Ännu en reseberättelse från boomens relativt tidiga dagar. Jag hade blivit inbjuden att bevaka finalbordet på Aruba Poker Classics, oklart om det fortfarande var en del av WPT vid det här tillfället. Jag ångrar det lite nu men då var det en självklarhet att flyga runt halva jorden för två nätter på en ö utanför Venezuelas kust. Jag bodde redan i London vilket ju sparade mig minst en mellanlandning vilket kanske spelade in i beslutet. Jag har i alla fall inte varit så vansinnigt jetlaggad vare sig förr eller senare i livet.

Jag tyckte inte att det var så kul att ta av mig skorna i säkerhetskontrollen på Heathrow eftersom det var ett par riktigt gamla och slitna mockaskor jag bar. Mönstret undertill var helt bortslitet, iläggssulan i högerskon såg ut som en gammal disktrasa och endast hälften av den fanns kvar efter grava förslitningar. Det var helt enkelt ett par jävligt vidriga tygbitar jag hade fötterna i. Inte mycket att göra åt vid säkerhetskontroll 2 vid gaten. Av med skorna som säkerhetssnubben knappt ville ta i. Vid det här laget tycker jag att det är skitkul att kunna jävlas lite med dem med ett par stinkande roadkills till skor. Som vanligt sätter de en liten tygbit på en pinne som de drar i och över skorna och sedan stoppar in i en maskin som känner av spår av sprängämnen. Ungefär här går allting snett och jag sätter mitt morgontrötta flin i halsen. Maskinen börjar pipa högljutt och en lång pappersremsa printas ut. Jag blir lite orolig… Kan jag ha trampat i någon sprängämnesrest? Jag bodde ju ändå i London och där kryllar det av Mujahedin och förbannade IRA-anhängare.
De gör om testet med rynkade näsor. Återigen piper maskinen högt och de flesta i gaten ser nu ut som rådjur fångade i strålkastarljuset. De står helt stilla, ögonen uppspärrade och ett par av dem ser ut att darra lite lätt. Ett tredje test görs och ännu en gång piper det och nu har maskinen printat ut en hel del papper. ”Helvete” tänker jag. ”Nu blir jag gripen och det spelar fan ingen roll vad jag säger om deras manick påstår att jag är en skobombare….”
Alla i gaten ser om möjligt ännu mer förskräckta ut men jag försöker hålla god min. Dock märker jag att jag är högröd i ansiktet. Illa. Dessa människor skall jag sitta på ett flyg med i 6-7 timmar och de tror att jag är Muhammed Attas okände bästis från flygskolan.

Vid fjärde försöket släpper maskinen igenom den skumma kemiska blandning som utgör innanmätet av mina skor. Jag sätter mig i en hörna och kollar på BBC News tills jag bordar planet… Jag tittar inte på någon men känner hur blickarna från medpassagerarna bränner i min nacke.

Efter en lång flygtur över atlanten via Miami och ner mot ekvatorn landar jag till slut på ön. Den fuktiga och luften slår mig lika hårt som Las Vegas brännande ökensol. Kameralins, datorskärm, glasögon, ja allt immar igen på två sekunder. Tar man sig in i luftkonditionerade utrymmen blir resultatet att allting åter immar igen så fort man öppnar en dörr eller ett fönster.
Det första intrycket är som väntat långa vita sandstränder med palmer och azurblått vatten – som hämtat ur en resekatalog. Där någonstans tar dock det roliga slut. Ön i sig själv, dvs bakom stranden, är inte mycket att hänga i julgranen. Nu reste jag inte runt hela ön men det jag såg var sand och några skjul samt en klunga hus som bildade staden Oranjenstadt vars gator mestadels befolkades av berusade skollovsfirande ungdomar från Holland.

Eftersom min vistelse på ön bara skulle bli två dagar så struntade jag i att vila och kastade mig ner till poolen istället där jag träffade en skön snubbe och hans två ungar. Amerikaner är väldigt mycket mer otvungna än oss skandinaver och de pratar med vem som helst som råkar korsa deras väg. Just den här snubben råkade visa sig vara Annie Dukes pojkvän och kan väl enklast beskrivas som en hippieversion av… Bengan. För er som inte känner stockholmspokerprofilen Bengan så har han mörkt, lite krulligt hår och en imposant lekamen. Eller hade, Bengan har gått ner massor i vikt. Skitsamma, nu svävar jag iväg här.

Annie själv satt och spelade cashgame, något hennes snubbe verkade ge blanka tusan i när hon då och då tittade förbi för att rapportera statusen på hennes markerstapel. Han verkade överhuvudtaget vara ganska ointresserad av poker, det kändes mest som att han var där för att passa ungarna. Film var istället hans stora intresse och på kvällen hade han planerat in en stor filmquiz som han nu satt och filade på.
Att ligga i en solstol i fuktig hetta gör en dock ganska trött och den långa resan gjorde sitt till och jag valde därför att gå och lägga mig.

När jag vaknade var det redan kväll. En stor grillfest hade arrangerats vid poolområdet och allting var så karibiskt som det kan vara. Skaldjur serverades i drivor till tonerna av oljefatstrummor medan Phil Hellmuth gick runt och såg butter ut. En del svenskar var också på plats, bland andra Johan Storåkers som just då hade skrivit nytt sponsringskontrakt. Tror till och med att det finns en intervju med honom därifrån i någon gammal First Poker. Struntsamma, lätt att man svävar iväg när man försöker minnas.

Allteftersom kvällen gick blev stämningen allt livligare. Folk drack och var glada men visst sneglade en och annan utslagen spelare avundsjukt mot det maffiga finalbordet som var uppbyggt på stranden, komplett med strålkastarrigg och allt.
Plötsligt blir det ett jäkla oväsen i ena änden av poolområdet. Folk springer dit och så även jag med kameran i högsta hugg. I vad som ser ut att vara en vild brottningsmatch finner jag Dave ”Devilfish” Ulliott och Antonio Esfandiari. Det hela är mycket dramatiskt och matchen ser jämn ut. Till slut dyker det upp två okända herrar som genast hjälper Devilfish. Med tre man mot sig har den yngre Esfandiari ingen chans, han kastas hjälplös ned i poolen.

Efter ett ofrivilligt dopp i poolen…

Åskådarna är tysta. Vad hände just? Esfandiari kommer upp ur vattnet och skäller på Devilfish från poolkanten. ”Fusk!” tyckte han. Det går snart upp för oss att det hela gällde ett vad på tusen dollar om vem som kunde få i den andre i poolen. Devilfish hävdar att de inte fastställt att det var man mot man som gällde. Esfandiari fortsätter att spotta och fräsa.
Någon knackar mig på axeln. Det är killen med movie quizzet som jag träffade vid poolen tidigare på dagen. Det är tydligen dags.

Forts följer.

jens.jadback@nordicbet.com