Palestiner och israeler drar inte särskilt jämnt. Inom få kulturer tycks hatet fienden och dem själva emellan genuinare än här. Frågan är om problemet någonsin kommer att försvinna. Decennierna går och varken medling eller reson tycks bjuda överdrivna framgångar när hatet går i arv.

Regionen tycks vara full av spänningar och minsta gnista är mycket nog för att ännu en knall ska gå av.

Men bråk, hat och oroligheter till trots finns det en zon där israeler och palestinier är bröder – nämligen på Londons kasinon.

Här sitter de och finner en ny gemensam fiende; dealern. Givetvis ses denna fiende på, vars general är kasinot, med glimten i ögat. Världen veterligen är detta den enda plats (eller en av ytterst få) där israeler och palestinier kan samtala med varandra utan några hard feelings. Det är till och med vanligt att de skämtar högt och öppet med varandra om konflikten.

Kasinon är onekligen en bra plats för medling och kaanske någonting som toppolitiker borde ha i åtanke.

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Att motvilligt betala ett förlorat vad först ett halvår senare (se mitt tidigare inlägg nedan) är inte ens i närheten av världsrekordet, om man nu begränsar sig till vad som faktiskt BLIR betalda långt i efterhand. Den värsta siffra jag känner till i sammanhanget är – håll i dig nu – hela 47 år!!

Det vadet ingicks 1939 mellan de två engelsmännen Roy Hannam och Don Withers, och gällde en dåvarande veckolön: en s.k. half-crown, alltså två shillings och sex pence, på utgången av en lokal fotbollsmatch där de två givetvis höll på var sitt lag. Withers’ lag vann, men det skulle dröja ända till november 1986 innan Hannam till sist betalade vadet… med just en gammal half-crown, som då förstås inte längre var giltigt betalningsmedel eftersom Storbritannien bytt myntsystem under tiden. Withers förklarade sig dock i en intervju i lokaltidningen vara ”delighted” med att äntligen ha fått sina pengar, och lät förkunna att han skulle rama in myntet för att ha på väggen.

Men nog för att man undrar vad svenska rekordet kan vara i sammanhanget – någon som känner till något intressant?

Det är en smått hisnande siffra. 25 300 spelare kommer att få tillbaka pengar från Svenska Spel efter att förlorat mot så kallade poker-botar. Enligt ett pressmeddelande kommer totalt 3,8 miljoner att betalas ut.

Då botarna huserat på relativt låga nivåer är det ingen spelare som kommer att få tillbaka gigantiska belopp. Från några ören upp till 5-7k kommer att betalas ut till enskilda individer. I snitt 150 kronor var.

Pengarna ska komma in på pokerkontot snarast, kanske redan idag, vad jag förstått.

25 300 pokerspelare. Jag hade glömt att det ens fanns så många spelare i Sverige. Och det är ju bara de drabbade. Det finns ju fler. Många fler. I en tid när pokern sägs vara på dekis så är det kul att kunna glädjas åt något. Även om ämnet i sig är dålig reklam för pokern.

Målet från Svenska Spels sida har hela tiden varit att alla ska få tillbaka de pengar de förlorat mot fuskarna. En del prekära lägen och moraliska dilemman har dock dykt upp längs vägen.

Ett par personer har till exempel hunnit avlida under tiden som utredningen pågått. Säg att en avliden spelare ska ha 57 öre tillbaka. Ska man höra av sig till familjen, som är de rättmätiga ägarna till pengarna, med ett brev och kanske riva upp såren igen? Jag vet inte hur Svenska Spel har gått tillväga, men jag antar att man måste det…

Rätt ska vara rätt, hur fel det än kan kännas.

Något jag frågar mig nu är vad som hänt med alla andra poker-botar på alla poker-sajter genom åren? Hur mycket pengar har botarna vunnit? Hur mycket pengar har de olika bolagen betalat ut till sina kunder som kompensation?

Inget bolag har aktivt (vad jag vet) gått ut till media med att de ertappat botar, men jag vet ju att de har funnits där hela tiden, överallt, på alla olika sajter jag spelat på genom åren.

Kan dessa återbetalningar vara början på en ny ”vår” där fler bolag öppet betalar ut stålar som vi förlorat mot fuskare. Eller kommer det fortsätta som det varit tidigare, att botar stängs av i smyg och endast de spelare som upptäcker botarna och klagar blir kompenserade?

