Så här ser den ut i år, ”the poker players’ entrance” till Rio där WSOP spelas:

Inne i Pavilion är det samma mäktiga känsla att se pokerbord bort till horisonten…

I mediarummet hittade jag vännerna och kollegorna Rikard Åberg och Simon Lindell:

Från väggarna i Amazon Room blickar som alltid forna världsmästare uppmuntrande ned på oss från gigantiska porträtt:

Störst intresse just nu tilldrar sig turneringen med det högsta köpet i årets WSOP, ”One Drop High Rollers No-Limit Hold’em” där det kostar $111 111 att sitta med i det otroligt proffstunga startfältet:

Den har dragit 157 deltagare, som alla startar med enorma 300K (!) framför sig i marker:

En enda svensk deltagare har vi med, Martin Jacobson, här till höger i bilden med kända proffset Vanessa Selbst vid sidan om sig:

Och ute i korridoren försummar man inte att i en monter göra reklam för välgörenhetsorganisationen One Drop:

Själv passade jag på att gå och ställa mig i lokalen där man köper in sig…

… för att blada upp $10K och köpa in mig i dag 1A i Main Event, den 6 juli:

Och här är kvittot!

Håll tummarna för er korrespondent, liksom för övriga svenskar här på plats! Fortsättning följer, som sagt.

Årets dyraste WSOP-turre har precis startat. Big One for One Drop kostar 111 111 dollar.

Nyss höll vinnaren i förra årets miljoninköps-turre, Antonio Esfandiari, ett öppningstal innan det var dags att shuffla upp och dela ut.

Amerikanska talare brukar ofta vara dramatiska och överpumpade med klyschor. Men jag kom på mig själv med att bli tårögd när Esfandiari berättade om året resa han hade gjort tillsammans med välgörenhetsprojektet One Drop där han besökte u-länder och träffade människor utan vatten.

Vi här hemma oroar oss för morgondagen och framtiden. De här människorna har inte lyxen att kunna oroa sig för morgondagen. De måste kämpa för att överleva dagen. Varje dag.

Efteråt visades en film av Esfandiaris resa. Och när jag stod där och tittade försöker någon ta sig fram i folksamlingen för att få en skymt av filmen.

Phil Ivey ber om ursäkt. Sen ställer han sig lite på tå för att se bättre.

Jag har svårt att se en exalterad Ivey framför mig. Ni vet, han är ju stenansikte nummer ett.

Har ni sett den fantastiskt roliga Full Tilt-reklamen där Ivey kommer hem och upptäcker sin fru i säng med en annan? Ivey rör inte en min. Och jag har fått för mig att han faktiskt har ett sånt pokerface på riktigt.

Så små gester, som att stå på tå, kan visa något. Nu såg hans annars genomborrande blick, mjuk, nyfiken och engagerad ut.

Blödig som jag är tog jag det ögonblicket till mitt hjärta.

Vi har en enda svensk med i det otroligt utomjordiskt stjärnspäckade startfältet. Martin Jacobson. Kanske vår bästa turneringsspelare. Och kanske ett av våra mest underskattade pokerproffs?

Jag önskar honom all lycka! Jag suktar efter svenska framgångar!

Martin hamnade mellan Vanessa Selbst och Eric Seidel. I vanliga fall en taskig lottning i WSOP-sammanhang. I den här turneringen känns den dock helt ok. 

Edit: De som vill hänga med i Vegas-äventyr av mer privat karaktär kan även följa min privata blogg.

EDIT 2: Vi har nu TVÅ svenskar med! Mikael Thuritz gled in efter fyra timmars spel och gjorde ett sent inköp. Jag undrar om han bara blev sugen, så där bara? Heja!

Jag får erkänna. Jag är allt lite avis på den skara som hittar sin väg till Vegas i år. Det är två år sedan jag var där senast; mitt fjärde besök i ordningen. Staden har en märklig förmåga att väcka en nyförälskelsekänsla inombords och mig veterligen är Vegas den enda i sitt slag att utföra denna bedrift.

