Ibland, lite oväntat, får man svar på frågor man grunnat över i livet; som till exempel varifrån jag fått mitt stora – för att inte säga uppslukande – intresse för spel, och då inte minst poker och hasard. Visserligen var sällskapsspel ett högst påtagligt inslag i familjen när jag växte upp, med flitiga partier Bondespelet, Finans, olika kortspel och annat mot min bror och syster liksom vännerna… men under en vistelse i föräldrahemmet i Halmstad för några år sedan blev jag upplyst om en del jag inte vetat om förut. Nu vet jag av vem jag möjligen ärvt min läggning! 🙂 🙂

Vid det tillfället hade min mamma råkat ut för en trist fallolycka, och jag var därnere i fem dagar och tog hand om henne efter att hon kommit ut från sjukhuset. Hon plockade under dessa dagar fram gamla papper, böcker och fotografier ur släktgömmorna, och kunde introducera mig för en intressant person vars existens jag dittills varit ovetande om: min morfars morfar.

Vem var han då? Jo, greve Nils Ludvig Ferdinand Barck, som levde 1820-87. Hemma på fädernegodset Börringe blev han tydligen betuttad i sin rättares vackra dotter, gjorde henne med barn, och så födde hon som ett resultat av den förälskelsen en ”oäkta” dotter som fick namnet Louise – min morfars mor.

[Jaja, jag vet hur enstaka läsare med förkrympta själar reagerar: greveblablabla etc och nu-ska-han-förhäva-sig, men titeln är egentligen oviktig. Så för ordningens skull kan jag komplettera med att min farfar var grovarbetare vid järnvägen i Göteborg, och min farfars farfar bonde i Tidaholmstrakten – förutom att jag i princip har samma förfäder som alla andra, över 90% av dem var inte ens däggdjur. OK?]

Nils Barck var dock inte sämre än att han utan omsvep faktiskt erkände faderskapet, och även gav sin oäkta dotter släktnamnet Barck. Jag slog på försök upp denne Nils i Svensk Uppslagsbok, ett gediget och ärvt gammalt lexikon i 30 band som då fanns på hyllorna i min mammas hem och vimlade av vördnad för överheten, svartvita foton på äldre herrar i mustasch och pluralformer av verben, och hast du mir gesehen: där fanns släkten Barck beskriven på en halvsida. Om just min morfars morfar stod det bland annat följande:

”… greve, äventyrare, ägnade sig först åt den militära banan, som han snart lämnade för att utomlands tillfredsställa sin nöjes- och spellystnad. B. var på sin tid mycket omtalad för sitt äventyr med Lola Montez och sina ekonomiska spekulationer…”

Äventyrare, det var coolt. Men ”… tillfredsställa sin nöjes- och spellystnad” och ”ekonomiska spekulationer” (han var tydligen inblandad i en del affärer som gränsade till svindlerier) – där kom det. Man riktigt tycker sig se hur redaktörerna för Svensk Uppslagsbok nedlåtande rättar till stärkkragen och snörper på munnen åt Nisse Barcks utsvävande leverne, gambling och kvinnoaffärer. Men vem var då Lola Montez? Jag blir nyfiken. Jodå, även denna dåtidens beryktade scandal beauty hade fått sin egen artikel i Svensk Uppslagsbok, visade det sig:

”… född 1818, fadern engelsk officer, modern av spansk härkomst; bereste från 1843 kontinenten som spansk dansös, ökänd för sin sedeslöshet, och blev i München 1846 konung Ludvig I:s älskarinna…”

”Ökänd för sin sedeslöshet”? :-> Hon var nog snarare sin tids Carolina Gynning eller Britney Spears. Hade Lola levt idag hade hon varit med i Big Brother, dykt upp på filmpremiärer och haft sin egen blogg; säkert helt enkelt en stark kvinna som inte tvekade att ta för sig av livets goda, vilket förstås på den tiden inte gick för sig. Och mycket riktigt slutade det illa: 1848 tvingades hon fly från Tyskland efter att andra tyckte hon lagt sig i politiken över hövan, och kung Ludde fick abdikera. ”Efter växlande öden avled hon 1861 i fattigdom i New York”, avslutade Svensk Uppslagsbok sin nödtorftigt maskerade moralpredikan.

Nå, nu vet jag inte om ”nöjes- och spellystnad” är sådant som verkligen går i arv. Och min ”oäkta” förfader greve Barck var dessvärre till råga på allt sannolikt obekant med poker, eftersom spelet i mitten av 1800-talet ännu knappt tagit steget över Atlanten hit till Europa. Men visst hade det varit intressant att kliva in i tidsmaskinen, trycka på låt oss säga året 1880, söka upp förfadern Nisse och introducera denne gamle rumlare för mörkpoker samtidigt som vi avnjutit var sin bra cigarr och en ännu bättre cognac, medan han med glimten i ögat fått berätta om såväl sina öden på Europas kasinon som om sitt ”äventyr” med denna Lola Montez – säkert en minnesvärd kvinna. Skål på dig in absentio, käre morfars morfar! Vi hade avgjort fått en intressant kväll ihop.

Och när man ändå fantiserar om tidsmaskiner, visst hade det varit häftigt att kunna resa tillbaka, kliva in på en saloon i Tombstone eller Deadwood en kväll och köpa in sig i ett cashgame vid sidan om Doc Holliday, Wild Bill Hickok, Bat Masterson eller någon annan av pokerns beryktade storheter! Helsike, vilka stories man hade kunnat återge efteråt här i Superbloggen…