Svenska Spel har gjort rätt för sig, efter uppenbara brister i säkerheten. Men det är nu, efter utbetalningarna, som det verkliga jobbet börjar.

Jag hoppas de börjar med att nypa leverantören Boss Media i båda öronen och kräver ett bättre, mer professionellt och noggrant jobb från deras sida.

Rätt ska vara rätt.

– Jag är en mediamoguuuuuul! skrek jag i sömnen innan jag vaknade kallsvettig med luggen klistrad mot kudden och kärlekshandtagen dallrande av efterskalven.

I drömmen hade jag fått storhetsvansinne, blivit galen och hoppat från Stratosphere utan rep runt fötterna. Jag trodde att jag var odödlig för en stund. Och det var jag också för jag vaknade precis innan jag slog pannan i backen.

Amatörpsykologen i mig har kommit fram till att drömmen kan ha sina rötter i att jag och Mattias har startat en podcast. Om poker och sånt…

Det är det läskigaste jag gjort. Typ. Sitta och snacka med en tickande bomb, med tourettes, vid sin sida som kan balla ur fullständigt när som helst. Jag har lyckats dra i rätt trådar hittills, så den har inte smällt av än. Men jag är medveten om att jag lever på lånad tid…

Jag vill inte hävda att vi är hundra procent nöjda än. Men det är en kul grej att göra, för oss i alla fall. Och jag tror att programmen kommer att lyfta sig ett par snäpp när vi drar till Vegas om några dagar. Vi kommer andas, älska och leva Vegas. Främst vid pokerborden. Och ska försöka hinna med så många live-intervjuer med intressanta pokerspelare på plats som möjligt.

Jag är dessutom ytterst tacksam att så insatta pokerpersonligheter som Lina vill ge oss råd på vägen. Alla tips som kan göra oss bättre, för vi är än så länge bara ödmjuka amatörer på det här med podcast, är välkomna.

Ibland kan jag dock tycka att vissa är lite väl snabba på hanen med sin kritik. Som nybörjare tar det självklart ett par program, kanske tio, innan man hittar sin grej. Och att då hävda att man ”gör fel och ska göra rätt” efter bara någon snutt podcast känns lite hårt.

Och jag ifrågasätter också om Lina verkligen har lyssnat på Egon&Koivus podcast? De har ju följt de råd som Lina ger och intervjuat mängder med pokerspelare. Inte Negreanu, eller någon av Linas nära vänner kanske, men ändå intressanta karaktärer.

Det går ju även att ifrågasätta om Lina faktiskt lyssnat på någon podd över huvudtaget efter citatet (som en rapp läsare högg på snabbt):

”Att höra två stämmor i över en halvtimme är boring oavsett hur roliga samtalsämnena är.”

De flesta podcasts jag lyssnat på går ut på att två människor sitter och tjötar om olika ämnen beroende på inriktning. En del är sega andra roliga, men det är det spontana snacket och interaktionen mellan två, eller flera, människor som är essensen i en podcast, tycker jag. Det kanske är så att det är själva formatet podcast som du tycker är tråkigt, Lina?

Hur som helst. Jag var med om en sjuk personlig historia för någon vecka sedan. Skrev en pokerkrönika om den. En pyrrhusseger. En sådan seger som i slutändan kan leda till döden.

Och jag vill inte dö. Trots att jag märkt att jag är livrädd för att misslyckas. Prestationsångest är en fiende som man lätt kan ta död på. Genom att sluta skriva, filma, podda. Men vad blir det kvar av en då? Om man slutar göra det som man älskar och håller en vid liv? Slutar utsätta sig själv för nya utmaningar?

Inte mycket. Ett dött skal.

Så det är inget alternativ för mig. Då drömmer jag hellre mardrömmar om att jag är en misslyckad mediamogul som hoppar jämfota, med huvudet före, från höga höjder.

Och får ta lite kritik ibland. Jag tycker det är rätt kul att svara på kritik och det kanske uppfattas som att jag inte vill ha den. Men kritik är bra. Det visar att folk bryr sig. Och vad kan vara finare än det?

Greetings from Oslo. En rätt vacker stad, det också.

Vi fick en känga av Ken att Superbloggen dekat ner sig och jag kan inte annat än hålla med. Nu ska det bli bättring i alla fall från min sida.