Men lika fort som staden bjuder in till dans, lika fort ledsnar vänsterfötterna (OBS, dansfötter!) på denna befängda hägring. I en vecka kan stadens rytmiska tango åtnjutas, sen tar det stopp.

Under mitt andra besök, 2006, var vi fem pokernördar som delade en stor svit på The Venetian. I nästan tre veckor häckade vi där och de sista dagarna visste jag knappt ut eller in. Vegas är koko och kan vända ut och in på allas knoppar.

Men som så många andra premiärer glömmer jag aldrig den första gången. Det var 2003. Jag var 18 år gammal och hade fått ledigt från skolan. Farsan och jag flög till Los Angeles och diskade av stadens nöjen för andra gången för att sedan bila oss genom Nevada-öknen. ”Welcome To Fabulous Las Vegas!”, glittrade i Vegas-skymningen och ett rus gick genom hela kroppen.

Onlinekarriären var ännu bara månader ung och jag gjorde mitt bästa för att styckmörda NL50- och NL100-borden. Det var november och lågsäsong och vi fick en generöst tilltagen svit på MGM om 140 kvadrat mot en, i relation, mycket prisvärd taxa. Farsan tog en tupplur och jag flög ut ur dörren som en stålfjäder för att bevittna alla de tematiska superlativ till komplex som jag i så många år läst på om. Tro mig, jag var en riktig spelnörd på den tiden. En teoretisk spelnörd, för mycket praktiska erfarenheter hade jag ännu inte lagrat. Likaså ville jag förbereda mig väl och vaxvingarna packades hårt och engagerat inför resan mot solen. I fem år hade jag hårdpluggat blackjack i synnerhet, men en och annan bok om kasinomiljöer och Las Vegas historia strök med på vägen. Jag kunde inte bry mig mindre om krogmyndig ålder. Däremot retade det livet ur mig att inte få spela lagligen själv. Men det stoppade inte mig då jag redan från tretton års ålder lyckades lurspela vid ett antal tillfällen på restaurangkasinonas blackjackbord. Då hade jag stått bakom länge, länge och passivt räknat kort, bara för att gå in och spela när hi/lo-systemets exakta räkning var +13 eller mer (också känt som guerilla wonging). Först då skulle jag ha en edge mot restaurangkasinots snåla odds.

”Är du 18…?”, frågade alltid den tuggummituggande, Amelia-läsande blondinen (en ny varje gång). ”Ja…”, svarade jag med målbrottet spräckande rösten. Och så spelade jag – och vann (!). Given min sparsamma volym är jag procentuellt sett bra plus på restaurangkasinonas Pellejönsspel.

Inför Vegas hade jag laddat hårt. Några extra timmars korträkningsträning om dagen gjorde att jag till slut kunde räkna en kortlek felfritt på tretton sekunder (fyra kort i sekunden) – och ha en parallell sidoräkning av ess. Men det var inte blackjack jag var där för att spela. Jag var där för att spela poker.

Jag hade inte rakat mig på en hel vecka. Och det skägg som en knappt myndig skånepåg kunde odla fram var knappast ett vikingaskägg för att uttrycka det milt. Nej, moppe moped var bara förnamnet!

Med nerdragen keps och en mycket ojämnd – och gles – skäggväxt gled jag in på Binions. Kanske, kanske skulle de gå att lura. Jag gick fram till pokerreceptionen och bad om att få skrivas upp på kölistan. Sedan höll jag andan. Skulle de busta min omyndiga ålder och låta arga vakter slänga mig ut med röfven före? Icke!

”Mister DÖDARN!”, ropades ut i lokalen. Min tid var kommen. Benen skakade ohämmat och jag hackade tänder. Jag visades till ett $2-4 fixed limit-bord. Det var det lägsta som spelades.

I två timmar tampades jag mot vad jag uppfattade vara ett töntigt dåligt motstånd. ”De har ju ingen aning om vad de sysslar med”, tänkte jag för mig själv. Med en vilja att vinna jämbördig en överlevnadsinstinkt spelade jag varje hand med största möjliga vördnad. Jag hyste den största av respekt för spelet som svarade med att kasta ett gott öga tillbaka. Två timmar senare, efter att ha spelat tre potter och vunnit allihop lämnade jag bordet $50 rikare, men dubbelt så lång. Ett frö hade såtts som skulle komma att växa sig till en jättelik ek.

