite Aspergertendenser och behöver rutin och kontroll på min tillvaro. Nu TROR jag att jag har kontroll på de kommande två veckorna, men vis av erfarenhet är jag tämligen säker på att det kommer att ske en eller flera major fuckups i min planering. Nu blir det bara spännande att se var.