Podcasts är tydligen det nya svarta i pokervärlden. Har varit det i övriga världen i flerq år men nu har Valterego och Koivu dragit igång trenden här på hemmaplan och måste säga att deras hemmasnickeri funkar på det stora hela. Visst det är inte mycket mer än två killar som sitter och snackar om poker men för er som aldrig befunnit er i ett mediarum under en pokerturnering eller i rökrutan på densamma så tror jag det kan vara uppskattat. Det är nämligen så här vi fördriver tiden. Men ni får bannemej lägga ner det här med att äta och smacka i micen för aldrig varit med om något så oproffsigt 😉 Jo förresten. När ett helt finalbord satt och tuggade tuggummi från säsong ett av EPT. Ungefär samma klass.

Tydligen blev det lite sura miner när Dybban och PokerStar ”kopierade” konceptet och körde sin grej. Jag vet inte om det sved extra mycket att de fick använda Svenska Spel som plattform för att komma ut eller vad det kan ha varit men det är väl klart som korvspad att idén kom från dom innan den träffade de två sistnämnda herrarna.

Jag gillar verkligen Dybban flyttar in. Tycker det är fullkomligt lysande. Undrar när Carina Berg börjar whina in sin blogg att Dybban kopierat hennes grej? Tyvärr är jag inte lika förtjust i det lilla jag hört av hans och Mattias podcast.

Först och främst så funkar inte en massa trams och flams. Bara för att det funkar i radio betyder det inte att det funkar i en podd. För det andra så finns det så mycket roligt man kan göra om man bara har lite kontakter och reser lite som hade funkat hundra gånger bättre (gäller för övrigt Erik och Koivu också). Att höra två stämmor i över en halvtimme är boring oavsett hur roliga samtalsämnena är. Ni som sitter på så mycket kontakter varför i hela friden slänger ni inte in en intervju med en skön pokerspelare? Eller lite roliga citat? Vad som helst. Jag kan hjälpa er att styra upp intervjuer. Det kan säkert Rikard Åberg också. Tillsammans har vi i princip alla stora namn på Skype så känns väldigt lättlöst. En röd tråd skulle jag också vilja ha inte bara en massa randomsnack. Om ni vill att det ska funka längre än en vecka det vill säga. Pokernyheter dör snabbt.

Med andra ord. Om ni nu ska envisas med att ha två poddar så hitta på nya roliga grejer istället för att göra samma sak. Den som först hittar sin grej som kommer att vara den som får flest läsare. Den som först lägger lite extra energi på att lyssna på hur proffsen gör som gjort detta i åratal kommer definitivt att ha ett försprång.

Kärlek i massor från Spanien och Pridefestivalen i Sitges! Ciao!

För er som tagit del av och haft åsikter om en av Spelsveriges mer omtalade vadslagningar på senare tid – se

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/litterara-vadslagningar/

samt

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/om-heder-och-svek-i-spelvarlden/

kan jag nu följa upp det genom att säga att min meningsmotståndare Andreas Bergman till sist föll till föga och betalade. Han gick alltså från attityden ”Jag tycker du skall ta det här till Tingsrätten […] din jävla Cylindertattare” till att erkänna att vadet faktiskt existerat samt att han förlorat det, och satte nu – ett halvår efter att vadet avgjordes datumet 12-12-12 – in tusenlappen på mitt konto. Dock skedde det inte utan ytterligare bergmanska svordomar och förolämpningar riktade mot mig, och vilka man kunde ta del av i kommentarsfältet på Pokerlistings.

Ibland är det bara att bita ihop och betala.

Vad fick då Andreas Bergman, fortfarande med en opublicerad roman hittills trots alla utfästelser, att motvilligt ge efter och betala? Sannolikt insåg han till sist att hans rykte blivit så totalt solkigt och nedfläckat att det fanns ingen annan utväg. Enligt vad jag hört från några av mina källor har Bergman bland annat på Cosmopol i Göteborg beståtts med ett antal nedlåtande gliringar och kängor om sitt agerande – och säkert i en del andra sammanhang med.

Är då Andreas Bergmans rykte därmed återställt, nu när han till sist betalade?

Ingalunda.

Det är, och kommer i spelkretsar alltid att vara, en himmelsvid skillnad på att direkt efter en vadförlust slanta upp med ett erkännande utan omsvep och utan kringsnack eller bortförklaringar, och på att under ett halvårs tid blåneka till förlusten parallellt med ett användande av diverse hånfulla svordomar och könsord om sin meningsmotståndare innan man med en grimas och tvingad av omständigheterna räcker över pengarna.