Sessionen är mitt stoltaste ögonblick genom min tioåriga pokerkarriär. Ett solvent startskott för ett annalkande liv.

Bara i Vegas.

Som vanligt följer du mig dagligen i min ComeOn!-blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Typiskt Las Vegas – vaknade nu i gryningen, jetlaggad och outsövd, medan väckarklockan har en åsikt och kroppen en annan. Men nog är det vackert att se solens första strålar börja lysa över bergen vid horisonten, det är en tröst!

Spelade min första lilla uppvärmningsturnering i går kväll, här inne på Palazzos pokerrum: en $250 Green Chip Bounty med 111 deltagare och start 16.00:

… med ovanligt fräscha och nytvättade marker!

Efter sju timmar var vi som var kvar i pengarna, dvs de 13 prisplatserna:

Där stöp jag som tolva i en trevägspott med 9-9, mot J-J och A-K och en 9:a till på floppen, men tyvärr var turn ännu en J… annars hade jag haft en stapel som hetat duga inför finalbordet. Det blev i alla fall $411 för den platsen + 2 x $25 som bountypengar eftersom jag bustat två på vägen, minus $20 i dricks för dealers som kutymen är för lite god Vegas-karma, och alltså nästan $200 plus som netto. En OK start på uppladdningen, men nog för att jag liksom de övriga deltagarna sneglade på förstapriset på $6160… jaja, det är lååångt kvar till Main Event! Här lite av mitt andra bord i närbild:

Bor förresten med utsikt från min svit ner över de berömda sjörövarskeppen utanför Treasure Island tvärsöver Strippen. Så här fridfullt ser det ut dagtid när de provkör attraktionen:

Och så här ser det ut kvällstid när de eldar loss med kanonskott, pyroteknik och dundrande musik i högtalarna inför publik!

Ska se om jag kan sova några timmar till… men det är ju å andra sidan inte därför jag och sådär tjugotusen andra pokerspelare kommit till Vegas just nu…

Äntligen på plats igen i Las Vegas, detta Västerlandets skyltfönster för det nya millenniets estetik där drifterna förmodas triumfera över moralen medan pengarna triumferar över drifterna… fortfarande är det samma kick att flyga in över marslandskapet öster om Mojaveöknen,

fortfarande kommer man inte ens ut till taxikön utanför innan Las Vegas hinner påminna om att staden är postmodernismens basar för nihilister, epikuréer, hedonister och ludofiler,

fortfarande behärskar man här sitt signum att kunna förvandla neosurrealism till neurosurrealism,

och fortfarande är det samma glädje över att ihop med vänner i skylobbyn på 23:e våningen på Mandarin Oriental skåla för att damn-we’re-back-in-Vegas-baby:

Welcome to the jungle.

Fortsättning följer…

Det börjar dra ihop sig till Main Event av WSOP och det är självklart att det kliar lite i fingrarna att bara gå in på en bokningssajt och sätta sig på ett plan för att vara med när det smäller till där nere i sandlådan Sin City. Men samtidigt är det ju så underbart här hemma. Svenska sommaren när den är som bäst och bästa månaden på hela året om ni frågar mig. Så jag misströstar inte även om det hade varit kul att ha varit på plats också. Men det är lite som min vän Mad säger. ”Vi har redan gjort Vegas. Det går inte att slå de år vi var där så varför ens försöka?”

Jag, Mad Harper och vår vän Sebastian lärde känna varandra på touren när allt drog igång kring 2005. Sebban var med och anordnade när de tre världsmästarna Joe Hachem, Greg Raymer och Chris Moneymaker kom till stan. Han jobbade i det tysta men var en av de som verkligen gjorde mycket för pokerns framfart i Sverige.

