Istället för att byta julklappar i släkten brukar vi köra ett julklappsspel. Alla köper en julklapp vardera för en förutbestämd summa. Dessa klappar läggs i mitten på ett bord. En tärning skickas runt och varje gång man slår en sexa får man ta en julklapp. Därefter sätter någon en äggklocka på ett hemligt antal minuter. Sedan fortsätter man slå tärningen och varje gång man slår en sexa får man ta en julklapp från någon annan. Så håller man på tills klockan ringer och då behåller man de klappar man råkar ha just då.

Det finns naturligtvis en massa varianter på detta. Man kan till exempel lägga alla klappar i en säck och låta alla dra en och så vidare. Jag har sett det flesta sätten på firmafester och dylika tillställningar.

Det jag skulle komma till är att många i sådana här sammanhang köper skraplotter eller andra ”chanser till vinst”. Inget fel med det, det är ju en upplevelse även om det är en nitlott man får. Lite spänning i vardagen helt enkelt. Jag har dock noterat att det inte verkar som att givaren vill att mottagaren ska vinna. Igår fick en släkting just skraplotter i det här spelet. Personen som hade köpt dem sade lite skämtsamt att ”då får vi hoppas att det inte är vinst på dem, haha”. Menade hon det?

På en julfest på ett restaurangjobb jag hade för 10 år sedan var det många som fick skraplotter. Inte mindre än två personer skrapade fram 10 000 kr. Det blev ett jäkla rabalder och folk försökte desperat få reda på vem som hade köpt lotterna. Det var omöjligt då säkert tio andra hade köpt identiska lotter. Men varför? Vill man peka finger åt den som köpte lotterna? Tycker man att den som vunnit ska dela med sig av vinsten? Vad är grejen?

Om jag ger någon en vinstchans någonstans så vill jag såklart att den personen ska vinna, gärna så mycket som möjligt. Varför inte? Jag har ju köpt lotten till den personen och hade förmodligen inte köpt den själv annars. Så hitta klonken!

Vad tycker ni? Vill man ge bort vinstlotter?