När jag här i Superbloggen tidigare skrivit om vadet, har jag kallat hela affären för ”sedelärande” – ett omdöme som står fast. Är det någon erfarenhet man kan utvinna av denna historia som nu får sin slutpunkt (?), så är det framför allt denna: att i spelkretsar tar man sina förluster rakryggat, direkt och med ett leende… eller betalar i förlängningen ett långt högre och kostsammare pris. Det är beklagligt att min meningsmotståndare inte förstod det, innan uttrycket ”att göra en Bergman” hann etablera sig i svensk spelarslang som synonym för att försöka smita från en vadförlust. En sådan herostratisk ryktbarhet är sannerligen inget att sträva efter.

Som jag tidigare utlovat har jag låtit Bergmans tusenlapp direkt gå vidare till välgörande ändamål (se bilden ovan), i detta fall Plan Sverige/Plan International som jag sedan ett bra tag tillbaka är månadsgivare till. Denna organisation kämpar främst för flickors rättigheter i u-länder, och du kan läsa mera om organisationen på

http://www.plansverige.se/

Jag uppmanar även dig att ansluta dig och bli månadsgivare där; säkert kan du ta en och annan pokervinst och dela med dig av, till medmänniskor som behöver pengarna bättre.

Som jag avslutade senast var vi på väg mot Six Flags, surprise surprise hoppa Emil av i sista stund (http://www.youtube.com/watch?v=aWjeITmDmmo). Vi andra fick nöja oss med en dag i solen med hisnande upplevelser. Även fast jag åkt merparten av alla karusellerna tidigare går pulsen upp i topp inför varje åk. När man sakta sakta tuggar sig uppåt, undrar man va i helvete sitter jag här för, jag kommer ju dö?!? Detta utbyts dock mot någon form av eurfori och glädje att man faktiskt överlevde när man väl står på fast mark igen.

På tal om överlevde, var det märkligt att Emil överlevde dagen helt själv. Mannen som håller på att sprängas om han inte får dra av ett citat var 5e minut. Vi fick detta bevisat en dag då han spelat WPTn. Han hade inte fått säga ett enda citat på svenska (förutsatt han inte dragit något internt cobbe-citat till Björin). När vi sedan möter honom för att gå från Bellagio till Planet Hollywood, revs det av allt mellan 10 och 15 citat. Detta på en promenad som är kring 10min lång. Det spelade ingen roll vad man sa eller frågade honom. Han svarade konstant med ett citat som inte alls behövde vara relevant för situationen eller frågan.

Å andra sidan hade han ju bra internet dagen vi var på Six Flags som underhållning, en halvtom lotion med lite kleenex vid sängkanten just under den nämnda dagen… ”Jag var snuvig och torr om händerna”.

Vi har anlänt till Vegas igen, nu slipper vi dock raslandet av marker och plingande av maskiner. Istället sitter vi och myser om dagarna vid vårt egna hus! Vi kommer att vara kring 12 personer under hela tiden här, vilket är en månad. Vi har bland annat storfräsare som Robin Ylitalo och Jonatan Hellman under husets tak. Dessa två har ännu inte fått känna på hettan som vegas har att erbjuda. Varför? Jo de två herrar har haft ett konstant rullande kina-game med inhopp från Simon och Emil sedan ankomst. Hellman som ska vara någon form av basketguru, lämnade idag mitt i NBA-finalens tredje quarter. Då stod det 74-75, det sket han i, han skulle ju spela kina. Vilket han också råkat göra sista 3 dygnen. Tänktvärt att svenskaspel represterar en  topp 10(?.. kan vara topp 3) placering utav av Sveriges värsta spelberoende personer.

För att Robin också ska få lite fame… Robin har ett otroligt klassiskt skämt han älskar att avlägga på engelskt språkiga restauranger. Igår käkade vi uppe i effieltornets restaurang. En ställe som inte är ett i mängden, utan snarare en ställe man kan få en relativit fin matbit på. När servitören kommer fram till Robin börjar han ganska normalt att välja en side i form av potatisgratäng…

– What kind of sauce would u like?

– Hmmm, u dont have the swedish specialty runksauce?

Hela bordet bryter såklart ut i asgarv även fast ingen riktigt vågar hålla kvar skrattet. Då vi gärna undvek att servitören frågar va fan alla skrattar åt. Servitören frågar såklart artigt vad för sås det kunde vara. Robin slingar sig snyggt ur situationen utan att skratta allt för mycket genom att säga det var chilibea han eftersökte.