Micke Holmberg, Sebban och bröderna Hachem under en av EPT:erna kring 2005…

Sebban och Thor Hansen har varit två nyckelpersoner för mig personligen på touren tillsammans med Mad Harper. Jag älskar de allra flesta och ser de som mina vänner men dessa tre personer har funnits där som familjemedlemmar. Det har gett en trygghet som verkligen behövs när man spenderar så mycket tid från hemmet. Sebastian dog för lite drygt ett år sedan i cancer. Det går inte en turnering utan att jag saknar honom och jag kan fortfarande komma på mig själv att ta telefonen för att ringa honom. Även på hemmaplan så snackade vi hela tiden och bollade idéer. Jag minns hur han, på sin dödsbädd, ville höra allt om ”fab 5” och vad våra planer var. Han skrattade åt all hysteri och undrade varför folk inte bara kunde vara glada att någon engagerade sig. Trots att han visste att han inte ens hade veckor kvar att leva så brydde han sig om pokerns framtid. Han hade ju varit med så länge och redan från starten.

När Sebban dog förlorade jag en av mina bästa vänner men han gav mig en ny. Två dagar innan han dog bad han mig se efter hans fru Jemma. Något han aldrig ens hade behövt be mig om för jag älskade henne från dag ett precis som han. Förra veckan var hon och jag nere och hälsade på Mad i Sitges och ägnade en hel helg åt att bara skratta och skratta och skratta. I sann Sebbanstil.

När jag börjar fundera på om jag ska ”Vegas eller inte Vegas” så slås jag alltid av samma tanke: ”Vi har redan gjort Vegas!”

På Bluff-festen i Vegas 2007!

Jag gick precis in i den berömda väggen. Den när man lämnar det trygga AC-fläktandet och möter öken-hetta. Väggen slår alltid till med full kraft.

I kombination med en resa på 18-20 timmar kan det vara tillräckligt för att totalt däcka en människa.

Klockan är 22.15 lokal tid i Las Vegas. Och hemma har det precis blivit morgon. Jag borde gå och sova, men det känns bara så fundamentalt fel att dra täcket över sig när man precis kommit till staden som aldrig sover.

Jag bor på Vdara, ett riktigt bra lägenhetshotell precis vid Aria. Det är första gången jag har tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin på ett hotellrum. Schysst att ha. Och nej. Jag lär inte använda någon av faciliteterna…

Världens största raveparty är tydligen i stan i natt, berättade Rickard Åberg precis. Avicii och alla Swedish House Maffia-gubbarna är här. Jag trodde det var maskerad. För folk såg konstiga ut, till och med med Vegasmått mätt. Men det förklarade saken…

De som just nu njuter av den svenska sommaren och trivs alldeles utmärkt  med det, men ändå vill glimta in på hur en annorlunda vardag ser ut för ett par pokerspelare under WSOP, så kan ni hänga med på twitter. Vi har startat en helt ny pod-twitter som vi ska uppdatera så mkt vi bara kan under Vegas-resan. Den kommer väl uppdateras med mer än det vanliga poker-tjötet är jag rädd. Det kan bli vad som helst. Naket. Dans. Eller kanske inte naket. Men dans.

Pod_Dybbenbaum heter den på twitter. Sen har jag min gamla vanliga ”dybban”-twitter med.

Moset i hjärnan gör ju att 140 tecken är rätt lagom många att få ihop…

Hur som helst. Jag stoppar på mig ett par dollars och drar mig mot Bellagio. Jag är här för att spela. Inte sova.

Vi hörs vidare om hur det gick!

När Main Event i WSOP snart börjar, kommer de gissningsvis omkring 6000 deltagarna att ha ett och samma mål: finalbordet. Den ende i pokerhistorien som spelat sig till tre VM-titlar, Stu Ungar (bilden ovan), har sammanfattat upplevelsen med att sitta i finalbordet i VM så här:

Försök föreställa dig hur det känns att sitta vid ett pokerbord med andra vars enda mål är att skära halsen av dig, ta dina pengar, och kasta ut dig genom bakdörren medan du undrar vad det var som gick snett därinne. Och om du inte tror mig, är det du som är lammet på väg till slakten.

