(Teckning från tidigt 1900-tal och av Albert Engström, som en skämtsam varning för att man inte ska bli alltför ”fäst” vid kortspelandet.)

Nej, Den Stora Svenska Spelromanen låter dessvärre fortfarande vänta på sig.

Och synd är det; i andra länder har det skapats litterära verk som skickligt lockat läsarna in i spelandets spännande och mångfacetterade miljöer, må det vara med eller utan pengar: ”Spelaren” från 1866 av Fjodor Dostojevskij, ”Han som spelade schack med livet” från 1930 av Vladimir Nabokov, ”Meijin (The Master of Go)” från 1951 av Yasunari Kawabata, ”The Cincinnati Kid” från 1964 av Richard Jessup och ”Hasard” från 1978 av Mario Puzo har alla blivit klassiker och i vissa fall filmatiserade, till och med flera gånger. Dessutom kan man med gott samvete inkludera ”Tärningsspelaren” från 1971 av Luke Rhinehart (vars verkliga namn var George Cockcroft), den självbiografiska ”Fear and Loathing in Las Vegas” från 1972 av Hunter S. Thompson, och så förstås den långa raden av eminent läsvärda noveller från 1930-talet av Damon Runyon.

I riktigt modern tid har många litterära verk i spelmiljö tillkommit, som ”Lottery” av Patricia Wood, ”All In” av Mitchell Symons, ”It’s My Party” av Cindy Blake, ”Bet Your Rocks Off” av Peter Burden, ”An Occupational Hazard” av James Wrethman och ”The Perfect Play” av Louise Wener – för att nu bara ta ett litet, litet axplock av de minst 70-80 böcker i den kategorin jag har stående i mina bokhyllor. Jag kanske till och med vågar inkludera ”Sudden Death Sudoku” av Shelley Freydont, den hittills första deckaren i sudokumiljö… 🙂

Nå, Sverige då? Där känns det mera tunnsått. I ”Dokument rörande spelaren Rubashov” från 1996 av Carl-Johan Vallgren förekommer visserligen ett parti kort med Djävulen. I mina hyllor har jag även ”Hasard” av S. Andersson, P. Johansson och U. Leopoldson, och som handlar om hur kasinon blir lagliga i Sverige – boken kom ut 1995 – varpå en liten grupp människor i halvkriminell miljö försöker slå mynt av det; men ingetdera verket utgör någon milstolpe i svensk spellitteratur.

Eller kanske ska man formulera det som att ingen etablerad och skicklig svensk författare hittills på allvar vågat sig på genren. Visst finns det ett otal spelreferenser här och var: Carl Michael Bellman hyllar såväl trissett som kille i sina sånger, och i ”Gösta Berlings saga” från 1891 av Selma Lagerlöf ägnar sig kavaljererna på godset Ekeby åt kortspel och hasard när de en nyårsnatt sluter ett förbund med Djävulen. Nils Ferlin skrev en dikt om poker, och öppningsscenen i ”Hans nåds testamente” från 1910 av Hjalmar Söderberg utgörs av ett parti vira: genom de olika buden som avges och kommentarerna till dessa vid bordet speglar han skickligt de olika (manliga) rollfigurernas respektive karaktärer, om än i ord och termer vars innebörd numera är bortkastade på dagens generation. Ett annat spelintresse hos Söderberg var schack, och som ges den centrala rollen i hans novell ”Sibyllans grotta”.

En som verkligen kunde skildra ett kortspelsparti var dock Fritiof Nilsson Piraten. Så här går det till i ett parti femkort på Kiviks marknad, i romanen ”Bombi Bitt och jag” från 1932:

Nils öppnade med ruternian. Slaktarn stack med damen, och fortsatte med två hjärter. Nils sakade klöver. Sedan spelade slaktarn ut spader kung. Nils klämde sina sista två kort i bordet, klöver äss överst.

”Där fick du kniven, slaktare”, utbrast han triumferande och strök till sig sedlarna på bordet.

Slaktarn sjönk ihop inför katastrofen och stirrade slött och dumt på sitt sista kort. Han kastade det på bordet. Det var hjärter knekt. Plötsligt greps den slagne av ett fruktansvärt tvivel.

”Du hade väl spader äss?” frågade han och sträckte ut handen för att lyfta klöveresset och förvissa sig.

Men han hann inte utföra sin avsikt, ty Nils hade sprungit upp som en fjäder och dragit kniv.

”Stopp, slaktaredjävel!” vrålade han. ”Tror du ja spelar falskt?”

Det är måhända svensk litteraturs mest dramatiska kortspelsscen, full av autenticitet. Vem känner sig manad att åstadkomma något motsvarande, men med poker i centrum?