”Bengan”, dvs Annie Dukes snubbe, tog med mig till baren och visade upp en bibba utskrivna papper. Det var det legendariska film quizzet, men han påstod att han hade lärt sig allting utantill. Efter att snabbt ha sänkt en bägare begav vi oss mot hotellets huvudentré och hoppade in i en väntande limo. Där satt redan Annie Duke, Phil Hellmuth, Devilfish, Antonio Esfandiari och ett par till som jag inte kände igen. Annie tjatade om ett uteställe som hette ”Carlos’n’Charlies” och att döma av Phil Hellmuths muttrande så verkade det mer eller mindre vara det enda utestället som fanns på ön.

”Bengan” struntade dock i vilket, hans stora stund var kommen. Han sket i pokerhänder och prispengar, nu skulle han köra sitt quiz i bilen på väg ut på stan. Han hade planerat det i flera dagar och varenda gång jag hade sprungit på honom hade han på ett eller annat sätt styrt in samtalet på sin frågesport.

Jag verkade vara den enda som brydde sig medan ”Bengan” försökte bygga upp stämning genom att utförligt beskriva blandningen av frågor som både lätta och svåra, snabbsvar och flervalsalternativ. Han satt längst bak och väntade med första frågan tills han hade samtliga passagerares odelade uppmärksamhet. Phil Hellmuth kunde inte låta bli att himla med ögonen medan Esfandiari verkade ha fångats i entusiasmen och såg ut att spänt vänta på frågan. Annie tittade ut genom fönstret med avstängda öron, hon hade säkert hört frågorna tusen gånger redan.

(Ni som läsare får vara lite interaktiva här och svara i kommentarsfältet om ni är sugna på att tävla.) ”Bengan” började. ”Den här frågan är lätt” sade han.

– Ur vilken film är repliken ”Charlie don’t surf” hämtad? Bonuspoäng om man också kan namnet på skådespelaren som yttrade orden.

Den frågan klippte jag omedelbart. Kanske för att jag var den ende som var klockrent fokuserad på tävlingen.

Tävlingen fortsatte med en flervalsfråga:
– Vilket år hade filmen E.T premiär?
1. 1981
X. 1982
2. 1983

– Vem spelar Rosewood i Snuten i Hollywood-filmerna?

”Bengans” quiz innehöll givetvis många fler frågor och utan att skryta tog jag de flesta. Mest kanske för att jag var den enda som hade någorlunda intresse av att vara med. Phil Hellmuth klarade inte en enda.

Vi kom till slut fram till Carlos’n’Charlies efter vad jag misstänker var några omvägar. Utelivet var förvånansvärt bra på ön, även om bargatan påminde om vilken bargata som helst vid medelhavet. Intrycket förstärktes av att de evigt närvarande ungdomarna från Holland vid den här tiden på kvällen i än högre grad befolkade barerna.

Väl inne på stället ställde Devilfish sin vana trogen till med show direkt. Han fick snart hela dansgolvets uppmärksamhet och en ring bildades runt honom där han i mitten visade upp sina discoskills.

En bit in på kvällen var det återigen dags för frågesport, denna gång arrangerad av discjockeyn. Deltagarna var Holländska damer som stod i rad på scenen. Som skandinav kan man ju snappa lite holländska och förstå på ett ungefär vad en holländsk snubbe på en scen gastar om. Som amerikan fattar man inte ett smack. Devilfish trodde att det hela var en wet t-shirt contest och var snabbt uppe på scenen. Damerna såg lite skrämda ut och DJ’n kunde inte riktigt tackla situationen då Devilfish inte gav sig till känna som amerikan utan mest försökte dansa med tjejerna. Hans fan club från dansgolvet buade givetvis högljutt medan två vakter bar ner honom från scenen.

Devilfish fortsatte att partaja mer eller mindre på egen hand. Antonio Esfandiari satt i ett hörn och såg sur ut så jag satte mig och snackade med honom. Han var fortfarande purken eftersom han ansåg att det hade fuskats i vadet tidigare under kvällen. Han verkade dock gilla stället vi var på även om han suckade djupt åt Devilfish’s upptåg.

Det började bli sent och jag var jetlaggad. Nästa dag skulle jag än en gång ta mig över atlanten via Miami. Mitt pass hade dessutom gått sönder – det var ett sådant där äldre svenskt pass där bildsidan alltid föll ur. Skulle bli intressant att passera USA med ett pass jag nödtorftigt tejpat ihop i den fuktiga luften.

Jag lyckades passera alla passkontroller innan det 24 timmar senare tog tvärstopp i London. Där ville de inte släppa in mig men med lite lirkande lyckades jag slutligen visa att sidan i passet inte var av helt och med löften om att ta mig till ambassaden omedelbums påföljande morgon fick jag till slut komma hem.

jens.jadback@nordicbet.com