Sommartid igen – och medan jag systematiskt ställer om klockorna i huset kommer jag att tänka på en händelse jag var med om en gång, på Hamburg Central.

Jag har varit på mitt årliga besök på spelmässan i Essen i Tyskland i oktober, och är på hemväg med tåg för en gångs skull. På lördagkvällen ankommer jag till Hamburg och eftersom min nästa förbindelse, mot Köpenhamn, inte avgår förrän 02.26 tar jag min tillflykt till ett nattöppet kafé på stationen, och fördjupar mig i mina mässanteckningar samt en medhavd roman.

Klockan 01.00 stänger de dock kaféet, så i den iskalla höstnatten ställer jag mig motvilligt huttrande på perrongen. Det är då det slår mig: denna natt går vi tillbaka till europeisk vintertid, och klockan nolltre ska alla klockor ställas tillbaka till nolltvå. Just i natt kommer alltså klockorna att vara 02.26 två gånger om, och jag undrar förstås om tåget kommer att avgå den första eller den andra gången eftersom jag aldrig varit i någon motsvarande situation.

Klockan blir 02.26 den första gången; inget tåg. Den lilla skaran som står på perrongen och där jag ingår, fortsätter att huttra i kylan.

Klockan fortsätter att ticka… och klockan 03.00, på sekunden, stannar samtliga klockor på Hamburg Central. Till och med ljusreklamen på den stora tavlan högst upp på väggen hejdas mitt i och blir orörlig.

Tiden har upphört att finnas till.

Det är ännu ett surrealistiskt ögonblick i mitt liv, som jag är helt oförberedd på. Det är som om världen reducerats till bara vårt lilla fåtal där vi står här, tysta och tagna av ögonblicket, som i något mellanting av Becketts I väntan på Godot och Lagerkvists Hissen som gick ner i helvete. Ingen av oss rör sig eller säger något.

Så kommer tåget så småningom in på Hamburg Central och förtrollningen bryts. Generat utbyter vi skamsna blickar och vågar på nytt säga något till våra medmänniskor. Jag sneglar på min armbandsklocka, och jodå; nog kommer tåget att gå 02.26, efter denna märkliga upplevelse.