Vi kan skilja på människorna i de som är uppvisningsbara och de som inte är det.

Om några veckor ska jag ta mig mig min familj och åka till LEGO-land några dagar.  Stänga av omvärlden för en stund, koppla bort cyberspace och bara ägna mig åt de tre människor som står mig närmast. För mina barn måste LEGO-land vara en fantastisk plats, en låtsasvärld som  är konstruerad för underhållningen. Kulisser.
Las Vegas är också på många sätt en fantastisk stad. Mycket av det jag sett är häpnadsväckande; utbudet inne på till exempel Caesars Palace är hisnade, byggena längs strippen saknar motstycke i sitt slag bland de platser jag sett av världen (vilket i och för sig inte är så jäkla mycket).  

Las Vegas är i mångt och mycket ett LEGO-land för vuxna. En jättelik temapark byggd kring spelindustrin, och framför allt kring en paradgata, precis som i Astrid Lindgrens värld eller Skara Sommarlands handelsdel. Fast i megalomaniskt format. Allt här är fokuserat på att hålla strippens fasad intakt och glänsande, men du behöver inte gå många meter bakom den fasaden för att se att det är kulisser. Hundra meter där bakom är det samma motorvägar, samma skit och samma smuts som du kan se i alla andra miljonstäders utkanter runt om i världen.  Uteliggarna finns här också. De är inte renare än några andra människor som sovit på gatan i månader. Snarare tvärtom skulle jag tippa, med tanke på att den här neonstaden faktiskt är uppsmackad i mitten av en öken.

Strippen är imponerande, ingen tvekan om den saken,  men ju mer jag ser av Las Vegas, ju mer får jag känslan av ett hem där man bara städat och renoverat vardagsrummet och låtit de andra rummen förfalla. Det ger en lite fadd smak i munnen. Speciellt då det känns som om det finns en massa människor i de där andra rummen som inte är speciellt representabla att visa upp, som är tillsagda att stanna där inne och hålla käften tills gästerna har gått.