Igår var det julbord med jobbet. Vi är inte så många på kontoret i Stockholm så det blev en mindre tillställning. Vi har dock nyanställt ett par personer under hösten och båda två undrade vad jag egentligen jobbar med. ”Vi träffade dig första dagen men sen var du borta i två veckor” sade de. Jag började förklara vad det är jag faktiskt gör och varför de inte ser mig så ofta.

Prio ett är att ta hand om så kallade VIP-spelare. Det är alltså synnerligen goda kunder som behöver extra uppmärksamhet i den meningen att det kan behövas snabba klareringar vid större insättningar och uttag, hjälp med resor, inköp, hotell, bordsbokningar – ja you name it.
Detta löser man inte själv, det är trots allt ett fyrsiffrigt antal personer vi pratar om, så därför har jag också exempelvis vip-support till min hjälp när det kommer till rent administrativa sysslor.
Vi pratar nu om pokerspelare – inte casino eller sportsbookkunder. Det är i 8 fall av 10 unga killar som har lyckats väldigt bra med sitt spel och resterande är killar i min ålder som fortfarande livnär sig på pokern men tar det lite lugnare med resandet.

Vidare blir det alltså en hel del resande. Inte nödvändigtvis med just VIP-spelare utan även med ”vanliga” kvalspelare (som nu till helgen då det är Finnkampen). Jag räknade ut att jag i år har haft 120 resdagar till ca 10 länder. Visserligen var 10 av de dagarna (och besöken i två länder) privat semester men jag räknar de ändå. Ovanpå det har vi de dagar jag rest inrikes. Exempelvis reste vi runt i tre veckor under upptakten till PokerAllsvenskan i somras.

Det låter väl kul? Ja, så klart är det det men jag hade inte skrivit det här inlägget om jag inte också ville slå hål på myten lite grann. Överallt är det folk som undrar om jag inte har världens roligaste jobb. Vissa (som synts i kommentarsfältet) är galet missunsamma medan andra bara tycker att det är häftigt.
Jag ska inte sticka under stol med att det säkerligen är ett av världens roligaste jobb men samtidigt har det precis som alla andra jobb sina för- och nackdelar.

När man började i branschen för snart sju år sedan hoppade man på alla resor man kunde. Man ville liksom passa på eftersom både poker och resor är så förbannat kul. Efter ett tag blir resandet vardag. Särskilt när man som jag vid den tidpunkten bor utomlands och utöver resandet i jobbet även pendlar hem till Sverige.
Att resa, oavsett om det är i jobbet eller som semester, är ganska tärande. Man går och spänner sig, vill inte missa connection flights, måste vara i tid här och där, mår smådåligt av flygplansluften och så vidare. Mellan 5-10 nätter om året sover man på flygplatser. Man blir trött i kroppen helt enkelt.
Samtidigt måste man ha en förstående partner som kan täcka upp hemma. Jag har sett många kollegors förhållanden gå i kras på grund av att de oundvikligen är så pass frånvarande. Jag är rätt glad att jag till exempel inte har barn, det hade helt enkelt inte funkat att kombinera med jobbet.

På väg till…? Jag minns inte…

Jag satt och pratade om exakt det här med en kille på en klubb i en liten svensk stad. Efter en stund tittade han på mig och sade ”Vet du vad? Jag är jävligt glad att jag är svetsare. Jag har min lön, mitt hus och min familj. Pokerklubben har jag runt knuten och ett pokerbord är ett pokerbord oavsett om det står i den här hålan eller om det står i Las Vegas.” Och han har så rätt i det att jag nästan blir lite tårögd.
Jag kan avundas det livet ibland. En chans att bygga något eget. Men så är det med allt; för- och nackdelar.

Jag försöker absolut inte gnälla med det här inlägget. Inte heller glorifiera. Jag försöker bara visa att det inte alltid är så glassigt som det kanske ser ut.