Avslutningsvis var vi iväg och kollade på nya stålmannen filmen. En film som inte gick att kolla på för min egen del. Jag satt HELA filmen och störde mig på hur lik huvudkaraktären var… Ja jag kom såklart inte på vad personen hette. Direkt efter fick jag förklara lite detaljer om honom och Adde var snäll nog att droppa namnet, Bengt Sonnert!

Nu när snart hälften av årets WSOP-event är avverkade, och de tunga turneringarna med de riktigt höga prispoolerna närmar sig, kan det vara läge att påminna sig de femton största svenska livepokercasharna genom tiderna! Här är de, med beloppen för jämförbarhetens skull konverterade (i förekommande fall) till dollar enligt kursen just då:

1. Martin de Knijff (bilden ovan), 2 728 356 $ [etta i WPT Championship 2004]

2. Erik Friberg, 1 979 189 $ [åtta i VM 2006]

3. Daniel Bergsdorf, 1 300 000 $ [sjua i VM 2005]

4. Viktor Blom, 1 254 400 $ [etta i PCA Super High Roller 2012]

5. Kent Lundmark, 1 127 604 $ [etta i EPT Barcelona 2010]

6. Ramzi Jelassi, 1 091 418 $ [etta i EPT Prag 2012]

7. Jakob Carlsson, 1 018 980 $ [tvåa i EPT San Remo 2010]

8. Michael Tureniec, 961 902 $ [tvåa i EPT London 2008]

9. Kristoffer Thorsson, 944 946 $ [etta i Master Classics of Poker 2009]

10. William Thorson, 907 128 $ [trettonde i VM 2006]

11. Martin Jacobson, 762 185 $ [tvåa i EPT Deauville 2011]

12. Christer Johansson, 793 882 $ [etta i Irish Open 2009]

13. Magnus Petersson, 706 504 $ [etta i EPT Scandinavian Open 2007]

14. Michael Tureniec, 679 244 $ [etta i EPT Scandinavian Open 2011]

15. Anton Wigg, 672 818 $ [etta i EPT Scandinavian Open 2010]

Och när jag ändå är igång drar jag listan på de enda svenskar hittills som klarat av bedriften att ta sig till finalbordet i VM, alltså Main Event i WSOP:

1997 – Chris Björin (9:a, 48 760 dollar)

1998 – Jan Lundberg (7:a, 112 500 dollar)

2004 – Mattias Andersson (8:a, 575 000 dollar)

2005 – Daniel Bergsdorf (7:a, 1 300 000 dollar)

2006 – Erik Friberg (8:a, 1 979 189 dollar)

Då ser vi med kollektiv blågul optimism fram emot såväl återstoden av WSOP-eventen som resten av pokeråret 2013… ska det bli någon ny notering på en av listorna, eller rentav bägge?

Det finns knappast något som så förknippas med poker som bluffandet… och knappast heller något inom poker som blivit så överskattat, uttjatat och missförstått. Människor som sällan eller aldrig spelar poker tror gärna att bluffen är det centrala. När Chris Björin 1 maj 1997 intervjuades i TV-programmet Aschberg & Co, efter att ha kammat in 1,3 miljoner kronor plus det första svenska WSOP-armbandet någonsin, löd den första frågan han fick: ”Hur kan man se att en motspelare bluffar?”. Och när Stu Ungar gästade The Merv Griffin Show i amerikansk TV dagen efter att han 1980 vunnit VM-titeln i poker, inleddes konversationen lika stilenligt med frågan ”Bluffade du mycket?”.

Bluffandet som fenomen är intressant av matematiska och spelteoretiska skäl… och kan appliceras på affärsförhandlingar, militär planering och många andra områden. Men bland de cirka 8-10.000 spel som existerar på den här planeten, finns bluffandet som strategi och taktik endast med i ett fåtal: bluffstopp och liar’s dice, till exempel. Är man generös och inkluderar det också i rudimentär form, hittar man det även i Stratego (hur man placerar flaggan, ”misstänkt” pjäsförflyttande) och i bridge (med till exempel så kallade psykbud, där man dock riskerar att förvirra även sin partner).

Av de cirka tjugo spel i vilka det existerar ett formellt, erkänt världsmästerskap – från mahjong, schack och go till shogi, xiang ch’i och kalaha – är det bara två och endast två i vilka bluffen existerar fullt ut som ett vapen med vilket man kan få motspelaren att kallsvettas medan klockan tickar. Det ena är självklart poker, men vilket är det andra?