I runda siffror kommer väl ett hundratal svenskar att återfinnas i startfältet, ett antal av dessa representanter för olika onlinepokersajter. För är det någonstans de ska finnas och rapportera därifrån om dramat, upplevelserna, tragedierna och triumferna, så är det i Las Vegas under WSOP. (Med ett och annat förvånande undantag; man undrar faktiskt lite över prioriteringarna, när t.ex. Magdalena in de Betou inte skickas dit av sin uppdragsgivare.) Hur det går för oss blågula pokerkrigare återstår att se, men nog kommer det att behövas tur om en ska ta hem segern – när Johnny ”Orient Express” Chan vann sin första titel 1987 vann han hela tolv avgörande coinflips i rad på vägen dit!

För att återvända till Stu ”The Kid” Ungar, så är han en legend i Las Vegas – men en legend med ett tragiskt levnadsöde, inte minst när det gäller hans narkotikamissbruk. När jag 2008 var med i en mindre turnering inne på Binion’s, hade jag vid sidan om mig en grånad gentleman som visade sig ha varit personligen bekant med Ungar. Han skakade beklagande på huvudet över dennes livsöde medan vi konverserade: ”He put a million dollars up his nose”, sa han om Ungars kokainvanor, och berättade för oss andra att när Stu vann sin tredje VM-titel 1997 saknade han egna tänder i munnen, som ett resultat av drogerna.

En enda gång har jag själv som hastigast och personligen träffat Stu Ungar, 1995 inne på Binion’s Horseshoe i Las Vegas under det årets WSOP. Jag minns honom som småväxt och nästan absurt tanig, med blicken flackande bakom de klassiska blå solglasögonen och mumlande något ohörbart medan vi skakade hand; spänd som om han haft en uppdragen stålfjäder inombords. Han gav mig på min artiga förfrågan en autograf på ett spelkort, och rusade sedan nervöst vidare. Så här i efterhand är det en trist tanke, att han tre och ett halvt år senare skulle dö utblottad och av en överdos på ett sjaskigt motellrum.

Ungar hade dessutom hela sitt liv problem med att han såg så barnslig och kortvuxen ut. En gång när han var i 35-årsåldern bilade han och några vänner till Palm Springs för att spela golf, och stannade på vägen till vid en bättre restaurang där Ungar stack åt hovmästaren en hundradollarssedel för att denne skulle ordna ett bord åt dem. Sedan gick Ungar bort till baren för att beställa en rom och cola.

Bartendern krävde att få se någon form av legitimation. Utan att blinka stack Ungar händerna i fickorna, slängde upp två sedelbuntar med sammanlagt över 30 000 dollar på bardisken, och skrek högt:

”HÄR HAR DU MIN LEGITIMATION! TROR DU ATT EN JÄVLA TONÅRING GÅR RUNT MED SÅNT HÄR PÅ SIG, VA?”

Tio sekunder senare var Ungars drink upphälld och klar…

Frid över hans minne, och låt oss andra ta lärdom av hans levnadsöde.

För er som har tillgång till ESPN, har nu schemat för sändningarna från årets WSOP precis tillkännagivits:

Då återstår att se vem som blivit världsmästare i höst, när dammet lagt sig…

Snart bär det av till WSOP ännu en gång, och självklart ser jag fram emot att befinna mig på den plats som utgör centrum i pokeruniversum då: Rio, där VM spelats sedan 2005 – dock det året med finalen på Binion’s Horseshoe.

Vid pokerborden kan allt hända: ”Den plats där det omöjliga inträffar fem gånger per kväll”, som någon – jag har glömt vem just nu – ironiskt formulerade det. Och, kan tilläggas, där repliker som biter sig fast för livet kan fällas, med en ironisk twist som om man råkade vara med i ett avsnitt av Spin City eller Two and a Half Men. Under ett cashgame i Vegas för flera år sedan hade jag en spelare vid sidan om mig som hade ovanan att lägga fram sina mörkar bara några centimetrar framför sina egna marker, så att det knappt märktes. Till slut hojtade dealern till honom, halvt irriterat och halvt på skämt:

”HEY, PUT IT IN LIKE YOU MEAN IT!”

Avslappnat, utan att röra en min eller att ta ögonen från sina hålkort svarade spelaren vid sidan om mig på bred New York-dialekt: ”Yeah, my wife says the same thing all the time.” Det blev en bra skrattsalva bordet runt.

