Utanför Hallsberg ligger herrgården Västra Å. Det är ingen vanlig herrgård då det är en klubb för BDSM, en form av ”våldssex” som Närkes Allehanda väljer att kalla det.

Grannarna är vansinnigt upprörda.
– Man ser dem ibland ute i kläder som vanligt folk inte bär. Det är allt från långa läderrockar till uniformer och korsetter. Utan att överdriva kan man säga att de ger orten ett dåligt rykte, säger en granne.

Nu ska jag i och för sig tillstå att en del av kritiken verkar befogad då klubbens medlemmar har haft sex i skogen runt herrgården (ej klart om skogen tillhör fastigheten) och det kan man kanske tycka är lite olämpligt eftersom det verkar vara ett barntätt område.
Dock känns det rätt självklart att folk ska få göra vad de vill i sin egen herrgård. Med vem de vill. Så länge det är vuxna samtyckande individer.

Nu sprider sig moralpaniken, via Närkes Allehanda, ut till kringliggande småorter. Och vi känner igen mönstret, eller hur? Om något kan vara skadligt, exempelvis våldssex, eller poker för den delen, så verkar genomsnittssvensken helt enkelt utgå ifån att det är skadligt. I och med det så misstänkliggör man också alla utövare. Om inte för att vara skadade så för att skada andra. Ofta båda delar faktiskt.

Vad det här beror på är svårt att svara på. Förmodligen är det ren och skär okunskap i kombination med lite jantelag. Det betyder inte att de som klagar vill delta i BDSM-lekar eller för den delen pokerspel, men de önskar nog att de själva inte vore så tillknäppta. Eller i de fall då man gör utfall mot allt och alla som någonsin tjänat en krona på poker; att man själv hade modet att satsa på pokern. Eller så är man bara bitter för att möjligheten har sprungit en förbi för längesedan.

Men så är det med det mesta. Det som kan vara farligt är farligt i statens ögon och därmed i flera medborgares ögon. För det har vi fått lära oss i skolan.
Det värsta som skulle kunna hända är inte att vår granne blir spelmissbrukare, det är att han blir rik. Finns det något vi svenskar inte tål så är det andra människors framgång. Är någon framgångsrik i poker så är han spelmissbrukare. Jobbar någon framgångsrikt med en pokersajt så skapar han spelmissbrukare. (Detta är inte en replik till Olas senaste inlägg då jag håller med honom i det mesta när det gäller sak, surprise, surprise!)

Att kalla en vinkännare för alkoholist skulle man givetvis aldrig göra. Att påstå att någon som jobbar på systembolaget skapar alkoholister eller får sin lön från och därmed lever på alkoholister skulle man heller aldrig påstå. För det är ju staten som langar spriten. Och de kan man lita på. De har ju till och med kräkmedel i spriten så att vi inte ska kunna dricka för mycket av misstag. Systembolagets motsvarighet till spelgräns helt enkelt.
Nu råkar just det där med kräkmedlet vara en myt men det är intressant att den ens existerar. Vår tilltro till staten är så stark att vi tillåter oss själva att tro på att de stoppar kräkmedel i spriten för att rädda sina egna medborgare.

Jag vet inte vad som är mest kvävande – att enskilda individer har en så indoktrinerad världsbild eller att staten, som en överbeskyddande förälder, kramar oss så hårt att vi blir blåa i ansiktet.

Man kan ju undra vad invånarna runt herrgården Västra Å hade gjort om det fanns en pokerklubb inhyst i källaren. Förmodligen hade den initiala reaktionen blivit densamma; ”Det vet man ju vad som händer därinne”. Men sedan hade det nog lugnat ner sig när inget särskilt hade inträffat.

En stor skillnad hade dock funnits. Mot en BDSM-klubb ingriper inte polisen eftersom det inte är olagligt. En pokerklubb hade de stormat.