Du ska få en ledtråd! Så här ser det spelet ut:

Det är Scrabble – ”originalversionen” av Alfapet, en gång uppfunnet av den amerikanske arkitekten Alfred Butts. Där är det helt i sin ordning enligt internationella tävlingsregler att lägga ut ett påhittat, icke-existerande men kreativt konstruerat ord. Lyckas du därmed bluffa din motspelare som inte vågar ”syna” det ordet, kan du bli av med svårspelade kombinationer av bokstäver samt ockupera rutor som ger dubbla och tredubbla poäng. Men säger motspelaren i stället ”det där är en bluff” och kräver att tävlingsledningen granskar ordet via de lexikon som utgör facit, och det då visar sig att du bluffade, tvingas du ta upp brickorna igen och motspelaren är vid draget – han/hon får alltså i praktiken göra två drag i rad.

Och som nästa metanivå av strategi kan du i tävlings-Scrabble spela ut ett ord som ser ut att vara så egendomligt att det framstår som påhittat men faktiskt existerar, och hoppas på att motståndaren insisterar på att syna din ”bluff”. När det visar sig att ordet faktiskt finns, går motspelaren då miste om sitt nästa drag varför det i praktiken blir du som får göra två drag i rad. Du kan därmed ställa din motståndare inför ett tufft beslut – syna eller inte syna ordet? Är det äkta eller påhittat?

För de flesta är det högst otippat, att Scrabble förutom poker är det enda spelet på världsmästarnivå där bluffen existerar som vapen. Men så är också Scrabble ett dödligt allvarligt spel för eliten av dess cognoscenti, och där omtalade fuskskandaler skakat såväl USA-mästerskapet som världsmästerskapet! Se kravet på att motspelaren skulle kroppsvisiteras…

http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/3876954/Scrabble-rival-demands-strip-search-over-missing-G.html

… och läs om spelaren som i smyg hade blanka extrabrickor med sig till partiet:

http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2012/08/15/158875794/cheating-and-broken-records-at-scrabble-championship-drama-abounds

Vill du få en hisnande inblick i spelets strategiska djup och i olika tekniker för ”fighting dirty” i Scrabble, hittar du en här:

http://igniteshow.com/videos/fighting-dirty-scrabble

Man får onekligen intrycket av att Alfapet/Scrabble framstår som nyttig träning för en som aspirerar på att bli allroundspelare i poker…

Superbloggen verkar onekligen beröra – så snart jag tog en kort semester i Lissabon, ropades det om dess ”sista suck” och snara nedläggning. Nå, jag kan hålla med Ken Lennaárd i kritiken om att det varit för få uppdateringar de senaste dagarna, men än är det för tidigt att korka upp gravölet och spela Mozarts mäktiga ”Requiem” på CD:n. Det är ju med Superbloggen som med allt annat i livet – pokervinster, resor, sex, vädret – att ibland är det ebb och ibland är det flod. Get used to it, my friends.

För att hoppa lite mellan olika ämnen kan jag dels tipsa om att här uttalar sig ett antal pokerprofiler om vad som är bäst och sämst med svensk poker, om ni nu har missat det hittills:

http://www.pokerlistings.se/pokereliten-svarar-det-baesta-och-saemsta-med-svensk-poker-30011

Dessutom får vi i höst se en ny amerikansk pokerfilm ha premiär, och vilken utmålas som såväl uppföljaren till ”Rounders” som inspirerad av sajten Absolute Pokers uppgång och fall:

Du hittar trailern + annan information för filmen ”Runner Runner” på den officiella sajten

http://www.runnerrunnermovie.com/index.html

Om den filmen kommer att ses som hissning eller dissning för (online)pokerns rykte återstår att se… men pokerfilmer är ett ämne som jag ska återkomma till här, inte minst med tanke på att det planeras en ny svensk pokerfilm; i så fall den första på över sextio (!) år sedan den omtalade – för att inte säga skandalösa – ”Poker” från 1951, och som hade Stig Järrel med flera av dåtidens stora aktörer i de ledande rollerna:

Som sagt, det vore kul att återkomma till inte minst sådana gamblingfilmer som har en pokerterm i titeln, som ”Runner Runner” ovan och dessa nedan:

… men det får anstå till ett kommande inlägg! Trevlig helg, ludofiler och chartister!