Den första gången jag besökte WSOP, året 1994 när jag dessutom fick förmånen att träffa Chris Björin, hade jag en kväll slips på mig inne i turneringsrummet på Binion’s. Det var en ganska cool sak som jag fått i present från belgiska spelkortstillverkaren Carta Mundi: en uppförstorad, stiliserad ruterknekt, specialdesignad i begränsad upplaga och allt det där. När jag för ett kort ögonblick stod nära ett bord och tittade på legendaren Doyle Brunson som satt i ett cashgame, lyfte han på huvudet, tittade intresserat på min slips, plockade upp tre svarta marker och sa till mig på sin Texasdialekt: ”Ah’ll give ya three-hundred dollahs for that tie.”

En vanlig gamblingkravatt hade jag krängt av mig direkt och gjort affär med – men just den slipsen var en personlig gåva från vännen Luc Mertens, exportchef på Carta Mundi. Dels gillade jag den, dels hade det varit osnyggt mot Luc att sälja av den – så jag svarade: ”Sorry, can’t do – personal gift to me.”

Brunson ryckte bara på axlarna och återgick till sitt cashgame.

Det där första året var jag nog aningen star-struck. Jag hade läst Anthony Holdens bok ”Big Deal” som gjorde att jag fick upp ögonen för poker, och nu var jag två och ett halvt år senare på plats i Vegas och plötsligt fanns alla de där kända namnen i boken livs levande i lokalerna och jag hade lite av jag-måste-nypa-mig-i-armen-och-se-om-jag-drömmer-känslan. Jag till och med bad om några autografer, vilket jag dittills nästan aldrig gjort förr i mitt liv:

Ess med, ovanifrån och ned, namnteckningar av Stu Ungar, Johnny Moss och Thomas A. ”Amarillo Slim” Preston.

Nästa år, 1995 när jag var tillbaka i Vegas, gick jag på Binion’s förbi ett cashgamebord med $5-$10 limit – något som idag i princip är försvunnet i staden – och såg Johnny Moss sitta där, i en rullstol. Main Event i WSOP var igång, men för första gången hade ”Moss the Boss” avböjt att ställa upp med hänvisning till att han var för gammal och hans hälsa för dålig för att orka med en så lång och krävande turnering. På något sätt kände jag på mig att det kanske var sista tillfället för mig att spela mot Moss, och köpte in mig i cashgamet fast det egentligen var högre än vad jag normalt spelade då.

Det var lite särpräglat att spela mot denne legend, även om han just då var nästan nittio år gammal. Jag minns att han nästan inte sa något alls under partiet, och att hans ögon oftast var mer än halvslutna så att jag ibland undrade om han hade somnat.

Jag hade en liten kasse med mig med några böcker, eftersom jag tidigare under dagen varit på Gambler’s Book Club och handlat. En av dem råkade vara biografin över Johnny Moss, författad av Don Jenkins – Moss själv som var född 1907 växte upp under ytterst fattiga omständigheter utan formell skolning, och var i praktiken nästan analfabet med mycket begränsad skrivförmåga. Efter en halvtimme hade jag samlat mod och tog upp boken ur kassen och frågade honom: ”Would you be so kind as to sign this book for me, sir? It would be an honour”, medan jag också tog fram en penna.

Han nickade, tog boken ur handen på mig, frågade tyst ”What’s your name?” och skrev sedan sitt namn:

Jag tackade honom, stoppade tillbaka boken och fortsatte sedan spela ytterligare någon halvtimme tills Moss cashade ut och lät sig rullas iväg i rullstolen. Då lämnade jag också partiet, några blygsamma dollar back men en erfarenhet rikare. Jag minns ingen dramatik där vid bordet, bara lite ge-och-ta bland vi 7-8 personer som satt med, och Johnny Moss själv sa inte många ord under den timmen.

Men ändå; jag hann faktiskt spela poker med legenden Johnny Moss. Strax före julafton 1995 fick jag höra att han avlidit – och i min bokhylla står fortfarande boken, arton år senare, som ett stillsamt minne av ett stillsamt möte.